Avsmak (Ecce Merkantilius)

Jag har nyss sänt ut andra numret av min nya publikation Utsikt.

Läs den här.

Oj, så skönt det var att skriva det numret. Den handlar om något enormt, enormt viktigt,  enormt försummat. Det var mycket enormt på en gång, men jag skämtar inte.

Ämnet för Utsikt 2 är något som legat över mig, och andra, länge. Med kanske den skillnaden att jag mår rejält illa av oket och vill kasta av mig det. Jag känner avsmak.

För att förstå vad jag menar behöver man möjligen i gå mina skor, storlek 41. Och förstå min världsbild, mitt perspektiv.

Ända sen jag publicerade Offensiv Nostalgi 1993 har jag levt med en bild av tidsandan som ytterligt religiös. Och ytterligt materialistisk. Jodå, det kan vara ett maka par. Det finns de som betraktar kommunismen som en materialistisk religion, och jag ser också vår tid (med eller utan kommunism) som religiös.

Polyteistisk, många gudar. Men också feg och krypto, dvs. religiös i lönndom, utan att våga erkänna saken.

I Offensiv Nostalgi katalogiserade jag 19 gudar. Det har gått några år sedan dess 1993, listan är fortfarande aktuell men det har tillkommit nya avgudar. Vår tid är ju mycket datoriserad och vi behöver också betänka våra digitala gudar.

Men Utsikt handlar om en gammal klassiker, som växt till sig något… enormt, under vår digitala era.

Jag ger den namnet Merkantilius, eller varför inte St. Merkantilius. Den merkantila andans avgud. Och eftersom han är så genomsyrad av, rentav härstammar från USA, får han också ett amerikanskt namn: Uncle Whatsells.

Detta kommer från ett citat av Konfucius. “The superior man knows what is right, the inferior man knows what sells.”

Vad är det som SÄLJER? Hur kan vi sälja bättre? Mellan dessa frågor oscillerar vi moderna människor som mellan  pest och kolera. Fast så ser vi det förstås inte, för vi är religiösa, fromma troende. In business we trust.  Vi har lärt katekesen, nämligen att säljande, business och kommers är bra, gott och önskvärt. Halleluja!

Åtminstone oundvikligt, så det är lika bra att gilla läget. Jag gillar inte läget, får tvärtom kväljningar av det.

Men nog ordat, läs hela Utsikt och se er i spegeln, se civilisation i spegeln. Ecce Merkantilius!

Flattr this!

En god automatiserad jul!

En återuppvärmd bloggtext från 2013. Kan äga relevans även i dag, är jag rädd.


Det är den tiden på året…

 Men vilka adjektiv ska man använda om julen? Sången talar om färg; den ska vara VIT.

Det är inte helt nödvändigt. För min egen del kom jag för länge sen på vad som fångar julens atmosfär för mig, och det har inte med färger eller syn att göra. Snö kan vara kul men ännu härligare är den doft som hör julen till.

Jag tänker inte på glögg, lussebullar eller julskinka utan på doften av julgran. Det är en smärre tragedi att så många saker (julgranar, rosor, med mera) numera mist sin doft. I år har jag dock lyckats hitta en gran med den rätta doften. Något svag, men att krypa nära den är en riktig nostalgitripp. Barndomen hoppar plötsligt fram ur minnets buskage…

DOFTANDE blir alltså mitt första jul-adjektiv.

Skrapa bilden för finfin grandoft.

Mitt andra adjektiv är inte lika trevligt.

Låt oss titta i backspegeln. Julen var en gång julkortens tid. Själv har jag alltid varit hopplöst dålig på att sända sådana, men det var alltid trevligt att FÅ kort.

Kortet visade att personen tänkt på mig. Hon har valt ett vykort, skrivit en liten, rentav medelstor hälsning, slickat och klistrat på ett frimärke samt gått till posten. Ingen liten investering i dessa spartider.

Detta var alltså på den gamla tiden, före Internet. Jag får fortfarande julkort men de är digitala, och julkort bör sättas inom citationstecken. Att någon skickar en tanke känner och ser jag inte längre.

Receptet är enkelt för att inte säga magert: man öppnar sitt mailprogram, väljer ut en bild eller fotografi, klistrar in en liten text med bildbehandlingsprogrammet och sänder sedan härligheten till hela adresslistan. Häpp!

Det som förr tog flera timmar, och kostade flera ören, går nu i ett huj. Nyckelordet är automation. Jag får alltså strikt talat inga julkort längre utan massutskick.

Vänner, sänd hellre ingenting än sådana halvhjärtade, pliktskyldiga försändelser! (Fast sänd helst ett riktigt kort eller ett mail, riktat bara till mig. Det är inte det digitala utan det opersonliga som är värst.)

Julens andra, något mindre trevliga adjektiv blir alltså LAT.

Personligt rekord. Julkort till alla på tre minuter blankt!

Värst var det för några år sedan när julen var s.a.s. dubbelautomatiserad. Jag fick inte ens ett digitalt kort utan bara ett meddelande om att jag skulle hämta ett kort.

NN har sänt dig en julhälsning. Hämta den på http://julhälsning.org/8HYdk72839=d7TUT7s8d/

Nå, jag beger mig till julhälsning.org. Men vad väntar mig där?

You browser is out of date. Please update HERE.

Tjena, där rök hela julstämningen! Jag vill bara brista ut i sång…

(Sjung gärna med i denna intressanta julsång. Melodin är bekant, orden mindre bekanta men högaktuella sedan minst 100 år. — Hela texten nedan.)

AUTOMATION

It was automation, I know
That was what was making the factory go
It was IBM
It was Univac
It was all those gears going
Clickity clack, dear
I thought automation was keen
Till you were replaced by a ten-ton machine
It was that computer that tore us apart, dear
Automation broke my heart.
There’s an RCA 5-0-3
Standing next to me, dear, where you used to be
Doesn’t have your smile
Doesn’t have your shape,
Just a bunch of punch cards and light bulbs and tape, dear
You’re a girl who’s soft, warm and sweet
But you’re only human and that’s obsolete
Though I’m very fond of that new 5-0-3, dear
Automation’s not for me.
It was automation, I’m told
That s why I got fired and I’m out in the cold
How could I have known
When the 5-0-3
Started in to blink it was winking at me, dear
I thought it was just some mishap
When it sidled over and sat on my lap
But when it said “l love you ” and gave me a hug, dear
That’s when I pulled out. . . its plug.
(Melodi: Fascination)

Flattr this!

