Utvärdering av öronbojan

[Kåseri från Computer Sweden. Året är 2005.]

Efter att ha varit, eller åtminstone kallat mig, mobiltelefonens fiende nummer ett, är jag numera också försedd med öronboja. Jag tänker inte skämmas för att jag inte längre håller kvar vid min gamla kritiska inställning. Däremot kan nämnas att jag fick min nalle i present, eller snarare som del av ett gage. Hade jag inte fått denna present hade jag kanske aldrig köpt en mobil.

Men nu fick jag det, och här är vi nu.

Efter att ha haft nalle i tre år vill jag nu utvärdera experimentet. (De flesta kallar experimentet för ”normalitet”.) En sak står helt klar. Behovet av mackapären kom EFTER mackapären.

Jag läser följande redaktionella sofism i gratistidningen Dialect: “Som så mycket annat i den mobila världen så kommer förändringen från gatan. Kidsen lärde Sverige att använda SMS.”

Ursäkta men de som upfann SMS var nog ändå före kidsen. Vilka (kids som pensionärer) kände behov av SMS innan det fanns?

Denna fråga är inte så dum som den kanske låter, och den är inte retorisk. Innan jag fick min mobil brukade jag notera de tillfällen när det hade varit bra att ha nalle. Det hände kanske 2-3 gånger i månaden. Det ansåg jag inte motivera inköp av mobiltelefon. 23 gånger i månaden hade varit en helt annan sak.

Och hur ofta inställer sig detta genuina behov numera, nu när jag har nalle? Ytterst sällan. Härom veckan hände det, och jag minns faktiskt inte när det hände gången innan.

Först ska jag säga att jag älskar att sitta på café. Det är nästan heligt för mig. Just denna dag hade jag fått besök av vän, och vi skulle gå och fika någonstans. Men jag skulle också få besök av en fönsterreparatör, han skulle ringa på min hemtelefon innan han kom.

Väl nere på fiket insåg jag min tabbe. Jag ville inte avbryta vår fikastund bara för att strax gå hem och vänta på samtal. Så innan vi satte oss gick jag tillbaka hem (det tog en halv minut), ringde till reparatören och gav honom mitt mobilnummer. Därefter kunde jag (nu med mobilen i fickan) i lugn och ro återgå till umgänget med min vän. Jag kunde både äta kakan och ha den kvar.

Se där, en mycket bra användning för mobiltelefonen. Men hur ofta händer detta? En gång i halvåret, skulle jag gissa. Var sjätte månad ungefär uppstår en situation där mobilen är till stor hjälp och ger stor njutning.

Visst kan det vara bra med SMS, det tycker också jag. Men SMS förändrar inte så mycket VAD utan mest NÄR. Meddelandet kommer fram snabbare på det sättet. Men i fallet med min vän blev det faktiskt en kvalitativ skillnad i upplevelsen. Det handlade inte bara om kvantiteter, som när och hur snabbt.

Så jag konstaterar att behovet av mobiltelefonen fortfarande inte är stort i mitt liv. Den tillför små vinster, men sällan njutning. Den förblir en kvantitativ hjälpreda.

Man kan med fog fråga sig varför jag behåller den. Jag vet ärligt talat inte. Kanske av samma orsak som de flesta; jag har vant mig vid den. När röntgen som teknik var ny använde läkarna den i tid och otid. Den fanns, alltså skulle den användas.

Eller så handlar det om strålning och minnesförlust. Även mitt sinne har förmörkats, inte heller jag kommer riktigt ihåg hur det var innan jag gick in i min andra barndom och fick nalle.

Säg omelett!

Flattr this!

En god automatiserad jul!

En återuppvärmd bloggtext från 2013. Kan äga relevans även i dag, är jag rädd.


Det är den tiden på året…

 Men vilka adjektiv ska man använda om julen? Sången talar om färg; den ska vara VIT.

Det är inte helt nödvändigt. För min egen del kom jag för länge sen på vad som fångar julens atmosfär för mig, och det har inte med färger eller syn att göra. Snö kan vara kul men ännu härligare är den doft som hör julen till.

Jag tänker inte på glögg, lussebullar eller julskinka utan på doften av julgran. Det är en smärre tragedi att så många saker (julgranar, rosor, med mera) numera mist sin doft. I år har jag dock lyckats hitta en gran med den rätta doften. Något svag, men att krypa nära den är en riktig nostalgitripp. Barndomen hoppar plötsligt fram ur minnets buskage…

DOFTANDE blir alltså mitt första jul-adjektiv.

Skrapa bilden för finfin grandoft.

Mitt andra adjektiv är inte lika trevligt.

Låt oss titta i backspegeln. Julen var en gång julkortens tid. Själv har jag alltid varit hopplöst dålig på att sända sådana, men det var alltid trevligt att FÅ kort.

Kortet visade att personen tänkt på mig. Hon har valt ett vykort, skrivit en liten, rentav medelstor hälsning, slickat och klistrat på ett frimärke samt gått till posten. Ingen liten investering i dessa spartider.

