[En betraktelse från 1998, året då Stockholm utnämndes till kulturhuvudstad. Känsliga varnas; texten innehåller flera autentiska citat av Harry Martinson.]
YXHULT -98 (En dröm med Harry)
Jag drömmer. I en värld som mer och mer luktar popcorn och exotiska korvar vaggar jag mig själv till sömns och drömmer att jag besöker en liten ort någonstans i Sverige. Men se, det är självaste kulturhuvudstaden Yxhult!
I Yxhult betraktar man inte kultur som finkläder i malpåse som grävs fram när främmande kommer på besök. Yxhultsborna är totalt likgiltiga inför den “stora världen”. För dem är det stort nog att gå ut på gräsplanen bakom Konsum och blicka upp mot himlen. Bandbredden är hög; här är man ständigt nåbar, ständigt on-line med livet, utan vare sig mobiltelefon eller modem. Invånarnas liv går i det fina tempot “Lunk”, ett tempo som inte återfinns på moderna hastighetsmätare. Istället för rasande snabb utveckling har man lagom långsam trevnad.
Så här tar stadens borgmästare emot mig:
-Välkommen till Yxhult, vår lilla men stolta stad. Yxhult är en stad utan några som helst attraktioner. Vad ska vi med det till, vi är ju inget nöjesfält.
-Som ni ser har vi inte ens en liten pöl till Vattenfestival. Vi har ingen Karneval, ingen sambaorkester, ingen Yxhultskalaset, ingen Oktoberfest, ingen Dans och Teaterfestival, ingen Spelmansstämma, ingen Folkfest mot Rasism, ingen Tjejmilen, ingen Strindbergsfestival. Ja, vi har ingen j***a festival överhuvudtaget! Vi har inget Internet-Café, ingen långlördag, ingen Globenkopia — det går knappt att uppbringa en jordglob i dessa trakter. (Jag misstänker dessutom att flera av våra invånare fortfarande tror att jorden är platt…Tja, det är vackert så.)
-Rocktåget stannar inte här, järnvägen las ju ner redan på sextiotalet. Man får resa flera mil för att hitta någon som vet vad cappuccino är för något. En gång hade vi en besökare som talade om IT men han reste illa kvickt, mumlande något om radioskugga. Vi har, gudskelov, ingen berömd staden son. Vi har INGENTING att fira!
De kammade löss på en tidning, det var deras vinterkvällsnöje — så skulle Harry Martinson sagt om Yxhultsborna.
Förlåt, var det någon som sa “Stockholm”? Vad har Stockholm med kultur att göra? Nej men se, där kommer ju den gode Harry! Så trevligt att råkas, och i Yxhult av alla platser. Säg mig, broder, vad anser du om Stockholm egentligen?
–Får jag vara helt ärlig tycker jag att Stockholm är en skrytstad, en internationell bankettstad. Staden för Sveriges folk är den inte mer, snarare den tveksamma, halvt osjungna folkvisans fiende. Stockholmarna liknar en jättestor skolklass som kommit till staden vid Mälaren och sedan aldrig blev vuxna livet, utan fortsatte att låta sig föras runt, runt, runt på en evig ringlinje.
Javisst, missa bussen! Men hur ska det gå för det stackars landet Sverige?
–I Sverige har det uppstått en väldig folkgrupp som inte alls förtjänar att bli klassificerad. Ett indifferent folkslag, inflyttat landsortsfolk som urartat till stadsbefolkning. Som jag ser saken upphör nationalmedvetandet den dag inflyttaren till staden börjar skämmas för bondavträdet och förfinar sig i staden utan att därför skaffa sig själ eller odla sin smak.
Tack för att du finns, Harry. Vill du säga några sista ord innan jag vaknar?
–Ja. Att älska sitt land är att dröja vid vad det har att viska. Den sanna människan finns bara i den fattigaste enkelheten.
Nu skakar någon på mig och jagar upp mig ur min ljuvliga dröm. Förlåt, vad sa? Stockholm — årets Kulturhuvudstad? Det måste vara ett skämt!?
