Datorerna går för snabbt

[Kåseri publicerat i Internetworld. Skrivet nån gång under sent 90tal. På den tiden var min paroll “hård men rättvis”. Jag har mjuknat en del, blivit mera YIN och långsam sen dess, men försöker vara lika klarsynt.]

Datorerna går för snabbt. “Men så överraskande att Horatius tycker det! Han har kanske, till skillnad från oss andra dödliga, ständigt gott om tid.”

En klassisk motivering för jakten efter snabbhet, vare sig det gäller datorer eller högfartståg, är att man sparar tid. Men som så ofta överskuggar effektivitetstänkandet det sunda förnuftet. Vi satsar massor med pengar (och tid) på att utröna hur vi ska kunna spara ännu mera tid. Däremot har vi ingen seriös diskussion om hur man ska  använda den besparade tiden.

Om jag åker X 2000, äter snabbmakaroner, snabbframkallar min film, samt sparar tio sekunder på att göra en omkörning på motorvägen — och sedan använder mina besparingar till att bläddra i en gratistidning eller halvt sovande glo på TV:n… då är jag en idiot. Det är som att torka sig i ändan med månadslönen.

Vår kultur ignorerar, rentav undviker, den viktigare frågan om tidens användning. Alla medborgare är i god demokratisk, förlåt infantokratisk anda fria att förslösa sin tid efter behag. De mera boklärda konstruerar skönt klingande sofismer om det futila i att söka skilja mellan meningsfull och meningslös tid. Låt dem fylla sina liv med meningsfulla futiliteter.

Vad är medel, vad är mål? Och hur mycket uppriktighet kostar vi på oss?

Få är så svidande ärliga att de erkänner att de sparar tid bara för att kunna titta mera på TV. Få erkänner att de byter till en snabbare dator bara för att de inte vill vara sämre än kompisen som inte vill vara sämre än kollegan som inte vill vara sämre än grannen.

Jag säger inte att det inte finns andra och bättre motiv för att skaffa snabbare dator, bara att jakten på snabbhet alltför ofta bottnar i simpel trendkåthet.

I Paris talar man om vårens kjollängd, i datorvärlden om höstens processorhastighet. Men medan kjolarnas längd går upp och ner och därmed erbjuder en behaglig variation beskriver processorernas och modemens hastighetsutveckling en tröttsamt förutsägbar kurva


I mina drömmar säger branschfolket att årets datormodell ska gå aningens långsammare än förra årets. Löpsedlarna förkunnar: NU GÅR DATORN TILLRÄCKLIGT SNABBT!

Drömma kan man ju… I verkligheten skulle någon redan efter en vecka utropa: VÅR MODELL GÅR ÄNNU SNABBARE! Dvs. är ännu bättre. Ingen ifrågasätter ekvationen snabbare= bättre. (Möjligen norrlänningarna då.)

Jag använde nyss ordet infantokrati, ett sällsynt ord som för den skull inte är svårt att förstå. Det handlar om pojkstyre, om inte manligt men pojkigt tänkande.

Snabbhet har en infantiliserande verkan på oss människor. Eller så pekar vår snabbhetssträvan på något infantilt. Hur som helst, det är ett drag hos barn, speciellt bortskämda barn, att vilja ha saker “på en gång, NU!”.

“Det får inte ta för lång tid” är vår tids tragikomiska refräng. “Nolltid” är också ett märkligt ord som ständigt trillar ur vår mun. Det borde vara straffbelagt att inbilla människor att saker kan “gå på nolltid”.

Den bortskämde blir aldrig nöjd, det är alltid något som fattas. Hos den bortskämde själv fattas tacksamhet och förundran. Förundran över det vardagliga tyder på mänsklig storhet. Men numera är vi inte ens förundrade över det extraordinära, det fantastiska.

Datorn är (jag tillstår det) en fantastisk maskin, men redan efter några veckors eller bara dagars förundran börjar vi gnälla över vad den INTE har, vad den INTE kan.

Den viktigare frågan är inte vilken dator vi ska köpa utan hurdana människor vi vill vara. Bortskämdhet hos barn kan vara irriterande, hos vuxna blir den rent livsfarlig.

Se bara på miljöfrågan.

Att vi behöver en långsiktig planering för att bromsa miljöförstöringen är de flesta överens om. Men långsiktighet förutsätter tålamod, accepterandet av långsamheten. Tålmodigt miljöarbete (trist!) och otåligt lönsamhetstänkande går inte ihop.

I en kultur som sätter likhetstecken mellan snabbhet och utveckling är det ytterst svårt att fatta verkligt långsiktiga, hållbara beslut.

Reklamen stryker oss medhårs och påstår att “det är människans strävan efter bekvämlighet som driver utvecklingen framåt”.