Detta var alltså på den gamla tiden, före Internet. Jag får fortfarande julkort men de är digitala, och julkort bör sättas inom citationstecken. Att någon skickar en tanke känner och ser jag inte längre.

Receptet är enkelt för att inte säga magert: man öppnar sitt mailprogram, väljer ut en bild eller fotografi, klistrar in en liten text med bildbehandlingsprogrammet och sänder sedan härligheten till hela adresslistan. Häpp!

Det som förr tog flera timmar, och kostade flera ören, går nu i ett huj. Nyckelordet är automation. Jag får alltså strikt talat inga julkort längre utan massutskick.

Vänner, sänd hellre ingenting än sådana halvhjärtade, pliktskyldiga försändelser! (Fast sänd helst ett riktigt kort eller ett mail, riktat bara till mig. Det är inte det digitala utan det opersonliga som är värst.)

Julens andra, något mindre trevliga adjektiv blir alltså LAT.

Personligt rekord. Julkort till alla på tre minuter blankt!

Värst var det för några år sedan när julen var s.a.s. dubbelautomatiserad. Jag fick inte ens ett digitalt kort utan bara ett meddelande om att jag skulle hämta ett kort.

NN har sänt dig en julhälsning. Hämta den på http://julhälsning.org/8HYdk72839=d7TUT7s8d/

Nå, jag beger mig till julhälsning.org. Men vad väntar mig där?

You browser is out of date. Please update HERE.

Tjena, där rök hela julstämningen! Jag vill bara brista ut i sång…

(Sjung gärna med i denna intressanta julsång. Melodin är bekant, orden mindre bekanta men högaktuella sedan minst 100 år. — Hela texten nedan.)

AUTOMATION

It was automation, I know
That was what was making the factory go
It was IBM
It was Univac
It was all those gears going
Clickity clack, dear
I thought automation was keen
Till you were replaced by a ten-ton machine
It was that computer that tore us apart, dear
Automation broke my heart.
There’s an RCA 5-0-3
Standing next to me, dear, where you used to be
Doesn’t have your smile
Doesn’t have your shape,
Just a bunch of punch cards and light bulbs and tape, dear
You’re a girl who’s soft, warm and sweet
But you’re only human and that’s obsolete
Though I’m very fond of that new 5-0-3, dear
Automation’s not for me.
It was automation, I’m told
That s why I got fired and I’m out in the cold
How could I have known
When the 5-0-3
Started in to blink it was winking at me, dear
I thought it was just some mishap
When it sidled over and sat on my lap
But when it said “l love you ” and gave me a hug, dear
That’s when I pulled out. . . its plug.
(Melodi: Fascination)

Flattr this!

Datorerna går för snabbt

[Kåseri publicerat i Internetworld. Skrivet nån gång under sent 90tal. På den tiden var min paroll “hård men rättvis”. Jag har mjuknat en del, blivit mera YIN och långsam sen dess, men försöker vara lika klarsynt.]

Datorerna går för snabbt. “Men så överraskande att Horatius tycker det! Han har kanske, till skillnad från oss andra dödliga, ständigt gott om tid.”

En klassisk motivering för jakten efter snabbhet, vare sig det gäller datorer eller högfartståg, är att man sparar tid. Men som så ofta överskuggar effektivitetstänkandet det sunda förnuftet. Vi satsar massor med pengar (och tid) på att utröna hur vi ska kunna spara ännu mera tid. Däremot har vi ingen seriös diskussion om hur man ska  använda den besparade tiden.

Om jag åker X 2000, äter snabbmakaroner, snabbframkallar min film, samt sparar tio sekunder på att göra en omkörning på motorvägen — och sedan använder mina besparingar till att bläddra i en gratistidning eller halvt sovande glo på TV:n… då är jag en idiot. Det är som att torka sig i ändan med månadslönen.

Vår kultur ignorerar, rentav undviker, den viktigare frågan om tidens användning. Alla medborgare är i god demokratisk, förlåt infantokratisk anda fria att förslösa sin tid efter behag. De mera boklärda konstruerar skönt klingande sofismer om det futila i att söka skilja mellan meningsfull och meningslös tid. Låt dem fylla sina liv med meningsfulla futiliteter.

Vad är medel, vad är mål? Och hur mycket uppriktighet kostar vi på oss?

Få är så svidande ärliga att de erkänner att de sparar tid bara för att kunna titta mera på TV. Få erkänner att de byter till en snabbare dator bara för att de inte vill vara sämre än kompisen som inte vill vara sämre än kollegan som inte vill vara sämre än grannen.

Jag säger inte att det inte finns andra och bättre motiv för att skaffa snabbare dator, bara att jakten på snabbhet alltför ofta bottnar i simpel trendkåthet.

I Paris talar man om vårens kjollängd, i datorvärlden om höstens processorhastighet. Men medan kjolarnas längd går upp och ner och därmed erbjuder en behaglig variation beskriver processorernas och modemens hastighetsutveckling en tröttsamt förutsägbar kurva


I mina drömmar säger branschfolket att årets datormodell ska gå aningens långsammare än förra årets. Löpsedlarna förkunnar: NU GÅR DATORN TILLRÄCKLIGT SNABBT!