Manuscript found in a beauty box

Necessity knows no law.

Sometimes your need is so great that you  are forced to use the wrong toilet. No ladies there, but in a  corner an abandoned, battered beauty box. Among lipsticks and brushes I find the following MS.


The commandments of Enemism

Sisters! Remember that you need men. Without men you don’t have an enemy, thus no war, thus nothing to live for.

Never be moderate or understanding!

Deny any eventual similarities with the enemy. That might lessen and soften the struggle. No mercy, no sympathy, no empathy. Just enmity!

Find fault wherever and whenever you can. If a man says something bad about you he is insolent. If he complements you, he is sexist. If he says nothing he is ignoring the issue or you — or proves by his silence that he is defeated. In either case, we win!

Wield the sword of victim-power. If you haven’t been raped or sexually assaulted, search your memory and you will surely find some instance of male insolence, touch, gaze (the new evil eye!) or being totally ignored that you can construe as harassment.

Nurture your sensitive corns, water your hurts. They are your greatest assets, your most powerful weapons in the struggle of our Enemistic Liberation Army.

Use political and military words like “rights”,”demands”, “struggle”, “liberation”, “power”, “empowerment” (“disempowerment” even more of course) a LOT. They should be your meat and potatoes. Avoid soft words like “love”, “harmony” and “peace”.

Shun peace, even the word. It is your worst, your ACTUAL enemy, since it removes your war and enemies.

Don’t get too close to men; you might loose your edge, get sentimental and wishy-washy. It’s hard to pull the trigger when you see the enemy eye to eye. Avoid him. Step back and step away. Do it with telecom: fire and pull the trigger on social media at a safe distance.

Always use blunt weapons, terms that are imprecise and vague and that hit both guilty and innocent. That will keep things going. You can rest assured the war will never stop. Not only will the guilty be angered and shamed, so will the innocent.

Deny that there exist such a thing as innocence. Only women can be innocent!

Don’t stop the carousel. Where will you be without ongoing conflict? Where will you be without victimization, victimhood, harassment? The very raison d’etre of the enemist will evaporate.

Therefore, don’t ever admit it, but value your enemy highly. Without him you are nothing. (Don’t tell anyone, but your enemy is your best friend!)

E.L.A.


I hope this note is a joke, of course. Unfortunately, Homo sapiens has a long history of making jokes into bloody realities.

Flattr this!

The Even Stranger Case of Ms Jekyll and Mr Hyde

I don’t like the F-word but I am going to use it. (I dislike it for good, peaceful reasons; the word nowadays has conflict, opposition and explosives built into it. It is like a bomb or a mine; watch your step, or it might explode in your face.)

So, feminism has updated Stevenson.

“The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde” in its new version is no longer about a man who’s moral character swings between ethical and monstrous, no longer about our good and bad side.

Jekyll and Hyde- The Old Version.

That picture could of course be transposed to women as well, who also have a fair and a dark shadow side.

Could, but can no longer.

The old model contained four positions, male Jekyll & Hyde and female Jekyll & Hyde. But four positions are too many for radical feminists.

Two is enough. It is no longer a question about the good and bad man or the good and bad woman, but the good and bad sex.

Man IS the monster.

Counting to 4 always was a hassle. Binary 2 makes life so much easier. At least to feminists.

Flattr this!

Datorerna går för snabbt

[Kåseri publicerat i Internetworld. Skrivet nån gång under sent 90tal. På den tiden var min paroll “hård men rättvis”. Jag har mjuknat en del, blivit mera YIN och långsam sen dess, men försöker vara lika klarsynt.]

Datorerna går för snabbt. “Men så överraskande att Horatius tycker det! Han har kanske, till skillnad från oss andra dödliga, ständigt gott om tid.”

En klassisk motivering för jakten efter snabbhet, vare sig det gäller datorer eller högfartståg, är att man sparar tid. Men som så ofta överskuggar effektivitetstänkandet det sunda förnuftet. Vi satsar massor med pengar (och tid) på att utröna hur vi ska kunna spara ännu mera tid. Däremot har vi ingen seriös diskussion om hur man ska  använda den besparade tiden.

Om jag åker X 2000, äter snabbmakaroner, snabbframkallar min film, samt sparar tio sekunder på att göra en omkörning på motorvägen — och sedan använder mina besparingar till att bläddra i en gratistidning eller halvt sovande glo på TV:n… då är jag en idiot. Det är som att torka sig i ändan med månadslönen.

Vår kultur ignorerar, rentav undviker, den viktigare frågan om tidens användning. Alla medborgare är i god demokratisk, förlåt infantokratisk anda fria att förslösa sin tid efter behag. De mera boklärda konstruerar skönt klingande sofismer om det futila i att söka skilja mellan meningsfull och meningslös tid. Låt dem fylla sina liv med meningsfulla futiliteter.

Vad är medel, vad är mål? Och hur mycket uppriktighet kostar vi på oss?

Få är så svidande ärliga att de erkänner att de sparar tid bara för att kunna titta mera på TV. Få erkänner att de byter till en snabbare dator bara för att de inte vill vara sämre än kompisen som inte vill vara sämre än kollegan som inte vill vara sämre än grannen.

Jag säger inte att det inte finns andra och bättre motiv för att skaffa snabbare dator, bara att jakten på snabbhet alltför ofta bottnar i simpel trendkåthet.

I Paris talar man om vårens kjollängd, i datorvärlden om höstens processorhastighet. Men medan kjolarnas längd går upp och ner och därmed erbjuder en behaglig variation beskriver processorernas och modemens hastighetsutveckling en tröttsamt förutsägbar kurva


I mina drömmar säger branschfolket att årets datormodell ska gå aningens långsammare än förra årets. Löpsedlarna förkunnar: NU GÅR DATORN TILLRÄCKLIGT SNABBT!

