Mitt syndaregister

För er som leker med tanken på att anlita mig, något om mina aktiviteter.

FÖRFATTARE

Många böcker på gång. “Offensiv Nostalgi” är kanske det viktigaste jag skrivit. Boken beställs HÄR.

TEATROSOFI (filosofisk teater)

Diverse “aktioner”.

  • OPERATION SKÖLDPADDA (nödbromsa X 2000, protest mot ekvationen Snabbare = Bättre)
  • OSJÄLVSTÄNDIGHETSDAGEN (5 juli, fira beroendet)
  • NYÅRSSÖRJANDE (det nya året blir bättre om vi gråter på Sylvester)
  • STOPPA TIVOLISERINGEN (sandwichman i Kungsan)
  • FÖRSTA MAJ BAKLÄNGES (gick kräftgång i 1-a majtåget under parollen “Framsteg är inte utveckling”)
  • INVISIBLE ART (omärkligt konstverk på Mäster Hans i Malmö)
  • SONAT FÖR PREPARERAD PIANIST (Högriskfestivalen)

TONSÄTTARE

Jag skriver kammarmusik, elektroniskt, vokalmusik, inte minst moderna romanser. En ny opera puttrar i ugnen.  Soundcloud. YouTubekanal.

MUSIKALISK BAKGRUND

Är utbildad på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm som pianist. En längre meritlista hittas HÄR.

SKRIBENT & KÅSÖR

Jag har sedan mitten på 90-talet debatterat, skrivit artiklar och inte minst kåserat i följande publikationer:

  • CORREN (Östgöta Correspondenten)
  • EXPRESSEN (Sidan “Fråga Filosofen”)
  • SYDSVENSKAN
  • COMPUTER SWEDEN
  • UPSALA NYA
  • TIDSKRIFTEN HÄLSA
  • OPUS (musiktexter)
  • OPULENS

PAXOLOGI

Mitt viktigaste arbete numera handlar om fred, men inte på det vanliga, slitna sättet. Fredsdomänen behöver innovationer och ett musikaliskt, musiskt tänkande. Läs mer här: The Venusian Peace Project.

FOTOGRAFI

Ägnar mig en del åt bilder också. The Gentleman Photographer

Sagt om mina framträdanden


FÖREDRAG OM SAMHÄLLSUTVECKLING OCH IT

Sundsvall 42 Rundfråga till deltagare: Vad tycker du om Horatius tankar och idéer?

  • “Mycket stimulerande, det väckte eftertanke. Det är viktigt att vi inte förblindas av tekniken och glömmer bort de etiska frågorna.” (Bengt Ingemar Tufvesson, Ferring AB)
  • “Det var tilltalande med ett sådant nytänkande. Allt är inte så glassigt som det kanske kan verka på sådana här konferenser.” (Åsa Grip Nilsson, Stockholms Universitet)
  •  “Jag håller med honom. Speciellt i IT-världen måste vi stanna upp ett tag och tänka efter vad vi håller på med.” (Jan-Olof Andersson, Sveriges Riksbank, Sthlm)

“Galen, genialisk, utflippad, inspirerande, förväntad, ifrågasättande. Ingen är likgiltig efter att ha hört Horatius. Han kan mixa och krydda vilken konferenseftermiddag som helst”.
Bo Hedin, VD och förlagschef, Resumé förlag

“Tack för en fantastisk föreläsning som fått högsta betyg från alla som lämnat in sin enkät. Lärarna som deltog var alldeles lyriska över ditt framträdande!”
Marie Hidén, Ung Företagsamhet

“Ett stort TACK för ditt “oefterhärmliga” inslag. Underbart professionellt och tänkvärt.”
Ingegerd Hedberg, Mercuri Kongress

“Horatius har ett pedagogiskt och spetsigt sätt att framföra sina filosofiska synpunkter på. Det leder både till eftertanke och engagemang.”
Sören Gyll

“Horatius har en suverän talang att skära rakt igenom ordridåer och blotta det väsentliga, det som verkligen betyder något. Att dessutom kunna utgå från filosofi och musik i diskussioner om stress, IT, affärer och företagsledning är alltid uppfriskande. Horatius är vår mest anlitade husfilosof, han tillför alltid nya tankegångar till våra seminarier och konferenser.”
Ola Feurst (ekonomie doktor, Marknadsakademien, SU)

MUSIK & TANKAR

“Efter en lång seminariedag med forskare, läkare och politiker om integrativ medicin i Linköping (http://www.sfim.se ) och en lång middag på Vadstena Klosterhotell, var vi en publik som ytterst få hade kunnat fånga. Och så kommer den filosofiske provokatören och musikaliske ensamvargen Ladislaus Horatius och gör just det. Vad han gör är svårt att förklara. Filosoferar och musicerar, skulle han kanske själv säga. Jag kan bara säga att det blev en lysande avslutning på en lång dag.”
Göran Rosenberg (som modererade konferensen)

“Genom sorgsamt utvalda, briljant framförda pianostycken samt intelligenta och humoristiska eftertankar lyckades Ladislaus Horatius avrunda, nästan transcendera, vår internationella konferens om Integrativ Medicin i Linköping 29 maj 2007. Mycket uppskattat, tack!”
Wolfgang Doerfler, koordinationsgrupp SFIM (Swedish Forum For Integrative Medicine)

WORKSHOP & VISDOMSGILLE

Deltagare på workshop för Satellus: “Det finns massor av konsulter av olika slag som åker runt och pratar men i själva verket inte säger mycket annat än de vanliga flosklerna. Ladislaus samtal var däremot något nytt; självironi, humor under ytan, tankeväckande, verbal spänst, mm. Jag hoppas – och tror – att de tankar som väcktes hos mig inte lyckas skrivas över av trams från andra konsulter”

Deltagare i Vadstena Visdomsgille:  “Gillet har förändrat mitt liv, men det fascinerande är inte det, utan att resan har varit så spännande, kärleksfull och rolig. Äntligen ett forum där den annars så esoteriska disciplinen filosofi dammas av, vitaliseras och får en relevans för människans vardag.”

“Visdomsgillet hjälper mig att bli mer medveten om mina tankar, emotioner och reaktioner.”

“Visdomsgillet är en lugn och rofylld samtalsform där verkligen var och en får komma till tals, vilket berikar ens egen självreflektion. Detta torde vara tämligen unikt, och har för mitt vidkommande varit utomordentligt givande, varför jag verkligen kan rekommendera alla som intresserar sig för filosofiska frågeställningar i vardagslivet att deltaga i dessa Visdomsgillen.”

 MUSIKALISKA SALONGER
(ANTECKNAT I GÄSTBOKEN)

“Berusad av toner…”
“Nu är jag en fantastisk upplevelse rikare.”
“Such beautiful sounds coming from that baby grand – you make the snow fall upward.”
“Förödande vackert.”
“Diskot är dött. Leve salongen!”


Kontakta mig för föredrag, salonger, m.m.

Flattr this!

Utvärdering av öronbojan

[Kåseri från Computer Sweden. Året är 2005.]

Efter att ha varit, eller åtminstone kallat mig, mobiltelefonens fiende nummer ett, är jag numera också försedd med öronboja. Jag tänker inte skämmas för att jag inte längre håller kvar vid min gamla kritiska inställning. Däremot kan nämnas att jag fick min nalle i present, eller snarare som del av ett gage. Hade jag inte fått denna present hade jag kanske aldrig köpt en mobil.