Drömma kan man ju… I verkligheten skulle någon redan efter en vecka utropa: VÅR MODELL GÅR ÄNNU SNABBARE! Dvs. är ännu bättre. Ingen ifrågasätter ekvationen snabbare= bättre. (Möjligen norrlänningarna då.)

Jag använde nyss ordet infantokrati, ett sällsynt ord som för den skull inte är svårt att förstå. Det handlar om pojkstyre, om inte manligt men pojkigt tänkande.

Snabbhet har en infantiliserande verkan på oss människor. Eller så pekar vår snabbhetssträvan på något infantilt. Hur som helst, det är ett drag hos barn, speciellt bortskämda barn, att vilja ha saker “på en gång, NU!”.

“Det får inte ta för lång tid” är vår tids tragikomiska refräng. “Nolltid” är också ett märkligt ord som ständigt trillar ur vår mun. Det borde vara straffbelagt att inbilla människor att saker kan “gå på nolltid”.

Den bortskämde blir aldrig nöjd, det är alltid något som fattas. Hos den bortskämde själv fattas tacksamhet och förundran. Förundran över det vardagliga tyder på mänsklig storhet. Men numera är vi inte ens förundrade över det extraordinära, det fantastiska.

Datorn är (jag tillstår det) en fantastisk maskin, men redan efter några veckors eller bara dagars förundran börjar vi gnälla över vad den INTE har, vad den INTE kan.

Den viktigare frågan är inte vilken dator vi ska köpa utan hurdana människor vi vill vara. Bortskämdhet hos barn kan vara irriterande, hos vuxna blir den rent livsfarlig.

Se bara på miljöfrågan.

Att vi behöver en långsiktig planering för att bromsa miljöförstöringen är de flesta överens om. Men långsiktighet förutsätter tålamod, accepterandet av långsamheten. Tålmodigt miljöarbete (trist!) och otåligt lönsamhetstänkande går inte ihop.

I en kultur som sätter likhetstecken mellan snabbhet och utveckling är det ytterst svårt att fatta verkligt långsiktiga, hållbara beslut.

Reklamen stryker oss medhårs och påstår att “det är människans strävan efter bekvämlighet som driver utvecklingen framåt”.

Helt fel! Det är naturligtvis villigheten att göra det som INTE är bekvämt som driver utvecklingen framåt. Den mänskliga utvecklingen, vill säga. Handen på hjärtat, det är för lätt att förbättra datorer. Låt oss anta en större utmaning och utveckla, uppgradera människomaskinen.

Någon har myntat begreppet processorstress. Det är den stress och press man känner när ens bekanta har snabbare processor än man själv har. Det är alltså inte längre storleken som grabbarna jämför utan snabbheten. Datorn har övertagit elgitarrens roll som penisförlängare.

I detta pojkiga klimat väntar man förgäves på hjälp och uppmuntran för att bli vuxen. Däremot bjuds vi många tillfällen till pubertala klavertramp.

Det kräver både integritet, anspråkslöshet och en viss vuxenhet för att kunna säga: Min dator går tillräckligt snabbt. Kommersen vill ju hela tiden inbilla oss att den inte går tillräckligt snabbt, eller åtminstone att den mycket snart kommer att gå för långsamt.

Och varken reklam eller vänner säger: Så klokt av dig att acceptera tekniska begränsningar! Istället framställs man som oambitiös, en föredetting, om man är nöjd med den utrustning man redan har. Salivering har blivit ett mått på “framåtanda”.

Så är det att leva i en infantokrati vars kardinalleksak är datorn. Oh boy!

Flattr this!

Facebook metaphors

I am always looking for metaphors for Facebook. When I joined some years ago I was quite happy about the whole thing, fascinated with this system of contacting friend’s friend’s friends.

That was our honey-moon. Thing are less rosy now.

Here is a current metaphor for FB-discussions about sensitive subjects. Or maybe I should say discussing with sensitive, touchy subjects.

THE MINEFIELD

I haven’t been a soldier, haven’t been in a war. But I DO know what it’s like to walk on a minefield. Talk about gender, migrants, SD or homeopathy on Facebook and…boom. Boooomm! Booomm!!!

FACEBOMB!

Another Facebook metaphor points to the avant-gardist John Cage. In his classical book “Silence” he wrote “I have nothing to say and I am saying it.”

No comment.

Third metaphor: THE MOUSE TRAP

Imagine that you are mouse. No, not a computer mouse, I mean the small rodent that runs around in the attic at night.

Now imagine that people who don’t like mice have set a trap for you. With yummy Swiss CHEESE! You enjoy the cheese but pay for it dearly, with your life.

Discussions (especially “heated” discussions) on Facebook can be in a similar way traps, energy and time-traps. You come away angry and totally exhausted and ask yourself “Why, oh why did I nibble that cheese…?”

Maybe you “won” the discussion, but you totally lost the fight energy-wise.

Which reminds me of the robust old proverb from former, less politically correct and more courageous times: “If you wrestle with a turd you will be beshit whether you fall over or under.”