Helt fel! Det är naturligtvis villigheten att göra det som INTE är bekvämt som driver utvecklingen framåt. Den mänskliga utvecklingen, vill säga. Handen på hjärtat, det är för lätt att förbättra datorer. Låt oss anta en större utmaning och utveckla, uppgradera människomaskinen.

Någon har myntat begreppet processorstress. Det är den stress och press man känner när ens bekanta har snabbare processor än man själv har. Det är alltså inte längre storleken som grabbarna jämför utan snabbheten. Datorn har övertagit elgitarrens roll som penisförlängare.

I detta pojkiga klimat väntar man förgäves på hjälp och uppmuntran för att bli vuxen. Däremot bjuds vi många tillfällen till pubertala klavertramp.

Det kräver både integritet, anspråkslöshet och en viss vuxenhet för att kunna säga: Min dator går tillräckligt snabbt. Kommersen vill ju hela tiden inbilla oss att den inte går tillräckligt snabbt, eller åtminstone att den mycket snart kommer att gå för långsamt.

Och varken reklam eller vänner säger: Så klokt av dig att acceptera tekniska begränsningar! Istället framställs man som oambitiös, en föredetting, om man är nöjd med den utrustning man redan har. Salivering har blivit ett mått på “framåtanda”.

Så är det att leva i en infantokrati vars kardinalleksak är datorn. Oh boy!

Flattr this!

Science has destroyed the best of religion

Something very regrettable has happened in this scientific era of ours.

Our “religious questions” (as so much else) have gone binary.

Does God exist?

This, together with similar Yes-No questions like “Was there a historic Jesus?” are now our “religious” questions.

Sorry, they are in no way religious; they are scientific (if even that)

A religious question, if you ask me, is How should we live? That is a question aimed at ourselves, not a matter of proving this or that point. An inner question, pointing not to others but to our own behavior.


How shall I live? is a question of ethics.

Thus a question for our heart.

But science cannot handle the heart. It has no instruments for measuring ethics (and what cannot be measured and quantified is out), and for science the heart is a mere pump and muscle.

Meaning that science does not see very far, and that in our world the radical root questions (concerning US, not THEM) are being replaced by narrow, nerdy attempts at proving and disproving things, not living a truth.

Much talk, little walk. Little ethics, much mathematics.

Flattr this!

Vilar + KLF = True

Just discovered a stunning parallel to the also stunning Esther Vilar quote in my text about SEO/MEO, the match coming from an old favorite now being re-read.

Here is the Vilar quote again.

“Take a man like Samuel Beckett. For twenty years he has produced a
series of Godot replicas – and surely not for pleasure. After all, he is an intelligent man. He avoids risk the way an alcoholic avoids a cure. Yet if only he could free himself from his conditioned behavior, he would probably do something quite different. Perhaps he might design planes – the reliable construction of his plays hints at a scientific talent – or grow rare plants. He might even, perhaps, just once, write a comedy. Surely so much success is bound to drive away the depths of despair. It might even turn out to he a success with the public. But no, the risk is too great for a carefully manipulated man. Better go on writing plays about the absurdity of the vital instinct – then, at least, he can be certain of praise.

Actually it is two quotes.

“Once a particular field of work has brought a man success and financial security, it is rare for him to test his abilities in another sphere, attempting to satisfy his curiosity. His supply of praise may be dangerously reduced. Like Miro with his dots-and-lines technique, Johann Strauss with his waltzes, and Tennessee Williams with his plays about psychotic women, he will stick firmly to his successful technique. The risk of attempting to be the measure of his own success is too great for him to take.” (Both quotes from “The manipulated man”)

The parallel might be surprising. It comes form the fantastic “Manual” by KLF. A very very important book that I will return to.

KLF
The KLF quote is not about playwrights but musical artists / acts. The insight is basically the same, the tone possible even more acerbic than Vilar´s

“Once or twice a decade an act will burst through with a Number One that hits a national nerve and the public’s appetite for the sound and packaging will not be satisfied with the one record. The formula will be untampered with and the success will be repeated a second, a third and sometimes even a fourth time. The prison is then complete; either the artist will be destroyed in their attempt to prove to the world that there are other facets to their creativity or they succumb willingly and spend the rest of their lives as a traveling freak show, peddling a nostalgia for those now far off, carefree days. These are the lucky few. Most never have the chance of a repeat performance and slide ungracefully into years of unpaid tax, desperately delaying all attempts to come to terms with the only rational thing to do – get a nine to five job.”

“The prison is then complete…” Ah, great minds think alike sometimes. KLF, however, do not only write about men building their prisons, as Vilar does.

PS: I hate giving advice here but if you are a reader — not just a browser or spammer — I suggest that you read these quotes carefully. They are worth it.

Flattr this!