Drömma kan man ju… I verkligheten skulle någon redan efter en vecka utropa: VÅR MODELL GÅR ÄNNU SNABBARE! Dvs. är ännu bättre. Ingen ifrågasätter ekvationen snabbare= bättre. (Möjligen norrlänningarna då.)

Jag använde nyss ordet infantokrati, ett sällsynt ord som för den skull inte är svårt att förstå. Det handlar om pojkstyre, om inte manligt men pojkigt tänkande.

Snabbhet har en infantiliserande verkan på oss människor. Eller så pekar vår snabbhetssträvan på något infantilt. Hur som helst, det är ett drag hos barn, speciellt bortskämda barn, att vilja ha saker “på en gång, NU!”.

“Det får inte ta för lång tid” är vår tids tragikomiska refräng. “Nolltid” är också ett märkligt ord som ständigt trillar ur vår mun. Det borde vara straffbelagt att inbilla människor att saker kan “gå på nolltid”.

Den bortskämde blir aldrig nöjd, det är alltid något som fattas. Hos den bortskämde själv fattas tacksamhet och förundran. Förundran över det vardagliga tyder på mänsklig storhet. Men numera är vi inte ens förundrade över det extraordinära, det fantastiska.

Datorn är (jag tillstår det) en fantastisk maskin, men redan efter några veckors eller bara dagars förundran börjar vi gnälla över vad den INTE har, vad den INTE kan.

Den viktigare frågan är inte vilken dator vi ska köpa utan hurdana människor vi vill vara. Bortskämdhet hos barn kan vara irriterande, hos vuxna blir den rent livsfarlig.

Se bara på miljöfrågan.

Att vi behöver en långsiktig planering för att bromsa miljöförstöringen är de flesta överens om. Men långsiktighet förutsätter tålamod, accepterandet av långsamheten. Tålmodigt miljöarbete (trist!) och otåligt lönsamhetstänkande går inte ihop.

I en kultur som sätter likhetstecken mellan snabbhet och utveckling är det ytterst svårt att fatta verkligt långsiktiga, hållbara beslut.

Reklamen stryker oss medhårs och påstår att “det är människans strävan efter bekvämlighet som driver utvecklingen framåt”.

Helt fel! Det är naturligtvis villigheten att göra det som INTE är bekvämt som driver utvecklingen framåt. Den mänskliga utvecklingen, vill säga. Handen på hjärtat, det är för lätt att förbättra datorer. Låt oss anta en större utmaning och utveckla, uppgradera människomaskinen.

Någon har myntat begreppet processorstress. Det är den stress och press man känner när ens bekanta har snabbare processor än man själv har. Det är alltså inte längre storleken som grabbarna jämför utan snabbheten. Datorn har övertagit elgitarrens roll som penisförlängare.

I detta pojkiga klimat väntar man förgäves på hjälp och uppmuntran för att bli vuxen. Däremot bjuds vi många tillfällen till pubertala klavertramp.

Det kräver både integritet, anspråkslöshet och en viss vuxenhet för att kunna säga: Min dator går tillräckligt snabbt. Kommersen vill ju hela tiden inbilla oss att den inte går tillräckligt snabbt, eller åtminstone att den mycket snart kommer att gå för långsamt.

Och varken reklam eller vänner säger: Så klokt av dig att acceptera tekniska begränsningar! Istället framställs man som oambitiös, en föredetting, om man är nöjd med den utrustning man redan har. Salivering har blivit ett mått på “framåtanda”.

Så är det att leva i en infantokrati vars kardinalleksak är datorn. Oh boy!

Flattr this!

Science has destroyed the best of religion

Something very regrettable has happened in this scientific era of ours.

Our “religious questions” (as so much else) have gone binary.

Does God exist?

This, together with similar Yes-No questions like “Was there a historic Jesus?” are now our “religious” questions.

Sorry, they are in no way religious; they are scientific (if even that)

A religious question, if you ask me, is How should we live? That is a question aimed at ourselves, not a matter of proving this or that point. An inner question, pointing not to others but to our own behavior.


How shall I live? is a question of ethics.

Thus a question for our heart.

But science cannot handle the heart. It has no instruments for measuring ethics (and what cannot be measured and quantified is out), and for science the heart is a mere pump and muscle.

Meaning that science does not see very far, and that in our world the radical root questions (concerning US, not THEM) are being replaced by narrow, nerdy attempts at proving and disproving things, not living a truth.

Much talk, little walk. Little ethics, much mathematics.

Flattr this!

Vilar + KLF = True

Just discovered a stunning parallel to the also stunning Esther Vilar quote in my text about SEO/MEO, the match coming from an old favorite now being re-read.

Here is the Vilar quote again.

“Take a man like Samuel Beckett. For twenty years he has produced a
series of Godot replicas – and surely not for pleasure. After all, he is an intelligent man. He avoids risk the way an alcoholic avoids a cure. Yet if only he could free himself from his conditioned behavior, he would probably do something quite different. Perhaps he might design planes – the reliable construction of his plays hints at a scientific talent – or grow rare plants. He might even, perhaps, just once, write a comedy. Surely so much success is bound to drive away the depths of despair. It might even turn out to he a success with the public. But no, the risk is too great for a carefully manipulated man. Better go on writing plays about the absurdity of the vital instinct – then, at least, he can be certain of praise.

Actually it is two quotes.

“Once a particular field of work has brought a man success and financial security, it is rare for him to test his abilities in another sphere, attempting to satisfy his curiosity. His supply of praise may be dangerously reduced. Like Miro with his dots-and-lines technique, Johann Strauss with his waltzes, and Tennessee Williams with his plays about psychotic women, he will stick firmly to his successful technique. The risk of attempting to be the measure of his own success is too great for him to take.” (Both quotes from “The manipulated man”)

The parallel might be surprising. It comes form the fantastic “Manual” by KLF. A very very important book that I will return to.