Moments before the heated discussion breaks out…

Flattr this!

You are what you share

“Share” has become a strangely popular catchword these days. A word that catches our attention and minds.

No, it is not a question of sharing the wealth, or even the wisdom and insights. It is about sharing a photo of our newborn child or our dinner. Which often should or could be called showing. (Sometimes showing it down somebody’s throat.)

Sure, in a way you feel that I am sharing my life with you (a bit of it) if you can see pictures from my home or my birthday party. But it not sharing of bread, nor sharing a conversation at a café or a bar. Partly because it is so impersonal. There is nothing personal about a photo shared with two thousand Facebook friends. I would call that public or official.

Asking “What do we share?” is like asking “What am I putting in the drinking-water?” Because the so called feed in social media is like drinking-water. Small, short impressions that make up part of our total amount of impressions per day (TAIPD).

This can lead to the question: “How do I want to influence my circle of friends?” They are, in a direct and practical way, the “world” to me.

The world for me is my circle. THAT I can influence. I don’t know what happens beyond that circle, but something surely does happen.

It’s like chaos theory; the flutter of a butterfly’s wing can ultimately cause a typhoon halfway around the world. That “flutter” can be my posting a link to a Duke Ellington song or a selfie from my visit to my mom, or any such “small thing”.

No, I cannot predict what the effects of my “fluttering” will or might be. But I CAN be clear about my intentions and motives. I have enough light to see myself, if not all of my ramifications.

So, why am I putting this specific drop in the mental drinking water of the world? That can be a question for social media, Facebook and such. Or for our everyday actions: my expression when I buy bread at the bakery, my choice of words when I meet my brother or a waiter in a restaurant. Or even, gosh, the thought I will think in ten minutes from now! Or am thinking right now.

My thoughts are also butterfly wings. What typhoon or sand storm or festivity and joy will they cause, somewhere on the planet, in the Universe?

Imagine that my selfie could have such huge effects…!

Nobody knows that. But I CAN know my intentions and motives for my share, and thus carry my share in the forming of the world.

Flattr this!

Klick in i döden

(Text från Computer Sweden 2013)

Det är andra gången det händer mig.

En vän dör och jag får reda på det genom den tramsigaste av kanaler: Facebook. En kanal som knappast kan kallas sakral, en flod i vilken rinner allehanda tjafs och trivialiteter. Mitt i flödet av heta länkar infinner sig plötsligt döden.

Första gången var det en teatervän som gick bort. Jag visste ärligt talat inte ens att han var sjuk, hade skrivit många mail till honom och undrat varför han inte tog sig tid att svara. Så en dag postade hans kvinna på hans Facebookvägg en underbart vacker, sansad text om hans sista dag. Tungt.

Andra gången var härom veckan. Jag hade delat en länk på en musikerväns sida, varpå en främling skrev till mig att jag nog borde ta bort den. Varför undrade jag, gick in på hans sida, och fick lära mig att han nyligen gått bort.

Efter chocken sitter jag och scrollar på sidan — numera en minnessida — för att se vad han hade för sig, postade och sa före slutet. Makabert, särskilt att se ”12 people like this” under texten som förklarar att han inte längre lever.

Häromåret fick jag mail från en barndomsvän i mitt hemland om att hennes mamma gått bort. Tänd ett ljus skrev hon, och skickade länk till en sida där man tände virtuella ljus för sina bortgångna.

Nå, det kan jag leva med, även om jag inte direkt tänder (sic) på idén.

Men ljusen räknades också — vad ska man annars med statistik till? — och folk hade också tänt ljus för Jesus, Jungfru Maria och Michael Jackson (!).

Här kan man snacka om tävling in i döden. “36113 ljus har tänts för Annika, varav 1205 fortfarande brinner.” 36113 ljus! Hon ledde över självaste Jungfru Maria, som bara hade 25487 ljus.

Själv gick jag till den lokala kyrkan och gjorde på det gamla viset. Ett flämtande stearinljus är något annat än en JPG-bild. Att ta sig till kyrkan, placera ljuset i en ljusbärare, tända det och i tysthet sända tankar till den bortgångne är något annat än att sitta vid datorn och klicka fram en sista hälsning.

Det är många medmänskliga handlingar och gester som ersatts av ett klick. The Hungersite inspirerar oss sedan 1999 att skicka mat till fattiga genom att, just det, klicka. Fint och så, men när medmänsklighet blivit så till den grad strömlinjeformad att den bara handlar om att röra ett finger blir man bortskämd och stegrar sig inför krav på större medmänskliga handlingar. Som att resa sig ur stolen. Eller gå ut ur huset. Lyfta något tungt. Säga något som är svårt att framsäga.

Själv har jag två önskningar angående mitt eventuella frånfälle (det kan hända i morrn). Jag vill inte att mina vänner ska få nyheten genom Facebook. Och jag vill inte att någon ska tända virtuella ljus för mig.

Flattr this!

Vetenskapligt korrekt ändalykt

[Ett kåseri som jag hittade i gömmorna. Skrivet 2008 för Uppsala Nya.]