Vetenskapligt korrekt ändalykt

[Ett kåseri som jag hittade i gömmorna. Skrivet 2008 för Uppsala Nya.]

Vetenskapligt korrekt ändalykt

I dag ska det handla om krig. Men först några nyanser. Det är populärt att tala om manligt och kvinnligt tänkande, men det finns också tjejigt tänkande (fokus på smink, kläder, utseende) och pojkigt tänkande (prylar, teknik, att slå rekord). Låt oss inte utestänga barnen ur tankefamiljen.

Kriget jag talar om är inte uppenbart blodigt. Det kallas Herre på täppan eller kampen om formuleringsmonopolet. Vad är viktigast – det är den yttersta frågan. Ekonomi och pengar? Tekniska framsteg? Konst och filosofi? Andlighet? Den vars fråga får flest röster vinner kriget.

Det är fint med mjuka, immateriella värden, får man ofta höra. Men det mjuka får ändå klä sig i marschkängor för att bli tagen på allvar. Titta bara på tjejmodet. Massor av smink, korsett, balettkjol, men det slutar ändå med Dr Martens-skor. Helt utan hårt det nu inte går (Mel: Csardasfurstinnan). Det skulle bli alltför kvinnligt.

Jag som musiker, filosof, och flummare vet precis vad det mjuka är. Det är inte binärt och det går inte att lägga på våg. Det går knappt att säga i ord, men ge mig en flygel så får ni en demonstration.

Jag sitter ibland i en grupp som diskuterar framtiden. Vi skärskådar sådant som utbildning, infrastruktur, juridik och etik. Det sistnämnda är en mjuk domän. Det är den som ingen riktigt förstår – utan att förstå det. Vi tror att etik är en legal fråga, ungefär som trafikregler. Är det grönt får du gå, är det rött får du stå.

Men etik är inte ordentlighet; ibland är det tvärtom etiskt att bryta mot lagen.

Många obegripliga ord sägs också om det mjuka. Det manliga tänkandet är till stora delar ett mjukt tänkande. Titta på poeterna, kompositörerna, filosoferna, målarna. De var experter på mjukt. Shelley, Chopin, Blake, Dali, Tati – se där delar av det mjuka gardet.

Fast ingen pratade om det mjuka då. Det är när det saknas som det kommer på tal.

“Godhet” och “sanning” kan låta som ett maka par, men de har tagit ut skilsmässa. När religionen och kyrkan hade makten gällde det framför allt att vara en god människa.

Nu när Vetenskapsmannen (vetenskapspojken?) blivit herre på täppan är det inte lika viktigt att älska sin nästa. Varken godhet, samvete eller själen kan läggas på våg, alltså finns de inte.

Viktig är däremot sanningen om smådelarna. Analys, sönderdelning och mikroskop är våra verktyg par excellence. Frågan om god och ond är numera ett fall för polis och rättsväsende, precis som fortkörningar.

Högst på den aktuella dagordningen står att låta schweiziska protoner krocka med varandra. Pang. BOOOM! Ungefär som en bilkrasch, fast MYCKET finare. De stora pojkarna dikterar att inga leksaker ska få förbli hela. Allt måste plockas sönder; det är vetenskapligt korrekt att slita vingarna av flugan.

Nå, om jorden skulle rämna kan vi trösta oss med att vi åtminstone följt den vetenskapliga metoden. Vår ursäkt är klar:

Vi skapade historiens första ISO-certifierade Armageddon!

Flattr this!

Typically boring

What is it that sometimes bores me to death with people, makes me yawn my head off?

Typicality. Being true to type.

I enjoy meeting people a lot but my enjoyment is severely damped by recognition.

Let’s admit it: some of the things we do and say, some of our actions and behaviors, are truly our own. But many things are not; they are just mimicry and imitation, borrowed from our circle of friends, our social class, our sex (typically [fe]male!,) our nationality, our profession, from the city we live in, and even our neighborhood in that particular city.

As I said, I enjoy meeting people but I don’t much enjoy meeting Sweden or America or Hungary or Stockholm or Östermalmstorg.

But that is often what I do, meet behavior that I for the life of me cannot see as individual. I see a unique person in front of me but the clothes, the words, the style and the attitude are typically Swedish, or Hungarian, or Stockholm-ish.

Then I yawn, at least on the inside.

(But we can also narrow down the picture, from the country, city, neighborhood to the individual himself. Predictable individualism is not as bad as predictable national character, but can also turn stale. Our own predictability is unfortunately always easier to live with, in accordance with the Icelandic proverb Everybody likes the smell of his own fart.)

I guess I like surprises. In nature nothing is alike, not two snowflakes, not two flowers. In human nature much is alike, sometimes on the verge of being cloned.