Men nu fick jag det, och här är vi nu.

Efter att ha haft nalle i tre år vill jag nu utvärdera experimentet. (De flesta kallar experimentet för ”normalitet”.) En sak står helt klar. Behovet av mackapären kom EFTER mackapären.

Jag läser följande redaktionella sofism i gratistidningen Dialect: “Som så mycket annat i den mobila världen så kommer förändringen från gatan. Kidsen lärde Sverige att använda SMS.”

Ursäkta men de som upfann SMS var nog ändå före kidsen. Vilka (kids som pensionärer) kände behov av SMS innan det fanns?

Denna fråga är inte så dum som den kanske låter, och den är inte retorisk. Innan jag fick min mobil brukade jag notera de tillfällen när det hade varit bra att ha nalle. Det hände kanske 2-3 gånger i månaden. Det ansåg jag inte motivera inköp av mobiltelefon. 23 gånger i månaden hade varit en helt annan sak.

Och hur ofta inställer sig detta genuina behov numera, nu när jag har nalle? Ytterst sällan. Härom veckan hände det, och jag minns faktiskt inte när det hände gången innan.

Först ska jag säga att jag älskar att sitta på café. Det är nästan heligt för mig. Just denna dag hade jag fått besök av vän, och vi skulle gå och fika någonstans. Men jag skulle också få besök av en fönsterreparatör, han skulle ringa på min hemtelefon innan han kom.

Väl nere på fiket insåg jag min tabbe. Jag ville inte avbryta vår fikastund bara för att strax gå hem och vänta på samtal. Så innan vi satte oss gick jag tillbaka hem (det tog en halv minut), ringde till reparatören och gav honom mitt mobilnummer. Därefter kunde jag (nu med mobilen i fickan) i lugn och ro återgå till umgänget med min vän. Jag kunde både äta kakan och ha den kvar.

Se där, en mycket bra användning för mobiltelefonen. Men hur ofta händer detta? En gång i halvåret, skulle jag gissa. Var sjätte månad ungefär uppstår en situation där mobilen är till stor hjälp och ger stor njutning.

Visst kan det vara bra med SMS, det tycker också jag. Men SMS förändrar inte så mycket VAD utan mest NÄR. Meddelandet kommer fram snabbare på det sättet. Men i fallet med min vän blev det faktiskt en kvalitativ skillnad i upplevelsen. Det handlade inte bara om kvantiteter, som när och hur snabbt.

Så jag konstaterar att behovet av mobiltelefonen fortfarande inte är stort i mitt liv. Den tillför små vinster, men sällan njutning. Den förblir en kvantitativ hjälpreda.

Man kan med fog fråga sig varför jag behåller den. Jag vet ärligt talat inte. Kanske av samma orsak som de flesta; jag har vant mig vid den. När röntgen som teknik var ny använde läkarna den i tid och otid. Den fanns, alltså skulle den användas.

Eller så handlar det om strålning och minnesförlust. Även mitt sinne har förmörkats, inte heller jag kommer riktigt ihåg hur det var innan jag gick in i min andra barndom och fick nalle.

Säg omelett!

Flattr this!

Breaking the private barrier

As so many people, I have kept a strict, if not intentional and logical, border between my private and public life. “You can’t come closer than this!”

In a way I am even more strict with this nowadays, in this eaves-dropping, wired-tapped world. None of your concern where I am at the moment, who I am with or how I feel.

But at the forking of the roads, our society chooses piracy [state controlled] before privacy.

In another way I am more and more letting go of my privacy, the part of it which has to do with… let’s call it embarrassment, maybe shame.

PARENTS AND TEACHERS: “There are certain things you shouldn’t talk about or admit. Don’t expose your vulnerable neck; keep your dark (or even light) secrets to yourself.”

There is some wisdom in this, and some folly. It definitely has a tinge of war-logic.

Going to the other extreme, I am also NOT interested in the rather embarrassing and unseemly public confessions that media figures and celebrities are making, seemingly to boost the sales of their books or music.

Exposing your sex-life or delivering juicy gossip will find a large audience, but then the confession was just mercantile. The goal was not to get rid of not-needed, hindering armor and defenses — just boosting sales.

So obviously I am not going to tell you all about my life, nor trying to lure you, as a fly, with sweet and sticky stories from my private sphere. However, getting rid of no longer needed coverings and defenses are not only in order; they are a necessary step.

In this I am guided, and inspired, by a saying of Cyril Connoly. “Art is by the lonely for the lonely.” The art in question here is my current monologue, to an audience of presumable, and at least partially lonely people. I am not addressing the masses, so that they will buy my book or CD.

And IF my audience is a mass audience, I still address its lonely part, not the collective, imitative tendencies.


Am I building up to an awful let-down here, as Fred Astaire sang? Maybe.

I wanted to talk about pain, a subject best avoided in “cultured” circles. Embarrassing. Maybe. But part of so many people’s lives, so one can question the wisdom of making it a taboo subject.

I am in pain now and my thoughts go to the question of acute versus chronic pain.

Acute may be sharper but is definitely shorter. I take some pride in not asking for anesthesia at the dentist. I can at times suffer harsh treatment for an hour without resorting to chemical help.

That’s acute.

Chronic is something different. I know, and know of, people with chronic pain. The few times I’ve had it, I see frightening things happening to my psyche. It becomes dark; thoughts, feeling, impulses… all turn dirt grey-black.

This is not unavoidable but it takes much effort to stop this darkening. And that is perhaps the virtue of chronic pain; it lets you gather your forces against a strong(er) opponent. After having lifted only 10 kilo, you now have to lift 50 or 100.

In this process something else happens; a demarcation, a division, a separation: between my lazy and comfortable sides, and my inner let’s say Jedi. If I am to not drown in the swamp of negativity that the pain generates, I need to summon my best and strongest inner forces. Less will not do.

If I am somewhat successful in this I might come to the point where pleasure and pain, pleasant and painful, lose their antithetic qualities. They are no longer opposites; both are part of how life feels.

We learn early in life to divide experiences into light and dark, pleasant and painful. But this division seems to ensure that while we are in some kind of pain, we do not really exist; only the pain and the complaining about the pain exists. Seen logically it is a pity that bodily pain (or psychic pain, can be just as bad) should have the power to make us non-existent.

So this text could also be called breaking the pain barrier.


I sometimes say that if I get into a situation of really drawn out chronic pain, I will commit suicide. As a sober observer remarked, the thought (sic) of suicide has helped many a man through many a difficult night.

Question is also, drawn out for how long? I now think there is a virtue in resisting the pscyhe-darkening tendency of  bodily pain. In the long list of different kinds of fasts (from food, drink, talk, sleep, etc) this could be called pleasure fast; not asking or requiring life to be pleasurable (to the body).

There are some people who punish dogs who shit in inappropriate places by forcing their head into the shit. That’s cruel, but I think life sometimes does something like that to humans. Making us “eat” what we have considered un-eatable, nudging us towards the state of omnivore.

PS: There’s more to say about being secretive. Another time. Let’s hear what Spirit has to sing about it.

Flattr this!

Avsmak (Ecce Merkantilius)

Jag har nyss sänt ut andra numret av min nya publikation Utsikt.

Läs den här.

Oj, så skönt det var att skriva det numret. Den handlar om något enormt, enormt viktigt,  enormt försummat. Det var mycket enormt på en gång, men jag skämtar inte.