Vetenskapligt korrekt ändalykt

I dag ska det handla om krig. Men först några nyanser. Det är populärt att tala om manligt och kvinnligt tänkande, men det finns också tjejigt tänkande (fokus på smink, kläder, utseende) och pojkigt tänkande (prylar, teknik, att slå rekord). Låt oss inte utestänga barnen ur tankefamiljen.

Kriget jag talar om är inte uppenbart blodigt. Det kallas Herre på täppan eller kampen om formuleringsmonopolet. Vad är viktigast – det är den yttersta frågan. Ekonomi och pengar? Tekniska framsteg? Konst och filosofi? Andlighet? Den vars fråga får flest röster vinner kriget.

Det är fint med mjuka, immateriella värden, får man ofta höra. Men det mjuka får ändå klä sig i marschkängor för att bli tagen på allvar. Titta bara på tjejmodet. Massor av smink, korsett, balettkjol, men det slutar ändå med Dr Martens-skor. Helt utan hårt det nu inte går (Mel: Csardasfurstinnan). Det skulle bli alltför kvinnligt.

Jag som musiker, filosof, och flummare vet precis vad det mjuka är. Det är inte binärt och det går inte att lägga på våg. Det går knappt att säga i ord, men ge mig en flygel så får ni en demonstration.

Jag sitter ibland i en grupp som diskuterar framtiden. Vi skärskådar sådant som utbildning, infrastruktur, juridik och etik. Det sistnämnda är en mjuk domän. Det är den som ingen riktigt förstår – utan att förstå det. Vi tror att etik är en legal fråga, ungefär som trafikregler. Är det grönt får du gå, är det rött får du stå.

Men etik är inte ordentlighet; ibland är det tvärtom etiskt att bryta mot lagen.

Många obegripliga ord sägs också om det mjuka. Det manliga tänkandet är till stora delar ett mjukt tänkande. Titta på poeterna, kompositörerna, filosoferna, målarna. De var experter på mjukt. Shelley, Chopin, Blake, Dali, Tati – se där delar av det mjuka gardet.

Fast ingen pratade om det mjuka då. Det är när det saknas som det kommer på tal.

“Godhet” och “sanning” kan låta som ett maka par, men de har tagit ut skilsmässa. När religionen och kyrkan hade makten gällde det framför allt att vara en god människa.

Nu när Vetenskapsmannen (vetenskapspojken?) blivit herre på täppan är det inte lika viktigt att älska sin nästa. Varken godhet, samvete eller själen kan läggas på våg, alltså finns de inte.

Viktig är däremot sanningen om smådelarna. Analys, sönderdelning och mikroskop är våra verktyg par excellence. Frågan om god och ond är numera ett fall för polis och rättsväsende, precis som fortkörningar.

Högst på den aktuella dagordningen står att låta schweiziska protoner krocka med varandra. Pang. BOOOM! Ungefär som en bilkrasch, fast MYCKET finare. De stora pojkarna dikterar att inga leksaker ska få förbli hela. Allt måste plockas sönder; det är vetenskapligt korrekt att slita vingarna av flugan.

Nå, om jorden skulle rämna kan vi trösta oss med att vi åtminstone följt den vetenskapliga metoden. Vår ursäkt är klar:

Vi skapade historiens första ISO-certifierade Armageddon!

Flattr this!

social media

You are sitting by yourself
You don’t see the other guy
You don’t hear his voice
You don’t smell his after-shave
You are talking with your fingers, not your mouth

And afterwards, you still feel alone
You feel alone if your iPhone doesn’t make a sound in 5 minutes
After five hour’ s silence you have grave doubts about your existence

How is this not ASOCIAL media?

Flattr this!

Noble days

After just two days in an oldish house with no internet: there is something NOBLE about being “off-line”. (Good reason for the quotation marks.)

How come, noble? That is the word that comes to mind. A big word, contrasted by ignoble.

Off-line is of course an extremely biased word. Off-line with what, online with what?

This has to do with being. I am, my being exists, and is aware of itself.  In this I am very much online with important, essential aspects of existence. But it has nothing to with wi-fi or internet. I am online with creation.

Sitting in front of my computer, on the other hand, with 20 or more open tabs in my browser, unless I have two different browsers open (!), and juggling with Twitter, YouTube, Facebook, stats, WordPress and I don’t know how many other balls, is pure confusion. It has almost nothing to do with presence. Writing this post I already feel myself slipping away.

Language gives it away so elegantly. “Surfing the net”. Surfing is an activity done on the surface of water. On-line with the Net — superficiality, forgetfulness, absence.

Or shall we claim that during the minutes and hours we sit with our computers or “smart” phones we are aware of our butt on the chair, our hand on the computer mouse, our eyes riveted on the monitor? Are we there? Or have we forgotten the very room we sit in? If we are not in the room, where are we? Surely we have not teleported to some other room? No, we are still there but we have forgotten it. (And the room has forgotten us.)

The Net draws us out from ourselves. We are nowhere when surfing. We may be in time (now) but not in space (here).