Imitation, rather unintentional, unconscious imitation is the culprit. Of course I know that I cannot ask the world and the people in it to stimulate and entertain me. I mean, how many people find ME entertaining?

I am sure there is satisfaction in imitation, otherwise we wouldn’t do it so much. I just wish it wasn’t so easy to (correctly) guess what Swedes and Americans are going to say next.

svenskt
Toto, I’ve a feeling we’re in Sweden.

Makes me feel like a Google algorithm.

Flattr this!

The We Lie and the I Truth

Look at this picture.

hunger-for-wisdom-500x460Even when we humans seemingly criticize ourselves we flatter ourselves.

Sure, the information lava-river is clear to see, but far from all are “drowning”. Many are swimming, with seeming enjoyment. Especially the younger generation, born into the world clutching a multifunctional iPhone, might feel totally lost without the ocean of information, like fish on dry land.

As to starving and hungering for wisdom, well, in my life I’ve had more opportunities for meeting wisdom seekers than most. And I must search my memory real hard for people who hunger for wisdom. Wisdom, or rather philosophy (not the same thing) can be interesting and fun, to read about, think about and discuss, but hunger for wisdom is a rarity.

Implying that we hunger for it is a flattering untruth. One of many.

The biggest lie is of course our name. Homo sapiens, wise man! No kidding? It was Linneus who gave us this name, and if we want to really walk the talk we should renounce it, abdicate from the undeserved throne.

The good news is that such an act would INSTANTLY make us wiser (and more deserving of the name).

But when did man say “no” to flattery?

Hillary: “We [the USA] are great because we are good”. Who will scream “No, we ain’t! But we can become BETTER if we really try…” ?

And of course WE have not gone to the moon, invented penicillin, conquered space, or figured out the DNA code. Individuals, small groups and bunch of nerds did that kind of thing.

Lone wolfs toil, sweat, create, write poetry, seek wisdom  — whereupon the rest of us, the pack, take credit for it — in the unholy name of WE.

ornament5bI could have stopped here, in a mood of rather bitter criticism. But it behoves me to go on and be more than a critic; a pathfinder.

Is there a path with heart here? I believe so.

All the pretensions and the chauvinistic make-believe of WE (did this and that) could be counteracted with something both simple and radical. Honesty.

All the energy we put into our Truth Games could be re-channeled and diverted into the river of Honesty. We study for truth, think for truth, fight for truth, kill for truth, but we don’t fight and kill for honesty.

Why not?

Because there is no enemy in that war. We just have to come to terms with what we say and admit, and not.

When thinking of honesty — being able to say “I don’t really know what I am talking about, but it sure sounded great, didn’t it…? ” or “Of course I am not as perfect as it looks, hope you didn’t believe that?” or “Sorry for being so damned cock-sure and talking like I had all the answers… while actually I am TOTALLY confused!?!” — I see in front of me a wonderful garden protected by scary, fearful monsters. When you get closer you see that they are made of papier mâché, but you have to get real close for that.

If you keep your distance you will keep believing that the garden is a monstrous place, a nightmare palace filled with Freddies and Draculas and Werewolves.

Probably distance creates this optical illusion. The idea that we should or even could be honest, as a normal state, is so far from us, so foreign and strange that we don’t really let it come near us. Even less do we approach it ourselves.

I am not necessary talking of so called radical honesty. Honesty is enough, is good enough. After the first shock of confronting the monsters at the gate, and seeing that they are meant as tests of courage and mean no harm, we might start to enjoy this pretension-free place. We could put down our weapons, put aside our image management, our image laundering, and simply say:

I am what I am, no less, no more. It needs not defending. I didn’t go to the Moon and I didn’t split the atom. I’m not even interested in philosophy. Happily some people are.

Then we could leave our pretentious claims and our Truth Wars behind us and be on a peacepath.

We would come closer to being Homo Sapiens.

I am SO starved for wisdom!
I am SO starved for wisdom!

Flattr this!

social media

You are sitting by yourself
You don’t see the other guy
You don’t hear his voice
You don’t smell his after-shave
You are talking with your fingers, not your mouth

And afterwards, you still feel alone
You feel alone if your iPhone doesn’t make a sound in 5 minutes
After five hour’ s silence you have grave doubts about your existence

How is this not ASOCIAL media?

Flattr this!

Hela jorden har cancer (intervju med en cancercell)

(En text från 2011, beställd av Nätverket mot cancer.)

[knack knack]

Kom in! Cellväggen är öppen. Jaså, journalist. Ni vill göra en artikel om hur en cancercell lever och tänker? Jodå, det har säkert sitt nyhetsvärde. Man hör ju aldrig min version av saken, bara fiendepropagandan.

Nå, om ni vill höra sanningen som den ser ut underifrån och inifrån så kan jag ge er några minuter.

Jag förstår att ni är här för att observera mig. Får jag ger er ett råd? Observera er själv.