Ämnet för Utsikt 2 är något som legat över mig, och andra, länge. Med kanske den skillnaden att jag mår rejält illa av oket och vill kasta av mig det. Jag känner avsmak.

För att förstå vad jag menar behöver man möjligen i gå mina skor, storlek 41. Och förstå min världsbild, mitt perspektiv.

Ända sen jag publicerade Offensiv Nostalgi 1993 har jag levt med en bild av tidsandan som ytterligt religiös. Och ytterligt materialistisk. Jodå, det kan vara ett maka par. Det finns de som betraktar kommunismen som en materialistisk religion, och jag ser också vår tid (med eller utan kommunism) som religiös.

Polyteistisk, många gudar. Men också feg och krypto, dvs. religiös i lönndom, utan att våga erkänna saken.

I Offensiv Nostalgi katalogiserade jag 19 gudar. Det har gått några år sedan dess 1993, listan är fortfarande aktuell men det har tillkommit nya avgudar. Vår tid är ju mycket datoriserad och vi behöver också betänka våra digitala gudar.

Men Utsikt handlar om en gammal klassiker, som växt till sig något… enormt, under vår digitala era.

Jag ger den namnet Merkantilius, eller varför inte St. Merkantilius. Den merkantila andans avgud. Och eftersom han är så genomsyrad av, rentav härstammar från USA, får han också ett amerikanskt namn: Uncle Whatsells.

Detta kommer från ett citat av Konfucius. “The superior man knows what is right, the inferior man knows what sells.”

Vad är det som SÄLJER? Hur kan vi sälja bättre? Mellan dessa frågor oscillerar vi moderna människor som mellan  pest och kolera. Fast så ser vi det förstås inte, för vi är religiösa, fromma troende. In business we trust.  Vi har lärt katekesen, nämligen att säljande, business och kommers är bra, gott och önskvärt. Halleluja!

Åtminstone oundvikligt, så det är lika bra att gilla läget. Jag gillar inte läget, får tvärtom kväljningar av det.

Men nog ordat, läs hela Utsikt och se er i spegeln, se civilisation i spegeln. Ecce Merkantilius!

Flattr this!

Stranger danger!

I am sitting in a café and spot a girl with Rosetti hair. Can I take a portrait of you, I ask. Not make, take — since this is not about painting but photography.

She gives me her email address. I write to her and send some photos.

After a week or so I get a reply, very polite and cultured (she is neither Hungarian nor Swedish, sorry to have to write that), saying that she is open to being photographed but… “you must understand that stranger danger has been running in my head like a mantra all through my childhood”.

Never heard that phrase before, but Google gives me 397.000 hits for “stranger danger”.

I know why I have “missed” it. And why I don’t miss it. It feels very correct for me not to know this saying, since I actively try not to mistrust and fear strangers, and life.

I write back to her, saying I understand her worry and suggest a couple of places where we could meet, open, well-lighted, not at all shade places.

After that, I don’t hear anything from her again.


This universal fear of The Stranger… is not universal, but very common.

The worst part of it is that Big Mother (the up-to-date, softened, feminized version of Big Brother) very actively encourages this fear, by stressing our need for security. Everywhere we turn, we are told that we should stay safe, shown all the measures (surveillance cameras, etc.) taken for OUR security. Beside Big Pharma and other biggies stand Big Security.

These measures are not for OUR security but rather spying tools for the security of Big Mother, who is herself TERRIBLY insecure. Unless she knows what we, her citizens, her subjects, are doing she cannot sleep at night.

So in her typically sneaky way she is trying to assure her own safety by making us fear for ours. Big Mother is a primitive creature, inspiring us all to be just as primitive: careful (full of care), fearsome and paranoid.

Being careful can be wise. Fearsome is not necessary, if you are a careful in a sane way. Paranoia is optional, and very popular.

Stranger danger! Women should (and do) fear men. Men should not (but do) fear women. No, not being raped but being rejected and snubbed.

“Living dangerously” is a nice-sounding phrase, but its meaning has shrunk. Nowadays the danger we are prepared to face are perhaps being without our smartphone for a day, maybe even two. Remember how it worked in the old days? “ring-ring” and “Hello?”. You had no idea who was calling you before the era of Caller ID. Today you are living dangerously if you just say “hello?” without looking at the screen to see who’s calling. That’s modern courage.

Of course it shouldn’t be called living dangerously but living fearfully.

I can’t sleep well at night if YOU can. Remember: stranger = danger!

 

Flattr this!

En god automatiserad jul!

En återuppvärmd bloggtext från 2013. Kan äga relevans även i dag, är jag rädd.


Det är den tiden på året…

 Men vilka adjektiv ska man använda om julen? Sången talar om färg; den ska vara VIT.

Det är inte helt nödvändigt. För min egen del kom jag för länge sen på vad som fångar julens atmosfär för mig, och det har inte med färger eller syn att göra. Snö kan vara kul men ännu härligare är den doft som hör julen till.

Jag tänker inte på glögg, lussebullar eller julskinka utan på doften av julgran. Det är en smärre tragedi att så många saker (julgranar, rosor, med mera) numera mist sin doft. I år har jag dock lyckats hitta en gran med den rätta doften. Något svag, men att krypa nära den är en riktig nostalgitripp. Barndomen hoppar plötsligt fram ur minnets buskage…

DOFTANDE blir alltså mitt första jul-adjektiv.

Skrapa bilden för finfin grandoft.

Mitt andra adjektiv är inte lika trevligt.

Låt oss titta i backspegeln. Julen var en gång julkortens tid. Själv har jag alltid varit hopplöst dålig på att sända sådana, men det var alltid trevligt att FÅ kort.

Kortet visade att personen tänkt på mig. Hon har valt ett vykort, skrivit en liten, rentav medelstor hälsning, slickat och klistrat på ett frimärke samt gått till posten. Ingen liten investering i dessa spartider.

Detta var alltså på den gamla tiden, före Internet. Jag får fortfarande julkort men de är digitala, och julkort bör sättas inom citationstecken. Att någon skickar en tanke känner och ser jag inte längre.

Receptet är enkelt för att inte säga magert: man öppnar sitt mailprogram, väljer ut en bild eller fotografi, klistrar in en liten text med bildbehandlingsprogrammet och sänder sedan härligheten till hela adresslistan. Häpp!

Det som förr tog flera timmar, och kostade flera ören, går nu i ett huj. Nyckelordet är automation. Jag får alltså strikt talat inga julkort längre utan massutskick.

Vänner, sänd hellre ingenting än sådana halvhjärtade, pliktskyldiga försändelser! (Fast sänd helst ett riktigt kort eller ett mail, riktat bara till mig. Det är inte det digitala utan det opersonliga som är värst.)

Julens andra, något mindre trevliga adjektiv blir alltså LAT.

Personligt rekord. Julkort till alla på tre minuter blankt!

Värst var det för några år sedan när julen var s.a.s. dubbelautomatiserad. Jag fick inte ens ett digitalt kort utan bara ett meddelande om att jag skulle hämta ett kort.

NN har sänt dig en julhälsning. Hämta den på http://julhälsning.org/8HYdk72839=d7TUT7s8d/

Nå, jag beger mig till julhälsning.org. Men vad väntar mig där?

You browser is out of date. Please update HERE.

Tjena, där rök hela julstämningen! Jag vill bara brista ut i sång…

(Sjung gärna med i denna intressanta julsång. Melodin är bekant, orden mindre bekanta men högaktuella sedan minst 100 år. — Hela texten nedan.)