These two internet-free days I was only aware of furniture, smells, old books and wallpapers — and myself. The analog world does not draw me out, or away. It houses me, envelops me, anchors me.

Enough writing. Outernity is sucking me dry.

Flattr this!

Invitation to yourself

Here are the questions that I try not to solve but understand these days… and they are not even real questions (they often bring out something “orating” in us) but just juxtaposed words:

listening, awareness, presence
centripetal and centrifugal rooms

Without being formally religious I have always enjoyed churches. For some reason music often “tastes” better in a church than in a concert hall (which also is a kind of church, even though some people work hard at changing that).

I prefer empty churches. The other morning I sat myself down in a beautiful, empty church. What a relief! It was like my soul getting a big, soft hug. My eyes, too. So much beauty to look at. The order helps, of course. Disorder is like dirt to the eyes and the aesthetic sense. And then the paintings, colors, candles…

churchThe spartan, ascetic kind of churches seem to say: “No, we are not giving you any eye candy! Nothing of beauty to rest your eyes on HERE.”

Well, this was a more generous church.

ornament5b

I also sensed something else. A kind of invitation… to be there. I was already there, of course, but rooms differ in their there-ness. Some rooms are present, and invite you to be present. I avoid the fashionable word “mindfulness”, but this was an invitation to mindfulness.

Or, better, to mind-emptiness.

When I write this I am sitting with my laptop in a cafe. That can be nice, of course, but this is a very different room.

What am I invited to here? To be a consumer, to drink coffee, eat a sandwich or a cake. (Yesterday I complained about the music: don´t you have something less monotonous? “Sorry, we don’t control that. The music comes from Mood Media” So, a stream of muzak with no remote control in our hands…)

No, back to the church.

My experimental science “domainology” is about understanding rooms and spaces. The way I see it there is a kind of room that has proliferated like hell. (I choose that word — proliferated — intentionally, since it sounds similar to “profit”, which it has created galore.)

I would generally call that room a “waiting room”. That sounds real boring, but our modern waiting rooms are spiced up, made hip and fun. And through the great modern invention of our times – telecom – they have turned into a different kind of room. They are no longer about waiting but they have the same relation to the church as a waiting room: you don’t go there to be there.

ornament5b

That church the other morning invited me to be there, even to be myself. There are other rooms, an archetypal/ typical example is the internet cafe, that invite me to chat, make a phone call, surf the World Wide Web. They inspire me to forget where I am, my actual surroundings.

The cafe I am sitting in, with music streamed from Mood Media, is like that. This is a centrifugal room.

Of course, talking about internet cafes is a bit old-fashioned, when so many people have their internet connection at home, or practically anywhere.

What this actually means is that the internet cafe is no longer a room, but a function.

— I go to a fancy restaurant and somebody is sitting there and working with a laptop = internet café.

— I search out a beautiful park to be close to mother nature, but what do I hear…? The familiar sounds of Skype and Facebook jingles = Internet cafe.

— I go to a library, a classic “silent room”, and hear from the adjacent room the constant inflow of SMS = internet cafe.

— I go to a concert hall, look to my right, and what do I espy? The Tweet seats! = internet cafe.

Here we have come full circle, in a way, because the concert hall is a close relative to the church: a room for meditation, going within, listening within, being just there.

This would be full circle, where it not for the idea of Tweet seats, which means that the concert hall is ALSO going to imitate the function of internet cafe, will be if not a centrifugal than at least no longer a centripetal room.

The invitation “be here, only here, now” is more and more seldom heard. For where are the doors closed to wi-fi, mobile phones and laptops, the instruments of telecom (distant communication) and centrifugality?

Flattr this!

Hurray for IKEA

“The Achilles Heel of modern intelligent robots appears to be the baffling world of Ikea furniture.”

Says this article in Daily Mail about Betty the Robot, I mean office manager.

Betty
Smile, you are on Betty camera!

Interestingly enough Betty (Happy Betty) is also the name of the evil dame — not a robot herself  but turning humans into robots, NOT nice! — in the Italian movie Supervip and Minivip.

Watch this episode and be transposed into one possible (robot-filled) future.

Flattr this!

The rise of the machines has begun

Check out this video, fittingly presented by a robot voice.

Self-Learning Robot Escapes Testing Ground

I hope we don´t have to read sometime soon “Human escaped in Roboville”, but am not sure of it.


Note the cuteness of  Promobot. This is how they are designed to elicit positive emotions, attraction, acceptance and good-will.

After that phase they will show their real selves.

terminator
Then humans will regret their blindness, having so easily given in to this childish cuteness-mania, fostered on sites like Facebook.

cute-mania
Ohh…. Look at all those CUTIES!!

Flattr this!

The need for incompetence

Competence, incompetence — which is really worst?

[Poem by the great Ogden Nash. Read it aloud, this is for the ears and not the eyes.]