Ni är mycket intressantare än jag. En människa med kropp, hjärta och huvud är fascinerande i all sin perversion. Jag är bara en konsekvens och återspegling. På sätt och vis tittar ni på er själv när ni observerar mig.

Sanningen är rakt framför näsan på er, i den lilla cellen. Small is beautiful, brukar ni säga. Men ni säger så mycket. Jag har för länge sen slutat bry mig om vad människor säger. Hopplösa pratmakare!

Ni kallar er Homo sapiens, den visa människan. Man skulle då kunna tro att ni funderar intensivt över era liv, att eftertanke och filosofi är hörnstenar i er tillvaro.

Men icke. Minsta Möjliga Minimum tycks vara er paroll när det gäller eftertanke. Skäms ni inte för att ta er ett pampigt namn som ni inte kan, och inte ens försöker, leva upp till?

Cancercellen är klokare än ni, mer konsekvent och förnuftig. Men detta vill ni inte höra för det grumlar er spegelbild, stör era illusioner.

Ta er en funderare över hur ni betraktar mig. I värsta, dvs. vanligaste, fall ser ni mig som en anomali. Något som inte ”borde” finnas. Något som är ”fel”. En tabbe helt enkelt. Ett misstag.

I bästa fall ser ni mig som en rebell. Jag hade besök häromåret av en märklig figur, en svartrockare som prompt ville idolisera mig.

Du är min hjälte, O cancercell, sa lädermannen. Du revolterar mot ordning, plikt och konformism. Alla de andra cellerna gör vad man säger till dem. De går till sitt jobb, gör sin anvisade plikt, följer order, slavar under vällingklockan, underkastar sig Systemet.

Men DU, du struntar i lagar och går mot strömmen! Du skiter fullständigt i helhet och ordentlighet. ”Var sak på sin plats” är det värsta du vet. Och jag med!

Svartrockaren ville ”bonda” med mig och hoppades på sympatipoäng. Han ville att jag skulle se honom som en frände, en rebellbroder.

Förvisso, detta var omväxling från den gamla vanliga visan, men ändå dumt. Jag är ingen rebell, men inte heller är jag Djävulen eller Ondskan. Att idolisera mig är lika dumt som att demonisera mig — fast mindre vanligt.

Varför inte se sakligt på det hela? Jag är en udda, konstig cell — och ni är konstiga människor.

Ni försöker vara filosofiska och frågar: Hur uppstod universum? Varför finns vi? Vad är tid? Men vad skulle ni göra om ni fann svaret på frågan? Skulle något ändras? Skulle ni äta en annorlunda frukost, läsa en annan morgontidning? Eller skulle allt vara som förut, med den lilla skillnaden att ni hade en ny fras när frågan om tid kom på tal på cocktailpartyt?

Den viktigaste frågan är “Hur ANVÄNDER vi tiden?”. Låt mig besvara den åt er. Ni sparar den, sen slösar ni bort den.

Har ni tänkt på att även tid får cancer? Kom ihåg hur ni definierar mig: ”Okontrollerad tillväxt som tar över friska celler och sedan drar med sig dem i fallet.”

För att förstå mig, och tid, bör ni förstå hur ni själv hanterar tiden. Eller inte hanterar den. (Hur ni låter den hantera er.)

Ibland talar ni klarspråk av bara farten. ”Jag satt och dödade några timmar framför dumburken.” Det är en halv sanning. Det är snarare tiden som dödar er, en minut i taget.

Titta på bilder av Kronos, tidens gud, där han äter upp sina barn levande. Tid äter människor. Vanor, nycker, manier och tanklöshet äter era sekunder och år. Sen kommer ni och klagar på att ni inte har tid. Den som använder han har.

kronos-ater-sina-barn-jpg
Jag noterar att människor gillar att svänga sig med ordet ”passion”. Det är himla fint med passion. Och en mission bör varje företag med självaktning ha.

Jo, jag har också en mission. Men jag lurar inte mig själv. Jag vet precis vad jag gör i eget intresse och vad som inte är i mitt intresse. Ni däremot lurar er själva hela tiden.

När någon har en ”passion” betyder det antingen att han lärt sig ett inneord eller att han är mer eller mindre manisk i sina tankar. Idéer kommer och går — som moln eller tåg– inget konstigt med det. Men fixa idéer ”fixar” er. Precis som cancer ”fixar” era bröst, er hud och benmärg.

Ni förstår inte de mest grundläggande skillnader. Till exempel relationen mellan del och helhet. Delen är MINDRE än helheten. Den får inte förväxlas med helheten, än mindre kan den vara större och viktigare än helheten.