AUTOMATION

It was automation, I know
That was what was making the factory go
It was IBM
It was Univac
It was all those gears going
Clickity clack, dear
I thought automation was keen
Till you were replaced by a ten-ton machine
It was that computer that tore us apart, dear
Automation broke my heart.
There’s an RCA 5-0-3
Standing next to me, dear, where you used to be
Doesn’t have your smile
Doesn’t have your shape,
Just a bunch of punch cards and light bulbs and tape, dear
You’re a girl who’s soft, warm and sweet
But you’re only human and that’s obsolete
Though I’m very fond of that new 5-0-3, dear
Automation’s not for me.
It was automation, I’m told
That s why I got fired and I’m out in the cold
How could I have known
When the 5-0-3
Started in to blink it was winking at me, dear
I thought it was just some mishap
When it sidled over and sat on my lap
But when it said “l love you ” and gave me a hug, dear
That’s when I pulled out. . . its plug.
(Melodi: Fascination)

Flattr this!

Inside the box (Une Saison en Enfer)

I haven’t felt well for the last two days and I know exactly why: I went out into cold weather with too little clothes.

The result is fever, insomnia, pain in most of my body, including head, jaws and teeth. Been there before, it’s over in two days.

What is interesting is that dreams are also affected; they turn boxy and repetitive.

Now hell is not something that I think a lot about. It’s a four letter word, maybe there is no reality corresponding to the word. However, dreams such as these — the same or similar chunks of action repeating again and again, assembled as LEGO bricks, turning round and round, not getting anywhere, as being stuck in a roundabout — are my idea of hell.

You are inside a box and there is no way you can get out. At least so it feels. In such a case the thought and realization “nothing lasts forever” comes to the rescue.

Thomas Burke: The Nightmare

Flattr this!

Manuscript found in a beauty box

Necessity knows no law.

Sometimes your need is so great that you  are forced to use the wrong toilet. No ladies there, but in a  corner an abandoned, battered beauty box. Among lipsticks and brushes I find the following MS.


The commandments of Enemism

Sisters! Remember that you need men. Without men you don’t have an enemy, thus no war, thus nothing to live for.

Never be moderate or understanding!

Deny any eventual similarities with the enemy. That might lessen and soften the struggle. No mercy, no sympathy, no empathy. Just enmity!

Find fault wherever and whenever you can. If a man says something bad about you he is insolent. If he complements you, he is sexist. If he says nothing he is ignoring the issue or you — or proves by his silence that he is defeated. In either case, we win!

Wield the sword of victim-power. If you haven’t been raped or sexually assaulted, search your memory and you will surely find some instance of male insolence, touch, gaze (the new evil eye!) or being totally ignored that you can construe as harassment.

Nurture your sensitive corns, water your hurts. They are your greatest assets, your most powerful weapons in the struggle of our Enemistic Liberation Army.

Use political and military words like “rights”,”demands”, “struggle”, “liberation”, “power”, “empowerment” (“disempowerment” even more of course) a LOT. They should be your meat and potatoes. Avoid soft words like “love”, “harmony” and “peace”.

Shun peace, even the word. It is your worst, your ACTUAL enemy, since it removes your war and enemies.

Don’t get too close to men; you might loose your edge, get sentimental and wishy-washy. It’s hard to pull the trigger when you see the enemy eye to eye. Avoid him. Step back and step away. Do it with telecom: fire and pull the trigger on social media at a safe distance.

Always use blunt weapons, terms that are imprecise and vague and that hit both guilty and innocent. That will keep things going. You can rest assured the war will never stop. Not only will the guilty be angered and shamed, so will the innocent.

Deny that there exist such a thing as innocence. Only women can be innocent!

Don’t stop the carousel. Where will you be without ongoing conflict? Where will you be without victimization, victimhood, harassment? The very raison d’etre of the enemist will evaporate.

Therefore, don’t ever admit it, but value your enemy highly. Without him you are nothing. (Don’t tell anyone, but your enemy is your best friend!)

E.L.A.


I hope this note is a joke, of course. Unfortunately, Homo sapiens has a long history of making jokes into bloody realities.

Flattr this!

The Even Stranger Case of Ms Jekyll and Mr Hyde

I don’t like the F-word but I am going to use it. (I dislike it for good, peaceful reasons; the word nowadays has conflict, opposition and explosives built into it. It is like a bomb or a mine; watch your step, or it might explode in your face.)

So, feminism has updated Stevenson.

“The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde” in its new version is no longer about a man who’s moral character swings between ethical and monstrous, no longer about our good and bad side.

Jekyll and Hyde- The Old Version.

That picture could of course be transposed to women as well, who also have a fair and a dark shadow side.

Could, but can no longer.

The old model contained four positions, male Jekyll & Hyde and female Jekyll & Hyde. But four positions are too many for radical feminists.

Two is enough. It is no longer a question about the good and bad man or the good and bad woman, but the good and bad sex.

Man IS the monster.

Counting to 4 always was a hassle. Binary 2 makes life so much easier. At least to feminists.

Flattr this!

Lättare och svårare solidaritet

Ibland är det lätt att vara solidarisk, ibland mest jobbigt, rentav skitsvårt.

Jag skulle vilja fråga alla kvinnor som nu är solidariska med sina systrar i kampanjerna #MeToo, #närmusikentystnar , #tystnadtagning, #visjungerut, #medvilkenrätt.

Var höll ni höll hus 2009?

Då fanns också någon att vara solidarisk med, och väldigt många att vara kritiska emot.

Men då fanns inte Twitter i samma skala som nu, inga virala hasthtags, ingen feministisk vinkel, inte det minsta tal om maktstrukturer och framför allt ingen massmedial och “socialmedial” medvind.

Då fanns däremot Facebookgruppen “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”.

Det klingar kanske bekant. Det skrev några artiklar om den i massmedia, så man kan inte skylla på att frågan tegs ihjäl.

Vad var då “frågan”?

Apoteket hade gjort en halvminuters lång reklamfilm för sin hudvårdsserie Apoliva där fotomodellen Adina Fohlin (“Apolivatjejen”) sjöng en vers på en folkvisa. Här är filmen på Youtube.

Jag skulle själv beskriva den som blek, nordiskt dyster och förvånansvärt oflirtig reklam.

Men underliga äro Guds och Facebooks vägar. Någon fick för sig skapa gruppen “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”. Och långt före hashtags fick samma smått farliga (eftersom de kan användas till gott likaväl som ont) genomslagskraft som de har idag, innan ordet “viral” simmade i var mans mun, blev denna Facebookgrupp otroligt viral.

På endast tre månader fick gruppen hundrasjutusen (107.000) medlemmar. Det är som hela Helsingborgs befolkning.

Stundtals växte gruppen med tretusen nya medlemmar per dag.

Det är viralt, det. I ordets absolut sämsta betydelse. För vad handlade Facebookgruppen om?

I ett ord, mobbning. I två ord, hysterisk mobbning.

Här några smakprov ur högen (det finns referenser, namn och tidpunkt till alla dessa citat):

-Den fulaste tjejen i världen!
-Jävla vampyr
-Hon är viiiiiiidrig !!
-Hon måste dö.
-hon ser ut som en jävla serie mördare !!
-hata adina folin! läskig fan
-Vill man inte bara slå in pannbenet på henne när ojar sig och fånar sig
så där?
-Vill slå henne på käften
-Hon är satans fru
-Häxa! Brinn!
-Skabbig som fan e hon …
-Jag vill verkligen slå den här människan! Bara, klippa till!
-Ge henne ett unibrow så e hon nog knullbar
-jag vill ge henne ett nackskott i panan [sic]
-Är det ens en människa?!
-hoppas att hon blir träffad en jävla blixt och dör
-kan någon ta livet av denna hemska varelse?