The miraculous countdown

Let me tell you of Dr. Faustus Foster.
Chloe was lost, but he was loster.
He was what the world for so long has missed,
A truly incompetent scientist.
His morals were good and his person cleanly,
He had skied at Peckett’s and rowed at Henley.
The only liquor that touched his lips
He drew through pipettes with filter tips.
He could also recite, in his modest manner,
The second verse of The Star-Spangled Banner.
Yet, to his faults we must not be blinded;
He was ineluctably wooly-minded.
When his further deficiencies up are summed,
He was butter fingered and margarine thumbed.
You’d revoke the license of any rhymer
Who ranked him with Teller and Oppenheimer.
It took him, and here your belief I beg,
Twenty minutes to boil a three-minute egg,
Which will give you a hint as to what went on
Whenever he touched a cyclotron.
There wasn’t a problem he feared to face,
From smashing atoms to conquering space,
And, should one of his theories expire,
He had other ions in the fire,
Even walking to work to save his carfare
For tackling bacteriological warfare.
For years he went to no end of bother
To explode this planet or reach another.
A more ambitious, industrious savant
You may have encountered; I know I haven’t.
One Christmas Eve he was tired and irked,
He had shot the works and nothing worked.
I’d sell my soul,” he cried to the night,
To have one experiment come out right.”
No sooner said than his startled eyes
Saw a ghostly stranger materialize,
Who, refraining from legalistic jargon,
Announced, “You have got yourself a bargain.
Here’s a pact with iron-clad guarantees;
Sign here, in the usual fluid, please.”
Faustus disdained to quibble or linger,
He merely remarked, as he pricked his finger,
It had better be good, your quid pro quo;
My blood is especially fine type O.”
Always in character, come what may
(He was down in his doctor’s records as A.)
A snicker was heard from the stranger weird,
Then he snatched the parchment and disappeared.
Faustus was filled with wild surmise
And roseate dreams of Noble Prize,
Now certain to drop in his lap with awful ease,
He thought, with the aid of Mephistopheles.
Behold him now in his laboratory,
A modern Merlin, hell-bent for glory.
With a flourish worthy of the Lunts
He triggered every project at once.
Intercontinental ballistic missiles
Blasted the air with roars and whistles,
Rockets punctured the midnight clear,
And the atmosphere and the stratosphere.
Before the human eye could absorb it
A giant satellite entered orbit.
With the germ’s equivalent of a howl
The bacteria issued forth to prowl.
Faustus shouted with joy hysterical,
And was then struck dumb as he watched a miracle.
He gazed aghast at his handiwork
As every experiment went berserk.
The bacteria, freed from their mother mold,
Settled down to cure the common cold.
Distant islanders sang Hosanna
As nuclear fall-out turned to manna.
Rockets, missiles and satellite
Formed a flaming legend across the night.
From Cape Canaveral clear to the Isthmus
The monsters spelled out Merry Christmas,
Penitent monsters whose fiery breath
Was rich with hope instead of death.
Faustus, the clumsiest of men,
Had butter-fingered a job again.
I’ve told you his head was far from level;
He thought he had sold his soul to the devil,
When he’d really sold it, for heaven’s sake,
To his guardian angel by mistake.
When geniuses all in every nation
Hasten us towards obliteration,
Perhaps it will take the dolts and geese
To drag us backward into peace.

What, me mad...??
What, me mad…??

Flattr this!

Think outside the unbox

One of the strangest phenomena of our Brave Digital World is unboxing. A sort of technological strip-tease, only less sexy.

YouTube is full of this strip-tease. I wonder if it could be some strangely Warholian impulse that has caught on? “Let´s look at something really boring for a change. Not somebody sleeping for five hours but something more up to date and nerdy. Look, he is opening the box now! He takes the scissor… he unwraps…. the laminating machine… Far out! It´s out of the box!”

Some of us have too much time on our hands. Me, for example, even writing about this.

strip
Old-fashioned unboring unboxing, on playing cards to make it even more teasing.

 

 

 

Flattr this!

Intervju med Veckans Affärer

VA hörde av sig, med anledning av att det gått drygt tjugo år (23 närmare bestämt) sedan jag drog i nödbromsen på X 2000 (“Operation Sköldpadda”).

Jag tillstår att jag gillar ungefärligheten i detta. Tre år och två månader efter “jubiléet”.

Som kontrast kan jag nämna att jag själv 2013 i samma ärende hörde av mig till SJ-s egen publikation Kupé — som jag ärligt tycker är mycket bra — tror det var någon vecka efter (eller om det var före?) själva “tjugoårsdagen”. Det var väl helt rätt tidning för ämnet? Men då var saken inte intressant, en sådan försening var inte acceptabel. (Att tågen inte håller tidtabellen… en helt annan sak.)

Det där med att nyheter kommer “för sent” är ju inte något som läsare, tittare och lyssnare bryr sig så hemskt mycket om, men vissa tidningsredaktörer har tyvärr fått för sig att Punktlighet är kung och att Nyheter Åldras i Progeritakt. Skönt då när Veckans Affärer bryter mot det mönstret.

Texten blev, som ofta händer, något kortad i VA. Här är hela oförkortade versionen. Som jag påpekade för Karl-Johan Byttner som kontaktade mig: bra frågor, de leder vidare.

Vart, ja, det är en annan fråga.