Ni pekar finger åt mig och säger att jag, cancercellen, löper amok. Men ni har egentligen inget mot amok, bara mot smärta och sjukdom. Ni påstår att jag lämnat min pult i kroppens symfoniorkester och spelar en disharmonisk melodi.

Men hur låter er melodi? Hur förhåller ni er till helheten? Ni har ett fint ord för saken: att tänka och agera holistiskt.

Som vanligt är det lättare att säga än att göra. I praktiken struntar ni i holism och låter allehanda särintressen bestämma hur livet ska se ut.

Den visa människan är så lättlurad. Titta åt höger! ropar en slipad reklamman och alla vänder sig åt höger. IT är framtiden, skriker en annan, och ni sväljer hans slogan med hull och hår. Någon uppfinner mobiltelefonen och strax MÅSTE ni bara ha en sådan. Men tro inte att jag klagar, yuppienallar strålar så fint så, de underlättar mitt jobb.

Ni låter separatistiska särintressen — intressen som växer okontrollerat — styra era liv. Men lura inte er själva; att intressena är stora och mäktiga gör dem inte mindre till särintressen. De gynnar bara en part.

Födomedelsindustrins intressen är inte era. Man stoppar maten full med kemikalier och konserveringsmedel. Det är inte bra för er, eller helheten, men bra för industrin.

Mobiltelefonindustrin har lyckats lura i er att man ska vara nåbar, byta telefon ofta, vara uppkopplad dygnet runt. Det är inte bra för er, ändå gör ni som industrin vill.

Läkemedelsindustrin lever på att folk är sjuka. Tänk hur sysslolös, och fattig, den branschen skulle bli om sjukdomar, inklusive cancer, plötsligt upphörde. Inte bra för industrin, men bra för er, och helheten.

Kemikalier och plaster översvämmar världen. De växer som svampar och ingen kan garantera deras oskadlighet. Men vi lever i The Plastic Age, alltså kör vi med plast!

Gifter, strålning, kemikalier — allt detta är bra för mig och mitt jobb. Men inte för er, inte för helheten.

Börjar ni se den större bilden? Jag är bara er egen spegelbild i livets sjö. Det ni ser i mig finns i er. I ert intellekt, med allehanda tokiga, monomaniska tankar. I ert hjärta, med fixa idéer och impulsiva känslor. I er politik, med särintressen som krigar om tid, pengar och uppmärksamhet, som lobbar för saker som gynnar några och missgynnar än flera.

Era politiker talar så vackert om tillväxt. Men hallå, det är också mitt stridsrop …

Lär er mina synonymer, mina smeknamn. ”Passion” är en eufemism för cancerenergier. Nördighet och ensidig utveckling korresponderar med min natur. ”Särintresse” är ett annat sätt att säga ”cancer”. Och ”partisan” är mitt mellannamn.

Ni vet vad det stod på porten till oraklet i Delfi. Känn dig själv. Men det stod något annat också. Intet i övermått. Bort med manier, obalanserade passioner och fixa idéer om ni vill vara en vis människa. Säg bara NEJ till försäljare som vill få er att köpa en idé som går mot allmänintresset.

Som jag ser det beter ni er som cancerceller, så jag förstår inte varför ni är så arga på mig. Ni blir frälsta, förälskade, förförda — sen är det fritt fram för bilar, datorer och mobiler att tillväxa cancerartat okontrollerat.

Jag klagar som sagt inte, jag säger som det är. Tro inte att cancer bara finns i era celler. Det finns i mänsklighetens tankar, känslor, i ert sociala system, i er politik. Cancer finns överallt på planeten. Och ni är så enögda att ni bara ser den i lilla mig.

Nå, tack för pratstunden men nu har jag jobb att göra. Friska celler att infiltrera, sjuka celler att göra odödliga.

Förresten, får jag läsa artikeln före publicering? Det är trist att bli felciterad. Fast, vad spelar det för roll egentligen? Homo sapiens vill inte höra sanningen, inte den som kommer underifrån och inifrån.

Hur sa? Ni undrar varför jag varit så ärlig med er? Tja, ingen kommer att tro mig ändå. Jag sitter tryggt, ärlighet skadar mig inte på något sätt. För er däremot är ärlighet, handen på hjärtat, något smärtsamt, otäckt, farligt — nästan som kräfta.

ornament5bPost scriptum 2016: Förresten! Jag ser att ni blivit bästa vänner med min kusin Viruset och blivit helt betuttade i allt som är “viralt”. Typiskt er. Ni två är verkligen lika goda kålsupare.

Flattr this!

What shall we talk about today?

What shall we talk about today? Who or what decides that question?

Often we talk about what others are talking about. And others are talking about what MEDIA are talking about, the so called “news”.

We post a link, thus repeating or replicating something that might have absolutely nothing to do with US, our thoughts, feelings and dreams.