Tonen är knappast civiliserad, knappast okej. Snarare brutal och omänsklig, av grövsta kaliber.

Men fenomenet var tydligen accepterat och gick de flesta förbi. Inga solidariska manifestationer för Adina Fohlin.

Hur många kvinnor som nu solidariserar med sina systrar rörde ett finger för henne? Nej, hon var inte våldtagen, inte sexuellt trakasserad (fast naturligtvis kan många kommentarer ses precis så). Hon var “bara” offentligt trakasserad, å det grövsta.

Hatbrott känns som rätt ord i sammanhanget, fast nu är det reserverat för grupper och minoriteter och skyddar inte individer.

Då, 2009, krävdes solidaritet med den minsta minoriteten, individen, men den lyste med sin frånvaro.

Ett annat ord som kändes relevant i sammanhanget var FRIHAT.

–Det är så få man får hata i dagens värld, minoriteter är så himla skyddade. Men här har vi i alla fall ett oskyddat offer,  lovligt villebråd…

Vi var några som skrev till Facebook (abuse@facebook.com)

Bästa Facebook

Vi är många som tycker att gruppen “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen” är osmaklig och strider mot er policy att inte attackera en specifik person. Nu vill vi ha ett rakt svar från er: Tycker ni verkligen att detta är okej?

Detta har fått hålla på i över två månader. Kära Facebook, nu är det hög tid att ni städar bort denna pubertala hatgrupp som strider mot er uttalade policy.

[Fast det var inte riktigt sant. Vi var inte många.]

På Facebooks egen sida hittas följande etiska deklaration.

Grupper som attackerar en specifik person eller andra grupper (och t.ex. har ett rasistiskt eller sexistiskt budskap) tillåts inte. Om du skapar en sådan grupp kommer ditt Facebook-konto att tas bort direkt.

Hur svarade då Facebook?

Unfortunately, at this time Facebook only provides customer support in English, French, German, Spanish, and Turkish. Please respond to this email with a translation of your question in one of our supported languages, and we’ll respond as soon as possible.

Fast det gjorde de inte. Vi var några som startade en namninsamling:

http://www.namninsamling.com/SlutmobbatForApolivagruppen

Den fick 308 underskrifter. Förvisso inte mycket mot 107.000. Hur många av underskrifterna kom från er som nu solidariserar med #MeToo?

Jag själv skapade Facebookgruppen “Vi som inte är rädda för Apolitjejen” samt lite senare “Vi som skäms för att ha mobbat Apolivatjejen”. Naturligtvis ingen viral framgång där heller.

Min poäng är att solidaritet, precis som rättvisepatos, finns i åtminstone två varianter.

1) Den som kommer inifrån och är “självgenererad” och 2) den som kommer utifrån och/ eller är hjälpt av yttre medvindar.

Inre solidaritet behöver inte se ut som solidaritet; den yttre behöver inte VARA solidaritet. (Inre solidaritet kan vara väldigt jobbig att uttala eller handla efter, särskilt när ingen annan i vår omgivning reagerar eller rör ett finger. Man kan känna sig väldigt ensam med den. Tänk kejsarens  nya kläder, fast kritiken kommande från en vuxen som KAN spelreglerna.)

Ingen kallade Apolivamobbningen för hatbrott; det gör jag . Ingen kallade saken för sexuellt trakasseri, fast det skulle man också kunna göra.

Saken har en genusaspekt också: Adina Fohlin mobbades av BÅDE män och kvinnor. Eller snarare killar och tjejer, för åldern i gruppen lär ha varit låg. Ursäktar det saken? Unga killar som i dag kallar en tjej “hora” (vilket skedde många gånger i Facebookgruppen) ursäktas inte för sin ålder.

Ni som nu alltså är kollektivt solidariska, tänk er för nästa gång ni stöter på något som inte är uppenbart kriminellt, olagligt, brottsligt eller misogynt, men där ni ändå känner att något är väldigt fel.

Reagera då, trots att ingen annan gör det. Eller just därför. Oavsett offrets kön. Då har ni demonstrerat den allra finaste solidariteten, den som inte kommer från samhälle och sociala media utan från hjärtat.

PS: “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen” ligger fortfarande kvar på Facebook, som ett bedrövligt monument över rätten till frihat, över att mobbning, i praktiken om än inte i den vackra teorin, är okej. I alla fall om det bara gäller en fotomodell.

Flattr this!

Det är en glädje att titta på mig

Soligt och fint senhöstväder. Jag är väg på till saluhallen för att köpa grönsaker och frukt. En söt kvinna ler mot mig. Och håller kvar blicken några sekunder. Jag säger: Hej, hur mår vi?

-Bra tack, svarar hon. Det är en glädje att titta på dig.

-Oj! säger jag. Det är inte ofta en man får höra något sådant.

Och så blir jag lite filosofisk.

-Relationen mellan män och kvinnor har blivit märklig på sistone.

-Jo, svarar hon. Vi har kommit ur balans. Men den kommer tillbaka.

– Vi hoppas på det. Vi jobbar på det. Hej då.

Människors möte, inte i skog utan mitt i stan.

Jag blir stående lite på gatan och samlar mig. Säger oj igen, och lyser upp
inombords. När har något sådant hänt tidigare, när har någon sagt något sådant? När jag tänker efter: aldrig.

Visst har man ibland hört att man är snygg eller stilig, särskilt när man har klätt sig till konsert eller fest. Men det är ju för att man har ryktat sig, klätt upp sig, gjort sig fin. Inte VARIT fin.

Först känner jag mig glad på ett fåfängt sätt, lite som en ytlig tjej. Efter en stund tänker jag (för jag är fortfarande inne på att det är mitt klädval som var glädjande att titta på): hm, det att göra sig fin kan också vara ett sätt att GE på. Inte bara en simpel fråga om vad man får utan hur man får andra att må. Det som vännen Peter Siepen är så bra på.

Nu har jag inga höga tankar om mitt klädvals möjligheter att glädja andra, fast det skulle jag kanske ha. Man kan i all fall betänka vilka energier man vill sprida kring sig.

Kvinnor är experter på det här, har svart bälte på ett område där män är gröngölingar. De är bra både på att få blickar, beundran, men också att glädja genom att göra sig fina.

Inte minst att glädja andras ögon.

Jag tror inte kvinnor förstår hur viktigt det är för män att “vila
ögonen”. Att parkera dem på något vackert och låta dem stanna där, pusta ut, andas ut.

Men också andas in. Vissa ansikten, kroppar, är som specialsyre för hjärtat och anden. Jag har förstås mina ansikten som är syre för mig.

Tänk om kvinnor som dels gör sig supersnygga, dressed to kill, och som dels klagar på att vi män tittar och glor, förstod detta. Visst, ibland glor vi, oftast på kvinnor som verkligen tar ut svängarna. Men ofta vilar vi bara ögonen.

Jag skulle nog också kunna tröttna på sådant om kvinnor varje dag glodde på mig. Så kul är det inte att bli beundrad. Men det är inte heller kul att aldrig bli det. Och jag befarar att många män aldrig blir beundrade.