1. Du blev rikskändis när du drog i nödbromsen till ett X2000-tåg 1993 och delade ut flygblad till resenärerna där du menade att man måste fråga sig om ekvationen “snabbare är bättre” verkligen stämmer. Nu har det gått drygt 20 år sedan händelsen. Vart har samhället färdats under den tiden och vart är vi på väg som man brukar säga i SVT-programmet “På Spåret”?

I min bok “Offensiv nostalgi” från 1993 försökte jag identifiera och handgripligt protestera mot “tidens gudar”, till exempel snabbhet. Vad jag då inte förutsåg var den sanslösa IT-hysteri som skulle följa. IT utlästes informationsteknik, själv sa jag informationstyranni. Eller informationsteologi, halleluja! År 2000 utmanade jag Jonas Birgersson (som Veckans Affärer då jämförde med Jesus) på verbal duell. Samt skrev IT-psalmen “All you need is bredband“, hittas på nätet.

2. Vad kommer egentligen det här med att “snabbare är bättre” ifrån? Vem/vilka ligger bakom det och vad har det skapat i samhället, enligt din uppfattning?

En meme skapad av Illuminati? Eller så är det meningen att mänskligheten ska gå in i en superacceleration som är svindlande, smärtsam, men också utvecklande.

2. Jag har talat med stressexperten Anna Benich Karlstedt som är så stressad att inte hon får ihop sitt vanliga liv. Om hon som expert inte lyckas få ihop tillvaron hur ska vi vanliga dödliga lyckas med det?

Jag håller tummarna för Anna men läget behöver inte vara SÅ mörkt. Som någon sa: Det finns vissa saker man måste vara expert för att inte förstå.

3. Teknikutvecklingen kan tyckas paradoxal. Jag menar å ena sidan gör tekniken att vi kan utföra saker snabbare, men å andra sidan verkar mobiler, surfplattor och annat bara öka stressen i tillvaron och skapa ett samhälle där vi är ständigt uppkopplade. Håller du med om paradoxen och vad ska man göra åt den?

Vi gör saker 1) snabbare än förr men vi vill göra 2) SÅ MYCKET MER ön förr. Högre tempo, högre glupskhet, vi vill ha ALLT på julbordet! Är det då konstigt om man får existentiell paltkoma? Som kontrast har vi historien om den unga journalissan som besöker en hundraåring tant som bor i skogen. Blir det inte tråkigt här, undrar flickan. “Nej, varför det? Jag har ju katten och en lös tand!”

4. Håller vi på att stressa ihjäl oss i samhället – Anna Benich Karlstedt sade exempelvis att man inte ens får ha tråkigt på Långfredagen längre?

Detta är nästa paradox. Vissa har förstått att det är roligt att “ha tråkigt”. Dessa kloka får bli våra ljusgestalter som visar vägen framåt — till synes bakåt.

5. Vad ska vi göra för att stoppa den här utvecklingen – jag menar det är vi människor själva som skapar stressen i tillvaron och statistik från Försäkringskassan visar på en explosion när det gäller människor som är sjukskrivna på grund av stressrelaterade besvär?

Vem är “vi”? Frågan “Vad ska vi göra?” indikerar ATT man vill göra något. Men det finns för många aktörer som tjänar grovt på att folk uppdaterar sin Facebookstatus och är ständigt uppkopplade. (Inte On-Off utan On-On. Jag kallar det ONONI). Den enes stress, den andras miljard. Starka ekonomiska särintressen uppmuntrar stress. Om alla tyckte illa om den skulle vi sluta rusa.

6. Vad var det som hände på 90-talet när man började prata om att “snabbare är bättre” och folk började gå in i väggen? Vad ser du för likheter mellan det som hände då med det som sker nu?

De som svalde memen fick betala dyrt. 2016 känns inte så mycket “gå in i väggen” som “milt sluttande nerförsbacke” (vilket är en finurlig författares definition på vägen till helvetet).

7. Vad kan du skönja för eventuella positiva signaler som skulle kunna bromsa utvecklingen med den ökade stressen i samhället?

Alltför många aktörer tjänar på att fotfolket stressar, så jag ser inga tecken på kollektivt lugn. Däremot har individer fattat galoppen. “Missa inte tåget”, skrek man i slutet på millenniet. Men det krävs mod för att hoppa av tåget. Det hjälper att se att tåget var ett boskapståg och att vägen mot det påstådda paradiset var en VÄGG.

8. Hur gör du som filosof för att finna lugnet i tillvaron – vilka är dina bästa tips?

Ta motgiftet klassisk musik. Gå med i Sjundedagsnihilisterna. Öva aktiv nonchalans: att en stund varje dag helt ignorera, ja, fullständigt skita i informationsflödets lavaflod.

9. Tycker du att det är dags att dra i nödbromsen på nytt och har du någon ny klurig idé för att återigen kunna lyfta frågan om livshastigheten?

Är inte klurig längre, vill inte längre bromsa världen. Den vill ju inte det själv, så vem är jag att insistera? Ibland är krasch bästa medicin. Om väggen är så attraktiv, gå in i den och kom ut på andra sidan som filosof!

Flattr this!