KLF
The KLF quote is not about playwrights but musical artists / acts. The insight is basically the same, the tone possible even more acerbic than Vilar´s

“Once or twice a decade an act will burst through with a Number One that hits a national nerve and the public’s appetite for the sound and packaging will not be satisfied with the one record. The formula will be untampered with and the success will be repeated a second, a third and sometimes even a fourth time. The prison is then complete; either the artist will be destroyed in their attempt to prove to the world that there are other facets to their creativity or they succumb willingly and spend the rest of their lives as a traveling freak show, peddling a nostalgia for those now far off, carefree days. These are the lucky few. Most never have the chance of a repeat performance and slide ungracefully into years of unpaid tax, desperately delaying all attempts to come to terms with the only rational thing to do – get a nine to five job.”

“The prison is then complete…” Ah, great minds think alike sometimes. KLF, however, do not only write about men building their prisons, as Vilar does.

PS: I hate giving advice here but if you are a reader — not just a browser or spammer — I suggest that you read these quotes carefully. They are worth it.

Flattr this!

Vetenskapligt korrekt ändalykt

[Ett kåseri som jag hittade i gömmorna. Skrivet 2008 för Uppsala Nya.]

Vetenskapligt korrekt ändalykt

I dag ska det handla om krig. Men först några nyanser. Det är populärt att tala om manligt och kvinnligt tänkande, men det finns också tjejigt tänkande (fokus på smink, kläder, utseende) och pojkigt tänkande (prylar, teknik, att slå rekord). Låt oss inte utestänga barnen ur tankefamiljen.

Kriget jag talar om är inte uppenbart blodigt. Det kallas Herre på täppan eller kampen om formuleringsmonopolet. Vad är viktigast – det är den yttersta frågan. Ekonomi och pengar? Tekniska framsteg? Konst och filosofi? Andlighet? Den vars fråga får flest röster vinner kriget.

Det är fint med mjuka, immateriella värden, får man ofta höra. Men det mjuka får ändå klä sig i marschkängor för att bli tagen på allvar. Titta bara på tjejmodet. Massor av smink, korsett, balettkjol, men det slutar ändå med Dr Martens-skor. Helt utan hårt det nu inte går (Mel: Csardasfurstinnan). Det skulle bli alltför kvinnligt.

Jag som musiker, filosof, och flummare vet precis vad det mjuka är. Det är inte binärt och det går inte att lägga på våg. Det går knappt att säga i ord, men ge mig en flygel så får ni en demonstration.

Jag sitter ibland i en grupp som diskuterar framtiden. Vi skärskådar sådant som utbildning, infrastruktur, juridik och etik. Det sistnämnda är en mjuk domän. Det är den som ingen riktigt förstår – utan att förstå det. Vi tror att etik är en legal fråga, ungefär som trafikregler. Är det grönt får du gå, är det rött får du stå.

Men etik är inte ordentlighet; ibland är det tvärtom etiskt att bryta mot lagen.

Många obegripliga ord sägs också om det mjuka. Det manliga tänkandet är till stora delar ett mjukt tänkande. Titta på poeterna, kompositörerna, filosoferna, målarna. De var experter på mjukt. Shelley, Chopin, Blake, Dali, Tati – se där delar av det mjuka gardet.

Fast ingen pratade om det mjuka då. Det är när det saknas som det kommer på tal.

“Godhet” och “sanning” kan låta som ett maka par, men de har tagit ut skilsmässa. När religionen och kyrkan hade makten gällde det framför allt att vara en god människa.

Nu när Vetenskapsmannen (vetenskapspojken?) blivit herre på täppan är det inte lika viktigt att älska sin nästa. Varken godhet, samvete eller själen kan läggas på våg, alltså finns de inte.

Viktig är däremot sanningen om smådelarna. Analys, sönderdelning och mikroskop är våra verktyg par excellence. Frågan om god och ond är numera ett fall för polis och rättsväsende, precis som fortkörningar.

Högst på den aktuella dagordningen står att låta schweiziska protoner krocka med varandra. Pang. BOOOM! Ungefär som en bilkrasch, fast MYCKET finare. De stora pojkarna dikterar att inga leksaker ska få förbli hela. Allt måste plockas sönder; det är vetenskapligt korrekt att slita vingarna av flugan.

Nå, om jorden skulle rämna kan vi trösta oss med att vi åtminstone följt den vetenskapliga metoden. Vår ursäkt är klar:

Vi skapade historiens första ISO-certifierade Armageddon!

Flattr this!

Typically boring

What is it that sometimes bores me to death with people, makes me yawn my head off?

Typicality. Being true to type.

I enjoy meeting people a lot but my enjoyment is severely damped by recognition.

Let’s admit it: some of the things we do and say, some of our actions and behaviors, are truly our own. But many things are not; they are just mimicry and imitation, borrowed from our circle of friends, our social class, our sex (typically [fe]male!,) our nationality, our profession, from the city we live in, and even our neighborhood in that particular city.

As I said, I enjoy meeting people but I don’t much enjoy meeting Sweden or America or Hungary or Stockholm or Östermalmstorg.

But that is often what I do, meet behavior that I for the life of me cannot see as individual. I see a unique person in front of me but the clothes, the words, the style and the attitude are typically Swedish, or Hungarian, or Stockholm-ish.

Then I yawn, at least on the inside.

(But we can also narrow down the picture, from the country, city, neighborhood to the individual himself. Predictable individualism is not as bad as predictable national character, but can also turn stale. Our own predictability is unfortunately always easier to live with, in accordance with the Icelandic proverb Everybody likes the smell of his own fart.)

I guess I like surprises. In nature nothing is alike, not two snowflakes, not two flowers. In human nature much is alike, sometimes on the verge of being cloned.

Imitation, rather unintentional, unconscious imitation is the culprit. Of course I know that I cannot ask the world and the people in it to stimulate and entertain me. I mean, how many people find ME entertaining?

I am sure there is satisfaction in imitation, otherwise we wouldn’t do it so much. I just wish it wasn’t so easy to (correctly) guess what Swedes and Americans are going to say next.

svenskt
Toto, I’ve a feeling we’re in Sweden.

Makes me feel like a Google algorithm.

Flattr this!

The We Lie and the I Truth

Look at this picture.

hunger-for-wisdom-500x460Even when we humans seemingly criticize ourselves we flatter ourselves.