This can be intentional hide-and-seek, keeping up a facade, or it can be unintentional, unconscious killing of time.

But it is more than that. It reinforces the status quo, current thought patterns, feeling patterns and World Patterns.

It keeps the world the same. It freezes life.

Life is a copy machine.
Life is a copy machine.

A world that sorely would need to change, improve and move forward is “kept in place” by all this imitative repetition. How many of us are looking in a brand new direction, pointing towards a new star, saying something nobody has said or has dared to say? Something that comes from within and not from others or media.

Life is like a CD player in Repeat mode; the identical song is playing over and over. The same procedure as last year, Miss Sophie? The same procedure as every year, James.

We have even been taught to see this is something positive! We say something has “gone viral” — a supposedly good thing. We might as well say “it has gone cancerous”.

So, what shall we talk about today?

Flattr this!

Peace!

Peace is on my mind. Often. In many senses.

One of the too seldom asked questions about it (we need more questions about peace and fewer cocksure theories, answers and assertions) is “Why is peace so relatively unattractive?”

To which one could answer “Is it?”.

Yes, it seems so to me.

Compared with what?

With war, conflict, complication, competition, contention. And also with debate, quarrel, controversy and argumentation.

We forget, don’t even know, or don’t even mind that debate is related to “batre” (to beat, think of battery and drums). To beat somehow seems more interesting than to embrace and hug. And so war remains more “interesting” than peace.

But there is here a very grave and (literally) fatal misunderstanding of peace and harmony. We think that without competition and complication life would be dull and boring. And deep inside we panic at the thought of boredom. “Anything but that…! Any complication is better than boredom.”

complicated
Complicated and interesting.

However, it might be that we haven’t looked closely enough at harmony. We haven’t yet discovered its fascinating — and at the same time peaceful — nature. We are stuck with the competition-model, the complication-fascination and the war-box. It is SO hard to think outside of it.

And yet, we do have a wonderful example from which we can learn: music making.

Look at how it is done. Two, or four, or even two hundred musicians are playing and singing. They are all different; individuals with their own taste, ideas and philosophy of life. This does not create conflict.

They are performing the same piece, in peace.

They willingly follow the conductor (this does not create conflict), willingly listen to each other, willingly subject themselves to the common goal (Symphony no. 4 by X), they willing serve (without any servility).

Nobody tries to outdo the others or reach the finishing line first. This is not competition, this is concord. This is peace, but of the lovely, harmonious and interesting kind. Nothing boring about it.

This kind of peace is very natural and even taken for granted in music making. It is not so in life in general, not in our collective life, often not on a personal level.

Our motto is: It’s complicated /competitive / messed up. And we often like it that way, again as a refuge from Boredom.

If we but could clearly see the qualities of concord, understand and realize that Harmony and Boredom are different things, we would take important steps towards peace, collective as well as individual. What a wonderful world it would be.

So mote it be!
So mote it be!

Flattr this!

Till snabbhetens lov

(Artikel publicerad i tidskiften 00TAL, någon gång på 00talet.)

Filosofen Ladislaus Horatius är förmodligen en av långsamhetens mer färgstarka förespråkare. De flesta minns honom kanske som personen som drog i snabbtåget X 2000-s nödbroms för att det gick för fort i tillvaron. Men när 00TAL bad honom beskriva långsamheten tog han givetvis tillfället i akt och riktade uppmärksamheten mot dess motpol snabbheten.

–Det faktum att jag talat väl om och försvarat långsamheten under snart sju år har grumlat och förmörkat synfältet, delvis även för mig själv. Därför vill jag nu rikta ljuset mot snabbhetens kvaliteter.

När vi talar om snabbhet talar vi om tid. Tempo = tempus = tid. Tid är tempo. Men tempo handlar inte bara om hastighet. Översätt tempoangivelserna på en metronom. “Largo” betyder brett, generöst. “Andante” gående, promenerande. “Allegro” glatt och livligt. Tempo anges alltså verbalt som känsloläge, som omätbara emotionella kvaliteter.

Hastighet (bpm, slag per minut) handlar om kvantitet. Snabbhet och långsamhet handlar om både rena hastigheter och omätbara kvaliteter.

Detta ser vi i talesättet “skynda långsamt”. Jag översätter det med “snabbt och lugnt”. (Vilket påminner om ett annat talesätt: grace under pressure.) Snabbt och lugnt är ett önskvärt läge. Mera vanlig och mindre önskvärd är positionen “skynda snabbt” (snabbt och stressat). Också vanlig, i denna tid av mikrosömn och stjäla-sig-en-stunds-vila, är varianten “slöa snabbt”. Varianten “Slöa långsamt” är svår att finna i ett protestantiskt land som inte förstår siesta men bara alltför väl nolltid och busybody.