Det sägs ibland att vi lever på olika planeter (Mars-Venus). Tänk så annorlunda liv det blir när det andra könet tittar på en hela tiden, respektive aldrig tittar på en. Inte konstigt att man har olika referenser och knappt förstår varandra.

Nu undrar kanske läsaren “Men hur såg du ut då, vad såg hon?”.

Det här. (fast i  färg)

Om jag hade några miljoner i annonspengar skulle jag göra en kampanj. Den skulle göra två flugor på smällen.

I kampanjen skulle jag säga ungefär så här: Kvinna! Var som vi. Låt också mannen känna sig attraktiv och åtråvärd. Om du tycker han är värd att titta på, gör det. Vänd dig rent av om efter honom.

Var inte så attans rädd för att “väcka monstret”. Vi män är trötta på att betraktas som Mr Hyde, doktor Jekylls demoniska nattsida. Ge oss en paus från svartmålningen.

Detta skulle kunna ha minst två positiva effekter. Dels skulle män kunna känna sig en smula mer uppskattade. Det skulle också bryta könsrollerna “män tittar – kvinnor tittas på”, en trist och dammig klyscha vi borde kunna arbeta bort.

Kvinnor vars näsa pekar alltför högt skulle få träna sig på att vara vardagsgenerösa mot karlar istället för att självklart förvänta sig att vi ska hålla upp dörren, betala notan och drägla som Pavlos hund bara för att de klär sig i den minimala lilla svarta; att någon är lättmanipulerad är en invit att INTE utnyttja personen.

Sist men inte minst skulle vi män lära oss vad det betyder att vara betittade. Utan att klä oss i drag skulle vi kunna nynna på Zarah Leanders paradnummer.

Vill ni se en stjärna, se på mig! Ni får mycket gärna se på mig!

När nyhetens behag över att vara attraktiv och uppskattad hade gått över skulle vi börja fatta att SÅ roligt är det inte att bli beundrad. (Alltså för sin yta. Geni och inre egenskaper är delvis en annan sak.) Vi skulle förstå kvinnor bättre om vi s.a.s. gick i deras högklackade skor en dag.

Kanske skulle detta rentav göra världen en smula mer harmonisk.

Flattr this!

A letter to my daughter, if I had one

(Letter to my daughter, if I had one. Written in the heat of the #MeToo campaign of late 2017.)

My dear daughter

Your mother long ago told you about the birds and the bees. Those things were very different in my times. Many of us got the information late, and in strange ways. Parents are no longer needed for THAT, now that there is Internet (the ways of which also are strange).

I want to tell you something that is more difficult to Google, something that Google might even hide from you. It is not knowledge or information but insight, maybe just love. Because I care about you and love you.

Let’s start with the grim part. Get yourself a can of pepper spray. I don’t give a fig if it’s illegal, just get it. Then take a self-defense course or learn on the Internet how to defend yourself if “the shit hits the fan”. (A colorful expression from my youth, meaning: if you end up in some violent, force majeur situation.)

This every self-respecting (or man-hating) feminist could have told you. Yes, sometimes it’s a jungle out there and I see no reason why my daughter should not defend herself if attacked. Not everybody plays fair, so why should you?

My next advice is: PLAY FAIR! As much as you can, play fair. You are by tradition called the fair sex, but that word has a double meaning. Don’t just be pretty, be also just. Be more than the fair sex, be the fair playing sex. That will make me proud of you.

Try to understand how different life is for men and women. You have heard about all the injustice committed against women. Much of that is true. (How much depends on who your source is. Men commit most crimes but the number of men committing crimes is very small.) There are horrible crimes committed against women — and men. Don’t make yourself stupid and blind, the coin always has two sides.

Be aware of power, so that you don’t misuse it. Look behind and beyond appearances. The seemingly weakest can be the strongest, and the seemingly strongest are sometimes practically impotent and powerless.

The prostrate lover, when he lowest lies
But stoops to conquer, and but kneels to rise.

How can that be, how can a victim be stronger than a perpetrator?

Because of victim power, the power you get by portraying yourself as a helpless victim. You are old enough to know about girly tricks. So am I, by now.

Don’t use the trick of looking weak and stupid. Color your hair any color but don’t be blonde on the inside. Be dumb by all means if you cannot help it, but don’t play dumb. It’s NOT smart.

And don’t even be smart. Smart is for animals. Be sharp.

We both know that playing dumb will get your perks and privileges. A free drink, help with your laptop or your broken down car, the best seat in the hall, and not least the appreciating looks of men who want to protect you, and more.

Don’t play that game, daughter. Be my daughter, be more original than that.

So what game SHOULD you play? Why not GO or chess. Or any other game that is about fun and play. About mutual fun.

But don’t play the power games. Yes, they may seem like innocent fun but if you are sharp (and honest) you know there is more behind the curtain. For example maintaining your status.

What status? you ask.

Don’t play ignorant. Your status as the fair sex, the weak sex, the oppressed sex. Yes, it’s awful that you cannot take a stroll alone at night without fearing this and that. I walk a lot in the night, without any fear at all. That’s why I tell you to learn self-defence and not walk alone.

But beyond that, be the fair-playing sex. Don’t use men, and never take revenge on men who have done nothing to you, who on the contrary help you in many ways, respect you just because you are female, unprotected and supposedly weak.

Don’t be unprotected but also don’t be weak. Don’t hide behind a mask of blonde innocence and naivety. Don’t play charades, unless you play charades.

In other words, don’t be just any daughter.

Yes, I expect things from you. More than from many other women. You say that’s unfair? Expecting much can be more than “fair”.

By setting up a high goal for you I show you my respect. You see, in my life not many women have deserved my unreserved respect. Why is that? Because I see too many feminine games, too much conformism, too much concern about surfaces (clothes, hairstyle, the latest trend or fashion).

Women can remind me of Christmas. We men sometimes dress the Christmas tree, but many women ARE Christmas trees. Be much more than a Christmas tree! Don’t be afraid of being deep, or intelligent, or wise. You don’t have to wait until you are old and grey for that. Just look at your mother.

If “deep” scares some men, so be it. Forget about fearful men. There’s no men shortage on the planet.

In a way both men and women are stuck in cliche roles. We for example always turn around after a good looking woman, you never turn around after us — even if you find us attractive. You, little princess, have learned that that is not done.

But what about noblesse oblige?

Do you have ANY idea what joy you could give a poor bastard, especially if he is not photogenic, if you turned around after him, or even looked at him for more than three seconds?

Yes, but that could be dangerous! your guardian feminists say. That could encourage him, awaken the wild beast in him, the Mr Hyde in him, the monster within him.

Well, it could even make his day.

 Be a woman, daughter.

Don’t be a man, but don’t be ONLY a woman. Be more than that.

You have heard about anima and animus, the female part of man and the male part of woman. Let’s say Yin and Yang. Both contain a bit of each other.

Just as I try to build the positive Yin /female/ part in myself, so build you the positive Yang in yourself. Don’t regress, don’t remain a girly girl your entire life. Cultivate feminine graces but forget about “graces” that are there to rake in privileges.

Be responsible and develop both Yin and Yang. Be a strong woman, but with the other sex, not against it. Don’t wage amazon war and don’t twist men around your little finger.

Don’t do this.

Know that it is much to easy to oppress men. I know what I am talking about. Be aware of male weakness. See it, observe it and be strong enough not to take advantage of it, proving that you belong to the fair-playing sex.