Sure, the information lava-river is clear to see, but far from all are “drowning”. Many are swimming, with seeming enjoyment. Especially the younger generation, born into the world clutching a multifunctional iPhone, might feel totally lost without the ocean of information, like fish on dry land.

As to starving and hungering for wisdom, well, in my life I’ve had more opportunities for meeting wisdom seekers than most. And I must search my memory real hard for people who hunger for wisdom. Wisdom, or rather philosophy (not the same thing) can be interesting and fun, to read about, think about and discuss, but hunger for wisdom is a rarity.

Implying that we hunger for it is a flattering untruth. One of many.

The biggest lie is of course our name. Homo sapiens, wise man! No kidding? It was Linneus who gave us this name, and if we want to really walk the talk we should renounce it, abdicate from the undeserved throne.

The good news is that such an act would INSTANTLY make us wiser (and more deserving of the name).

But when did man say “no” to flattery?

Hillary: “We [the USA] are great because we are good”. Who will scream “No, we ain’t! But we can become BETTER if we really try…” ?

And of course WE have not gone to the moon, invented penicillin, conquered space, or figured out the DNA code. Individuals, small groups and bunch of nerds did that kind of thing.

Lone wolfs toil, sweat, create, write poetry, seek wisdom  — whereupon the rest of us, the pack, take credit for it — in the unholy name of WE.

ornament5bI could have stopped here, in a mood of rather bitter criticism. But it behoves me to go on and be more than a critic; a pathfinder.

Is there a path with heart here? I believe so.

All the pretensions and the chauvinistic make-believe of WE (did this and that) could be counteracted with something both simple and radical. Honesty.

All the energy we put into our Truth Games could be re-channeled and diverted into the river of Honesty. We study for truth, think for truth, fight for truth, kill for truth, but we don’t fight and kill for honesty.

Why not?

Because there is no enemy in that war. We just have to come to terms with what we say and admit, and not.

When thinking of honesty — being able to say “I don’t really know what I am talking about, but it sure sounded great, didn’t it…? ” or “Of course I am not as perfect as it looks, hope you didn’t believe that?” or “Sorry for being so damned cock-sure and talking like I had all the answers… while actually I am TOTALLY confused!?!” — I see in front of me a wonderful garden protected by scary, fearful monsters. When you get closer you see that they are made of papier mâché, but you have to get real close for that.

If you keep your distance you will keep believing that the garden is a monstrous place, a nightmare palace filled with Freddies and Draculas and Werewolves.

Probably distance creates this optical illusion. The idea that we should or even could be honest, as a normal state, is so far from us, so foreign and strange that we don’t really let it come near us. Even less do we approach it ourselves.

I am not necessary talking of so called radical honesty. Honesty is enough, is good enough. After the first shock of confronting the monsters at the gate, and seeing that they are meant as tests of courage and mean no harm, we might start to enjoy this pretension-free place. We could put down our weapons, put aside our image management, our image laundering, and simply say:

I am what I am, no less, no more. It needs not defending. I didn’t go to the Moon and I didn’t split the atom. I’m not even interested in philosophy. Happily some people are.

Then we could leave our pretentious claims and our Truth Wars behind us and be on a peacepath.

We would come closer to being Homo Sapiens.

I am SO starved for wisdom!
I am SO starved for wisdom!

Flattr this!

social media

You are sitting by yourself
You don’t see the other guy
You don’t hear his voice
You don’t smell his after-shave
You are talking with your fingers, not your mouth

And afterwards, you still feel alone
You feel alone if your iPhone doesn’t make a sound in 5 minutes
After five hour’ s silence you have grave doubts about your existence

How is this not ASOCIAL media?

Flattr this!

Hela jorden har cancer (intervju med en cancercell)

(En text från 2011, beställd av Nätverket mot cancer.)

[knack knack]

Kom in! Cellväggen är öppen. Jaså, journalist. Ni vill göra en artikel om hur en cancercell lever och tänker? Jodå, det har säkert sitt nyhetsvärde. Man hör ju aldrig min version av saken, bara fiendepropagandan.

Nå, om ni vill höra sanningen som den ser ut underifrån och inifrån så kan jag ge er några minuter.

Jag förstår att ni är här för att observera mig. Får jag ger er ett råd? Observera er själv.

Ni är mycket intressantare än jag. En människa med kropp, hjärta och huvud är fascinerande i all sin perversion. Jag är bara en konsekvens och återspegling. På sätt och vis tittar ni på er själv när ni observerar mig.

Sanningen är rakt framför näsan på er, i den lilla cellen. Small is beautiful, brukar ni säga. Men ni säger så mycket. Jag har för länge sen slutat bry mig om vad människor säger. Hopplösa pratmakare!

Ni kallar er Homo sapiens, den visa människan. Man skulle då kunna tro att ni funderar intensivt över era liv, att eftertanke och filosofi är hörnstenar i er tillvaro.

Men icke. Minsta Möjliga Minimum tycks vara er paroll när det gäller eftertanke. Skäms ni inte för att ta er ett pampigt namn som ni inte kan, och inte ens försöker, leva upp till?

Cancercellen är klokare än ni, mer konsekvent och förnuftig. Men detta vill ni inte höra för det grumlar er spegelbild, stör era illusioner.

Ta er en funderare över hur ni betraktar mig. I värsta, dvs. vanligaste, fall ser ni mig som en anomali. Något som inte ”borde” finnas. Något som är ”fel”. En tabbe helt enkelt. Ett misstag.

I bästa fall ser ni mig som en rebell. Jag hade besök häromåret av en märklig figur, en svartrockare som prompt ville idolisera mig.

Du är min hjälte, O cancercell, sa lädermannen. Du revolterar mot ordning, plikt och konformism. Alla de andra cellerna gör vad man säger till dem. De går till sitt jobb, gör sin anvisade plikt, följer order, slavar under vällingklockan, underkastar sig Systemet.

Men DU, du struntar i lagar och går mot strömmen! Du skiter fullständigt i helhet och ordentlighet. ”Var sak på sin plats” är det värsta du vet. Och jag med!

Svartrockaren ville ”bonda” med mig och hoppades på sympatipoäng. Han ville att jag skulle se honom som en frände, en rebellbroder.

