Att säga emot

Ett av mina favoritcitat kommer från filmen The Libertine.

“Anyone can oppose. It is fun to be against things. But there comes a time….”

But there comes a time when one must start to be FOR things as well.

Icke desto mindre finns det även en tid för att vara emot. Att protestera, säga ifrån, slå näven i bordet och springa mot strömmen.

Och nu tänker jag på mentala strömmar.

Jag minns inte exakt vilket år det var, men i mitt förra liv brukade jag alltid besöka Bokmässan i Göteborg. Inte för att jag hade en bok ute, utan för att parta. Kvällarna på Park Lane var mycket njutbara, i det för mig för övrigt mycket torra svenska festklimatet.

Nå, ett år kände jag mig mogen för att vara sandwichman på Mässan. Det ÄR något visst med att gå som en levande reklampelare, särskilt (bara?) om man presenterar sitt eget budskap. Och det gjorde jag.

Budskapet och projektet hette A.U.M.M — Alternativa Utsläpp i den Mentala Miljön.

Detta år stod jag utanför själva mässlokalen. Min rock var överfull med rockslagsmärken, egen produktion. Lite tatuerade mannen. Jag har alltid gillat det korta uttalandet, aforismen.

Nå, här passade jag på att säga en massa småsaker, om stora, viktiga frågor. Notera att detta hände sig under de tidiga, vilda IT-åren. Därför handlar så mycket om IT.

Detta var några av de tidigaste modellerna. Många är slutsålda och som ni ser är dessa slitna exemplar, nyss framplockade ur gamla gömmor.

Jag var inte omedveten om det provokativa i budskapet. Den som köpte den punkiga knappen “HEIL IT” och blev nerslagen fick pengarna (10 kr) tillbaka.

Och jag har inte övergett min AUMM-istiska gärning. Numera gör jag ofta små bilder med korta texter. Till exempel denna med Alice i Politikerlandet.

Oh dear! I know that Rebels are good and that Terrorists are very bad. But... how do I tell them apart?

Eller denna med stränga dominatrixen Wikimama.

Albert! You´ve been doing original research again!!
Fortsättning följer.

 

Flattr this!

Vuxenpoäng

Sitter på biblioteket, på barnavdelningen som är helt tom och tyst. Lågt bord, ministol.

Ser mig omkring bland alla vänliga, snälla böcker. Några titlar:

  • Memmo och mysen
  • Vem matar djuren?
  • Min älskling
  • Harguden Isopo
  • Jag älskar Manne
  • Den stora vännen
  • Hur hunden fick sin blöta nos
  • Den lilla trädgårdsmästaren
  • Citronlemonaden
  • Pelle Svanslös fyller år
  • Vi hittade en hatt

Vilken fredlig värld detta är, tänker jag. När börjar kriget? När ska barn också dras in i en värld av konflikter, debatter och slagsmål? Vid vilken ålder upphör vänligheten och snällheten, när börjar konkurrensen, schismerna, utslagningen, utbrändheten? När kommer den själsdödande rutinen, kneget, den bottenlösa tristessen?

Är det det som kallas att bli vuxen?

Flattr this!