Men get lonely and cold and long for an embrace, a warm soft woman to hold. Many women know this but are also practical and business-minded, their pocket calculator never far away.

Okay, so what can I get for my warm embrace? Let’s see, a house, swimming pool, a BMW…

Don’t be a businesswoman, my daughter. That would make your bohemian father very sad. Only do business in the best, cleanest and most honest way. Pay for the wares with money, not yourself, not with false smiles or pretended charm. Use your smile and charm to make others feel good, not to buy yourself feminine advantages.

Know your gift. Know that the smile of a woman can be a blessing, almost a symbol of the Sun. You probably cannot imagine what joy a girl’s or woman’s smile can bring to a man. Know this, ponder this, then act wisely.

Don’t smile in a mercantile way. That gives you unfair advantage, it’s like doping. Play fair and use your real advantage; that of being a creature with different qualities and talents than men. Be Venus, not Mars in drag. Bring warmth and beauty and kindness to the world.

God knows we men often cannot muster those qualities, we even voluntarily go against them. We like fighting and shouting and shooting too much. Don’t imitate us. It’s bad enough as it is. (But also don’t forget how much beauty some of us have brought into the world, with music, poetry and art. )

Consider your rights and consider your gifts and duties. Help the world by making it softer, warmer, kinder, more peaceful. You are much needed in the world, but be a real sun, not a pretty, fake solarium.

Be more than fair. Be (like your mother) warm and beautiful, but also containing the positive, energetic, sharply thinking Yang.

Finally, listen to the world: the words, the sounds, the voices, including your own.

A woman’s voice can be the sweetest music in the world. But understand its double-edged nature. Girlish laughter is a wonderful sound, but directed against a man, laughing AT and not with him, it is like a cold sword stuck in his heart. I have felt it. I would be glad, and proud, if my daughter never gave anyone that experience.

Love

Your father

Flattr this!

Perfume as charisma

I consider myself to be perfume crazy (that should be perfume wise) but I hadn’t seen the film The Perfume until today.

I started to read the book many years ago but didn’t get far, in spite of the subject; it did not feel like good literature, or simple readable.

The film shows clearly the limitations of “genius”. Grenouille is a perfume genius but that is his sole strength. He is more of a savant, however, I feel that much more praised and less fictitious “geniuses” should also be regarded as savants.

A very strong specialization, meaning being very brilliant but only in one region, is an unbalanced thing. Sch a person can only contribute in very specialized and limited way to the world.

What struck me was the ending of the film.

Grenouille is not executed, he has literally one more trick, his greatest, up his sleeve. Having distilled the scent of a number of dead maidens, he has composed a perfume that is more than charming, seducing, or even magical.

It literally turns him, not in the eyes but in the noses of his fellow human beings, into, first, an innocent man, and then, an angel.

This is olfactory charisma. I think of the odor of sanctity of holy men and women. I have met a couple of holy people, in the sense of very advanced, but they didn’t smell better than others. (Or my nose is not developed enough for this.)

What if it was possible to construct a scent that had this or similar effect on people? Is anybody trying? The opposite — of course, on this warlike planet – is true. The military are experimenting with odors so bad people will puke. How unimaginative! If I were a military strategist I would commission a scent that would make my enemy love me.

What then would I do with him? Let’s not even think about it. Military ambitions are about seducing, controlling, putting down.

However, I am also reminded of Carel Capek’s book “The absolute at large”, where an inventor constructs, of all things, a carburator in the vicinity of which everybody sees God, The Absolute.

Now that is really something! A heavenly carburator.

But the subject is somehow still charisma. We perceive it in looks mainly.

True, some have magnetic voices and we fall into their spell when listening to them. Of course their words also add to the effect, thus effecting our mental sense.

But a scent would go deeper, it would need no words, no looks, no movement even. You could be dead and smell good and people would be, in the old sense, charmed by you.

Women speak about falling in love with a man, or his after-shave. I can believe it. But I don’t think it was only his after-shave. We perceive, receive people as a package, and seldom deconstruct them into their constituent parts. Scent comes together with visual impressions, sounds, words, and a lot of more or less un-analyzable material.

Of course a scent is a short-cut. Let’s train and practice our own odor of santicity. It might be felt if not by noses then by our

Flattr this!

Partner with me

Greetings

Here’s how you can be more than a spectator in this World Wide Web which so often reduces people to surfers, voyeurs, consumers.

You can actually be my partner.

Partner and partnering can mean many things. We can marry (a very limited offer, that one ,-), start a business together or co-author a book. Or maybe play four-handed music together (yes, I am a pianist).

We can make a joint project around PEACE, which is my main occupation nowadays.

There are also less obvious ways to partner. We can have an interesting, mutually benefiting (what I call interligent) conversation. And If I write a book and you read it we are also partners. I give, you receive, Yang-Yin fashion.

Same thing if you listen to my compositions. Listeners are important partners.

If I write a book and you buy it and read it we are even more partners. Then your financial contribution makes it possible for me to keep writing and puts food on my table. Today when almost everything on the Net is free it is easy to forget that food still isn’t.

In this give and take-process, this partnership not in crime but in creation, I use different tools.

1) FLATTR A Sweden based “social micropayment service” that enables online content consumers to financially reward creators for their fantastic creations. Here is my Flattr page.

flattr.com/@LaHoratius

2) SWISH. You can transfer money through telephone, to number: 0765-740140

3) PATREON. This is a modern, rather American, incarnation of the old idea of patronage.

These are the areas I work in.

  • P E A C E  R E S E A R C H  (The Venusian Peace Project; Whole-Note)
  • M u s i c (Composer Ladislaus Horatius; Music Tasting; Journey to Melosophia)
  • M a g a z i n e s (Headwind; FIMUM (in Swedish))
  • T h e  a r t  o f  p a r t i e s (Partyology)
  • P h i l o s o p h y  a n d  i n t e l l i g e n c e (Upgrade to intelligence)
  • P h o t o g r a p h y (The Gentleman Photographer)
    So, do you wanna dance?.

T h e  p r o j e c t s  i n  d e t a i l
Let’s start off with the Swedish magazine.

FIMUM Gazette, ett kulturmagasin om filosofi, musik och umgänge

Du har redan know-how och insider-information? Gå då vidare och stötta med en dollar för att gå utanför burken och också skaffa outsiderinformation. HEMSIDA   //  PATREON

THE VENUSIAN PEACE PROJECT, innovation and independent peace research

If you want to do more for peace and planetary harmony than the same old routines — namely support an individual who does original, independent research — fund with one dollar on Patreon.  HOMEPAGE  // PATREON


COMPOSER LADISLAUS HORATIUS, my music + views on the role of music creation today

If you want to get inside the head of a living, rather atypical modern composer, fund with one dollar on Patreon. My composer channel on YouTube // PATREON 


Upgrade to interligence, regenerating mere intelligence

Intelligence has a good name in our world, actually too good a name when you objectively consider that its fruits can be benign, neutral and really malignant. Interligence is a dialect, if you will, of intelligence where the bad parts are rooted out. If the positive possibilities of “defanged” intelligence interest you, fund with a dollar on Patreon. HOMEPAGE  //
PATREON

HEADWIND, A MAGAZINE AGAINST THE GRAIN

That’s a bit silly, most of what I do is against some kind of grain, but you know what I mean… If you want to peruse writing beyond viral and populist, fund with a dollar on Patreon.  HOMEPAGE // CLICK HERE