Förvisso, detta var omväxling från den gamla vanliga visan, men ändå dumt. Jag är ingen rebell, men inte heller är jag Djävulen eller Ondskan. Att idolisera mig är lika dumt som att demonisera mig — fast mindre vanligt.

Varför inte se sakligt på det hela? Jag är en udda, konstig cell — och ni är konstiga människor.

Ni försöker vara filosofiska och frågar: Hur uppstod universum? Varför finns vi? Vad är tid? Men vad skulle ni göra om ni fann svaret på frågan? Skulle något ändras? Skulle ni äta en annorlunda frukost, läsa en annan morgontidning? Eller skulle allt vara som förut, med den lilla skillnaden att ni hade en ny fras när frågan om tid kom på tal på cocktailpartyt?

Den viktigaste frågan är “Hur ANVÄNDER vi tiden?”. Låt mig besvara den åt er. Ni sparar den, sen slösar ni bort den.

Har ni tänkt på att även tid får cancer? Kom ihåg hur ni definierar mig: ”Okontrollerad tillväxt som tar över friska celler och sedan drar med sig dem i fallet.”

För att förstå mig, och tid, bör ni förstå hur ni själv hanterar tiden. Eller inte hanterar den. (Hur ni låter den hantera er.)

Ibland talar ni klarspråk av bara farten. ”Jag satt och dödade några timmar framför dumburken.” Det är en halv sanning. Det är snarare tiden som dödar er, en minut i taget.

Titta på bilder av Kronos, tidens gud, där han äter upp sina barn levande. Tid äter människor. Vanor, nycker, manier och tanklöshet äter era sekunder och år. Sen kommer ni och klagar på att ni inte har tid. Den som använder han har.

kronos-ater-sina-barn-jpg
Jag noterar att människor gillar att svänga sig med ordet ”passion”. Det är himla fint med passion. Och en mission bör varje företag med självaktning ha.

Jo, jag har också en mission. Men jag lurar inte mig själv. Jag vet precis vad jag gör i eget intresse och vad som inte är i mitt intresse. Ni däremot lurar er själva hela tiden.

När någon har en ”passion” betyder det antingen att han lärt sig ett inneord eller att han är mer eller mindre manisk i sina tankar. Idéer kommer och går — som moln eller tåg– inget konstigt med det. Men fixa idéer ”fixar” er. Precis som cancer ”fixar” era bröst, er hud och benmärg.

Ni förstår inte de mest grundläggande skillnader. Till exempel relationen mellan del och helhet. Delen är MINDRE än helheten. Den får inte förväxlas med helheten, än mindre kan den vara större och viktigare än helheten.

Ni pekar finger åt mig och säger att jag, cancercellen, löper amok. Men ni har egentligen inget mot amok, bara mot smärta och sjukdom. Ni påstår att jag lämnat min pult i kroppens symfoniorkester och spelar en disharmonisk melodi.

Men hur låter er melodi? Hur förhåller ni er till helheten? Ni har ett fint ord för saken: att tänka och agera holistiskt.

Som vanligt är det lättare att säga än att göra. I praktiken struntar ni i holism och låter allehanda särintressen bestämma hur livet ska se ut.

Den visa människan är så lättlurad. Titta åt höger! ropar en slipad reklamman och alla vänder sig åt höger. IT är framtiden, skriker en annan, och ni sväljer hans slogan med hull och hår. Någon uppfinner mobiltelefonen och strax MÅSTE ni bara ha en sådan. Men tro inte att jag klagar, yuppienallar strålar så fint så, de underlättar mitt jobb.

Ni låter separatistiska särintressen — intressen som växer okontrollerat — styra era liv. Men lura inte er själva; att intressena är stora och mäktiga gör dem inte mindre till särintressen. De gynnar bara en part.

Födomedelsindustrins intressen är inte era. Man stoppar maten full med kemikalier och konserveringsmedel. Det är inte bra för er, eller helheten, men bra för industrin.

Mobiltelefonindustrin har lyckats lura i er att man ska vara nåbar, byta telefon ofta, vara uppkopplad dygnet runt. Det är inte bra för er, ändå gör ni som industrin vill.

Läkemedelsindustrin lever på att folk är sjuka. Tänk hur sysslolös, och fattig, den branschen skulle bli om sjukdomar, inklusive cancer, plötsligt upphörde. Inte bra för industrin, men bra för er, och helheten.

Kemikalier och plaster översvämmar världen. De växer som svampar och ingen kan garantera deras oskadlighet. Men vi lever i The Plastic Age, alltså kör vi med plast!

Gifter, strålning, kemikalier — allt detta är bra för mig och mitt jobb. Men inte för er, inte för helheten.

Börjar ni se den större bilden? Jag är bara er egen spegelbild i livets sjö. Det ni ser i mig finns i er. I ert intellekt, med allehanda tokiga, monomaniska tankar. I ert hjärta, med fixa idéer och impulsiva känslor. I er politik, med särintressen som krigar om tid, pengar och uppmärksamhet, som lobbar för saker som gynnar några och missgynnar än flera.

Era politiker talar så vackert om tillväxt. Men hallå, det är också mitt stridsrop …

Lär er mina synonymer, mina smeknamn. ”Passion” är en eufemism för cancerenergier. Nördighet och ensidig utveckling korresponderar med min natur. ”Särintresse” är ett annat sätt att säga ”cancer”. Och ”partisan” är mitt mellannamn.

Ni vet vad det stod på porten till oraklet i Delfi. Känn dig själv. Men det stod något annat också. Intet i övermått. Bort med manier, obalanserade passioner och fixa idéer om ni vill vara en vis människa. Säg bara NEJ till försäljare som vill få er att köpa en idé som går mot allmänintresset.

Som jag ser det beter ni er som cancerceller, så jag förstår inte varför ni är så arga på mig. Ni blir frälsta, förälskade, förförda — sen är det fritt fram för bilar, datorer och mobiler att tillväxa cancerartat okontrollerat.

Jag klagar som sagt inte, jag säger som det är. Tro inte att cancer bara finns i era celler. Det finns i mänsklighetens tankar, känslor, i ert sociala system, i er politik. Cancer finns överallt på planeten. Och ni är så enögda att ni bara ser den i lilla mig.

Nå, tack för pratstunden men nu har jag jobb att göra. Friska celler att infiltrera, sjuka celler att göra odödliga.

Förresten, får jag läsa artikeln före publicering? Det är trist att bli felciterad. Fast, vad spelar det för roll egentligen? Homo sapiens vill inte höra sanningen, inte den som kommer underifrån och inifrån.

Hur sa? Ni undrar varför jag varit så ärlig med er? Tja, ingen kommer att tro mig ändå. Jag sitter tryggt, ärlighet skadar mig inte på något sätt. För er däremot är ärlighet, handen på hjärtat, något smärtsamt, otäckt, farligt — nästan som kräfta.

ornament5bPost scriptum 2016: Förresten! Jag ser att ni blivit bästa vänner med min kusin Viruset och blivit helt betuttade i allt som är “viralt”. Typiskt er. Ni två är verkligen lika goda kålsupare.

Flattr this!

What shall we talk about today?

What shall we talk about today? Who or what decides that question?

Often we talk about what others are talking about. And others are talking about what MEDIA are talking about, the so called “news”.

We post a link, thus repeating or replicating something that might have absolutely nothing to do with US, our thoughts, feelings and dreams.

This can be intentional hide-and-seek, keeping up a facade, or it can be unintentional, unconscious killing of time.

But it is more than that. It reinforces the status quo, current thought patterns, feeling patterns and World Patterns.

It keeps the world the same. It freezes life.

Life is a copy machine.
Life is a copy machine.

A world that sorely would need to change, improve and move forward is “kept in place” by all this imitative repetition. How many of us are looking in a brand new direction, pointing towards a new star, saying something nobody has said or has dared to say? Something that comes from within and not from others or media.

Life is like a CD player in Repeat mode; the identical song is playing over and over. The same procedure as last year, Miss Sophie? The same procedure as every year, James.

We have even been taught to see this is something positive! We say something has “gone viral” — a supposedly good thing. We might as well say “it has gone cancerous”.

So, what shall we talk about today?

Flattr this!

Peace!

Peace is on my mind. Often. In many senses.

One of the too seldom asked questions about it (we need more questions about peace and fewer cocksure theories, answers and assertions) is “Why is peace so relatively unattractive?”

To which one could answer “Is it?”.

Yes, it seems so to me.

Compared with what?

With war, conflict, complication, competition, contention. And also with debate, quarrel, controversy and argumentation.

We forget, don’t even know, or don’t even mind that debate is related to “batre” (to beat, think of battery and drums). To beat somehow seems more interesting than to embrace and hug. And so war remains more “interesting” than peace.

But there is here a very grave and (literally) fatal misunderstanding of peace and harmony. We think that without competition and complication life would be dull and boring. And deep inside we panic at the thought of boredom. “Anything but that…! Any complication is better than boredom.”

complicated
Complicated and interesting.

However, it might be that we haven’t looked closely enough at harmony. We haven’t yet discovered its fascinating — and at the same time peaceful — nature. We are stuck with the competition-model, the complication-fascination and the war-box. It is SO hard to think outside of it.

And yet, we do have a wonderful example from which we can learn: music making.

Look at how it is done. Two, or four, or even two hundred musicians are playing and singing. They are all different; individuals with their own taste, ideas and philosophy of life. This does not create conflict.

They are performing the same piece, in peace.

They willingly follow the conductor (this does not create conflict), willingly listen to each other, willingly subject themselves to the common goal (Symphony no. 4 by X), they willing serve (without any servility).

Nobody tries to outdo the others or reach the finishing line first. This is not competition, this is concord. This is peace, but of the lovely, harmonious and interesting kind. Nothing boring about it.

This kind of peace is very natural and even taken for granted in music making. It is not so in life in general, not in our collective life, often not on a personal level.

Our motto is: It’s complicated /competitive / messed up. And we often like it that way, again as a refuge from Boredom.

If we but could clearly see the qualities of concord, understand and realize that Harmony and Boredom are different things, we would take important steps towards peace, collective as well as individual. What a wonderful world it would be.

So mote it be!
So mote it be!

Flattr this!

Till snabbhetens lov

(Artikel publicerad i tidskiften 00TAL, någon gång på 00talet.)

Filosofen Ladislaus Horatius är förmodligen en av långsamhetens mer färgstarka förespråkare. De flesta minns honom kanske som personen som drog i snabbtåget X 2000-s nödbroms för att det gick för fort i tillvaron. Men när 00TAL bad honom beskriva långsamheten tog han givetvis tillfället i akt och riktade uppmärksamheten mot dess motpol snabbheten.

–Det faktum att jag talat väl om och försvarat långsamheten under snart sju år har grumlat och förmörkat synfältet, delvis även för mig själv. Därför vill jag nu rikta ljuset mot snabbhetens kvaliteter.

När vi talar om snabbhet talar vi om tid. Tempo = tempus = tid. Tid är tempo. Men tempo handlar inte bara om hastighet. Översätt tempoangivelserna på en metronom. “Largo” betyder brett, generöst. “Andante” gående, promenerande. “Allegro” glatt och livligt. Tempo anges alltså verbalt som känsloläge, som omätbara emotionella kvaliteter.

Hastighet (bpm, slag per minut) handlar om kvantitet. Snabbhet och långsamhet handlar om både rena hastigheter och omätbara kvaliteter.

Detta ser vi i talesättet “skynda långsamt”. Jag översätter det med “snabbt och lugnt”. (Vilket påminner om ett annat talesätt: grace under pressure.) Snabbt och lugnt är ett önskvärt läge. Mera vanlig och mindre önskvärd är positionen “skynda snabbt” (snabbt och stressat). Också vanlig, i denna tid av mikrosömn och stjäla-sig-en-stunds-vila, är varianten “slöa snabbt”. Varianten “Slöa långsamt” är svår att finna i ett protestantiskt land som inte förstår siesta men bara alltför väl nolltid och busybody.