MUSIC TASTING, A novel way of listening/ musical mindfulness

The sphere of music (as so much else today) is too Yang oriented. Everything is about products and productions. We talk about music, CD-s, performances, remixes, interpretation but often leave out the Yin aspect – listening and perception. If you are interested in findings about how to approach music in a novel manner, almost as if it was wine, fund with a dollar. HOMEPAGE // CLICK HERE


partyology, the art and science of refined party life

Parties and social intercourse are often too coarse and primitive. How to regain the enjoyment and finesse of yesteryear? Fund with a dollar if news about this interests you. HOMEPAGE // CLICK HERE

Journey to Melosophia: adventures and explorations in Music-land

Another musical project of mine, not only concerned with listening but more generally with the musical domain. We often think music is a known and explored continent. I hold that there are still mysteries to unravel, even about Ravel. Fund with a dollar if you want to partner in this exploration. HOMEPAGE // CLICK HERE


UTOPIA

This is so new it still has no Patreon page, just an introductory home page. Watch out for developments, this is where my best ideas will see the light of the computer monitor. WHOLE NOTE

PS: As you can see some projects are currently somewhat passive. It is hard to juggle with eight balls, sometimes three is a lot. Also, areas that do not generate income are sometimes deserted for those that do. That’s life sometimes.

Flattr this!

Datorerna går för snabbt

[Kåseri publicerat i Internetworld. Skrivet nån gång under sent 90tal. På den tiden var min paroll “hård men rättvis”. Jag har mjuknat en del, blivit mera YIN och långsam sen dess, men försöker vara lika klarsynt.]

Datorerna går för snabbt. “Men så överraskande att Horatius tycker det! Han har kanske, till skillnad från oss andra dödliga, ständigt gott om tid.”

En klassisk motivering för jakten efter snabbhet, vare sig det gäller datorer eller högfartståg, är att man sparar tid. Men som så ofta överskuggar effektivitetstänkandet det sunda förnuftet. Vi satsar massor med pengar (och tid) på att utröna hur vi ska kunna spara ännu mera tid. Däremot har vi ingen seriös diskussion om hur man ska  använda den besparade tiden.

Om jag åker X 2000, äter snabbmakaroner, snabbframkallar min film, samt sparar tio sekunder på att göra en omkörning på motorvägen — och sedan använder mina besparingar till att bläddra i en gratistidning eller halvt sovande glo på TV:n… då är jag en idiot. Det är som att torka sig i ändan med månadslönen.

Vår kultur ignorerar, rentav undviker, den viktigare frågan om tidens användning. Alla medborgare är i god demokratisk, förlåt infantokratisk anda fria att förslösa sin tid efter behag. De mera boklärda konstruerar skönt klingande sofismer om det futila i att söka skilja mellan meningsfull och meningslös tid. Låt dem fylla sina liv med meningsfulla futiliteter.

Vad är medel, vad är mål? Och hur mycket uppriktighet kostar vi på oss?

Få är så svidande ärliga att de erkänner att de sparar tid bara för att kunna titta mera på TV. Få erkänner att de byter till en snabbare dator bara för att de inte vill vara sämre än kompisen som inte vill vara sämre än kollegan som inte vill vara sämre än grannen.

Jag säger inte att det inte finns andra och bättre motiv för att skaffa snabbare dator, bara att jakten på snabbhet alltför ofta bottnar i simpel trendkåthet.

I Paris talar man om vårens kjollängd, i datorvärlden om höstens processorhastighet. Men medan kjolarnas längd går upp och ner och därmed erbjuder en behaglig variation beskriver processorernas och modemens hastighetsutveckling en tröttsamt förutsägbar kurva


I mina drömmar säger branschfolket att årets datormodell ska gå aningens långsammare än förra årets. Löpsedlarna förkunnar: NU GÅR DATORN TILLRÄCKLIGT SNABBT!

Drömma kan man ju… I verkligheten skulle någon redan efter en vecka utropa: VÅR MODELL GÅR ÄNNU SNABBARE! Dvs. är ännu bättre. Ingen ifrågasätter ekvationen snabbare= bättre. (Möjligen norrlänningarna då.)

Jag använde nyss ordet infantokrati, ett sällsynt ord som för den skull inte är svårt att förstå. Det handlar om pojkstyre, om inte manligt men pojkigt tänkande.

Snabbhet har en infantiliserande verkan på oss människor. Eller så pekar vår snabbhetssträvan på något infantilt. Hur som helst, det är ett drag hos barn, speciellt bortskämda barn, att vilja ha saker “på en gång, NU!”.

“Det får inte ta för lång tid” är vår tids tragikomiska refräng. “Nolltid” är också ett märkligt ord som ständigt trillar ur vår mun. Det borde vara straffbelagt att inbilla människor att saker kan “gå på nolltid”.

Den bortskämde blir aldrig nöjd, det är alltid något som fattas. Hos den bortskämde själv fattas tacksamhet och förundran. Förundran över det vardagliga tyder på mänsklig storhet. Men numera är vi inte ens förundrade över det extraordinära, det fantastiska.

Datorn är (jag tillstår det) en fantastisk maskin, men redan efter några veckors eller bara dagars förundran börjar vi gnälla över vad den INTE har, vad den INTE kan.

Den viktigare frågan är inte vilken dator vi ska köpa utan hurdana människor vi vill vara. Bortskämdhet hos barn kan vara irriterande, hos vuxna blir den rent livsfarlig.

Se bara på miljöfrågan.

Att vi behöver en långsiktig planering för att bromsa miljöförstöringen är de flesta överens om. Men långsiktighet förutsätter tålamod, accepterandet av långsamheten. Tålmodigt miljöarbete (trist!) och otåligt lönsamhetstänkande går inte ihop.

I en kultur som sätter likhetstecken mellan snabbhet och utveckling är det ytterst svårt att fatta verkligt långsiktiga, hållbara beslut.

Reklamen stryker oss medhårs och påstår att “det är människans strävan efter bekvämlighet som driver utvecklingen framåt”.

Helt fel! Det är naturligtvis villigheten att göra det som INTE är bekvämt som driver utvecklingen framåt. Den mänskliga utvecklingen, vill säga. Handen på hjärtat, det är för lätt att förbättra datorer. Låt oss anta en större utmaning och utveckla, uppgradera människomaskinen.

Någon har myntat begreppet processorstress. Det är den stress och press man känner när ens bekanta har snabbare processor än man själv har. Det är alltså inte längre storleken som grabbarna jämför utan snabbheten. Datorn har övertagit elgitarrens roll som penisförlängare.

I detta pojkiga klimat väntar man förgäves på hjälp och uppmuntran för att bli vuxen. Däremot bjuds vi många tillfällen till pubertala klavertramp.

Det kräver både integritet, anspråkslöshet och en viss vuxenhet för att kunna säga: Min dator går tillräckligt snabbt. Kommersen vill ju hela tiden inbilla oss att den inte går tillräckligt snabbt, eller åtminstone att den mycket snart kommer att gå för långsamt.

Och varken reklam eller vänner säger: Så klokt av dig att acceptera tekniska begränsningar! Istället framställs man som oambitiös, en föredetting, om man är nöjd med den utrustning man redan har. Salivering har blivit ett mått på “framåtanda”.

Så är det att leva i en infantokrati vars kardinalleksak är datorn. Oh boy!

Flattr this!