Långsamhet är ingen patentmedicin. Jag brukar säga att det är lika dumt att vara långsam bara för att vara långsam som att vara snabb bara för att vara snabb. Men mindre vanligt.

Däremot kan faktiskt snabbheten fungera som medicin. Det finns många goda skäl till att vara snabb. Och detta menar jag inte som en uppmaning att följa strömmen, snarare att återgå till ett bortglömt och misskrediterat ideal. Titeln på James Gleicks senaste bok är “FASTER: The Acceleration of Just About Everything”. Except people, vill jag tillägga. För medan förvisso tåg, datorer, mat och generellt teknologi har blivit snabbare har människan tappat fart rejält.

Hastighet anknyter till fasthet anknyter till balans. Den som är långsam kallar vi slö, den snabbtänkte är skärpt och vass. Vi kunde likaväl talat om en kniv, ömsom slö, ömsom skarpslipad. Att vara en skärpt person är att gå på knivsegg, att vara balanskonstnär. (Och balunskonstnär. Hur var det Cocteau sa? “Takt handlar om hur långt man kan gå för långt.”) Är du skärpt är du en lindansare; du gungar och oscillerar men aktar dig noga för att falla ner i lufthavet på höger och vänster sida. Din balanserande stång genomborrar det förflutna och framtiden men du håller dig envist kvar på linan — nuet. Detta kräver snabbhet, vilket till stor del handlar om snabba reaktioner.

Observera en ackompanjatör. Han får inte inse efter konserten att hans sångare ville sjunga i ett annat tempo. Det måste han notera och reagera på omedelbart, i realtid. Däremot kan vi tänka tillbaka på en fest för länge sedan och inse att vår samtalspartner faktiskt satt och … förolämpade oss! Efter flera år trillar myntet ner. Det är förlåtligt, men det är inte skärpt. Det skulle aldrig tolereras hos en musiker. Vara skärpt = vara lyhörd = vara närvarande = leva i nuet = vara snabb.

Etik och etikett har mycket med snabbhet att göra. Praktisk etik i betydelsen civilkurage handlar om att göra det rätta utan dröjsmål.

Snabbheten gäller perception lika mycket som handling. Takt och god ton är att omedelbart uppmärksamma en social dissonans (till exempel att någon står övergiven på en fest, eller saknar dryck i glaset när det skålas), och att lika snabbt skrida till handling för att neutralisera dissonansen. Etikett är etikens lillebror.

Emotionell intelligens handlar, eller borde handla, om snabbhet. Att direkt gå till problemets eller medmänniskans kärna — rakt, snabbt och utan omsvep — är en emotionell, existentiell talang. Snacka inte så mycket skit, spela inte dum, cut the crap — borra dig snarare snabbt ner mot pudelkärnan. Detta hjälps ibland på traven av alkohol. Efter arbetsveckans formella och konforma tänkande är det skönt att åtminstone för några timmar bli skarp på krogen. (Berusning är — Baudelaire skulle hålla med mig — också ett slags skärpa. Att man ofta trillar av linan är en annan historia.)

tillsnabbhetenslov-600x688

En snabb sportbil behöver inte vara bättre än häst och vagn, men “snabbare” indikerar generellt “högre”. Sopranens toner har högre frekvens än tenorens, vilket har setts som ett tecken på kvinnans överlägsenhet. (Och visst jobbar jag hellre med sopraner än tenorer.) En andlig guru har snabbare vibrationer än en IT-guru. Swami Vivekananda sa att en smart person kan uppnå nirvana på sex månader. Även om det inte är “smart att vara snabb” så krävs det snabbhet för att vara smart nog att kunna bli upplyst på ett halvår.

Mina neuroner får spurta när jag räknar med papper och penna, jämfört med miniräknare. All den snabbhet som omger oss handlar snarare om människans rekvisita än om människan själv. (Gränsen som dras blir dock alltmer suddig.) Vi är stressade men saknar pigga ögon. Vi programmerar snabbt men har fortfarande inte listat ut frågan till svaret IT. Vi har lyckats spränga själva ljusvallen, men har vi existentiell koll nog för att ge bra svar om en fé skänker oss tre önskningar? Vet vi vad vi vill? Vet vi vad vi sysslar med? Carl Bildt har sagt: “Internets utveckling är en utveckling som styrs av alla och ingen.” Noll koll, alltså.

Vi ska akta oss väldigt noga för att förväxla snabbhet med friktionsfrihet. Friktionsfrihet är ingen sport. All djuputveckling och likaså all sport, utom kanske curling, handlar om att övervinna svårigheter och friktion. Ej om att ta bort friktion. Men våra våta teknologiska drömmar handlar just om friktionsfrihet. Att gå till en telefonkiosk sliter på lederna. Svaret på problemet är mobiltelefonen, med vars hjälp vi kan stå HELT STILLA och telefonera. Än så länge måste vi fortfarande lyfta luren och röra på munnen, men våra vetenskapsmän och uppfinnare ska nog kunna minska även den friktionen så småningom. Handsfree är ett steg på väg. Thoughtfree kommer nästa år. (Hur var det Cheech och Chong sa? “No brain, no pain.”)

Den nya ekonomin och e-handeln handlar också om att eliminera friktion, kostsamma mellanled, kurvor i vilka man måste sakta ner. Alltså stänger vi postkontor och banker. Luftmotståndet på Internet är minimalt, småprat med trevliga kassörskor (en ineffektiv förlustpost) finns inte heller. Friktion är olönsamt, det har vi förstått. Men den ger oss också bättre grepp om terrängen. Att gå till posten och småprata om ditt och datt kan synas meningslöst. Det är också mänskligt. Jag känner mig inte fullständigt som en komponent på ett löpande band. Jag gör civilt luftmotstånd. Och vad vore sex utan friktion? Menlös halkkörning.

Max Frisch slog huvudet på spiken när han i Homo faber skrev: “Teknologi handlar om att så inrätta livet att man slipper uppleva det.” När vi alltmer strömlinjeformar tillvaron ska vi påminna oss om att den yttersta glidmedelsinsmorda komforten heter koma. Draken lyfter i motvind. Friktion är synonym för LIV. Fatta det. Snabbt!

Flattr this!