Långsamhet är ingen patentmedicin. Jag brukar säga att det är lika dumt att vara långsam bara för att vara långsam som att vara snabb bara för att vara snabb. Men mindre vanligt.

Däremot kan faktiskt snabbheten fungera som medicin. Det finns många goda skäl till att vara snabb. Och detta menar jag inte som en uppmaning att följa strömmen, snarare att återgå till ett bortglömt och misskrediterat ideal. Titeln på James Gleicks senaste bok är “FASTER: The Acceleration of Just About Everything”. Except people, vill jag tillägga. För medan förvisso tåg, datorer, mat och generellt teknologi har blivit snabbare har människan tappat fart rejält.

Hastighet anknyter till fasthet anknyter till balans. Den som är långsam kallar vi slö, den snabbtänkte är skärpt och vass. Vi kunde likaväl talat om en kniv, ömsom slö, ömsom skarpslipad. Att vara en skärpt person är att gå på knivsegg, att vara balanskonstnär. (Och balunskonstnär. Hur var det Cocteau sa? “Takt handlar om hur långt man kan gå för långt.”) Är du skärpt är du en lindansare; du gungar och oscillerar men aktar dig noga för att falla ner i lufthavet på höger och vänster sida. Din balanserande stång genomborrar det förflutna och framtiden men du håller dig envist kvar på linan — nuet. Detta kräver snabbhet, vilket till stor del handlar om snabba reaktioner.

Observera en ackompanjatör. Han får inte inse efter konserten att hans sångare ville sjunga i ett annat tempo. Det måste han notera och reagera på omedelbart, i realtid. Däremot kan vi tänka tillbaka på en fest för länge sedan och inse att vår samtalspartner faktiskt satt och … förolämpade oss! Efter flera år trillar myntet ner. Det är förlåtligt, men det är inte skärpt. Det skulle aldrig tolereras hos en musiker. Vara skärpt = vara lyhörd = vara närvarande = leva i nuet = vara snabb.

Etik och etikett har mycket med snabbhet att göra. Praktisk etik i betydelsen civilkurage handlar om att göra det rätta utan dröjsmål.

Snabbheten gäller perception lika mycket som handling. Takt och god ton är att omedelbart uppmärksamma en social dissonans (till exempel att någon står övergiven på en fest, eller saknar dryck i glaset när det skålas), och att lika snabbt skrida till handling för att neutralisera dissonansen. Etikett är etikens lillebror.

Emotionell intelligens handlar, eller borde handla, om snabbhet. Att direkt gå till problemets eller medmänniskans kärna — rakt, snabbt och utan omsvep — är en emotionell, existentiell talang. Snacka inte så mycket skit, spela inte dum, cut the crap — borra dig snarare snabbt ner mot pudelkärnan. Detta hjälps ibland på traven av alkohol. Efter arbetsveckans formella och konforma tänkande är det skönt att åtminstone för några timmar bli skarp på krogen. (Berusning är — Baudelaire skulle hålla med mig — också ett slags skärpa. Att man ofta trillar av linan är en annan historia.)

tillsnabbhetenslov-600x688

En snabb sportbil behöver inte vara bättre än häst och vagn, men “snabbare” indikerar generellt “högre”. Sopranens toner har högre frekvens än tenorens, vilket har setts som ett tecken på kvinnans överlägsenhet. (Och visst jobbar jag hellre med sopraner än tenorer.) En andlig guru har snabbare vibrationer än en IT-guru. Swami Vivekananda sa att en smart person kan uppnå nirvana på sex månader. Även om det inte är “smart att vara snabb” så krävs det snabbhet för att vara smart nog att kunna bli upplyst på ett halvår.

Mina neuroner får spurta när jag räknar med papper och penna, jämfört med miniräknare. All den snabbhet som omger oss handlar snarare om människans rekvisita än om människan själv. (Gränsen som dras blir dock alltmer suddig.) Vi är stressade men saknar pigga ögon. Vi programmerar snabbt men har fortfarande inte listat ut frågan till svaret IT. Vi har lyckats spränga själva ljusvallen, men har vi existentiell koll nog för att ge bra svar om en fé skänker oss tre önskningar? Vet vi vad vi vill? Vet vi vad vi sysslar med? Carl Bildt har sagt: “Internets utveckling är en utveckling som styrs av alla och ingen.” Noll koll, alltså.

Vi ska akta oss väldigt noga för att förväxla snabbhet med friktionsfrihet. Friktionsfrihet är ingen sport. All djuputveckling och likaså all sport, utom kanske curling, handlar om att övervinna svårigheter och friktion. Ej om att ta bort friktion. Men våra våta teknologiska drömmar handlar just om friktionsfrihet. Att gå till en telefonkiosk sliter på lederna. Svaret på problemet är mobiltelefonen, med vars hjälp vi kan stå HELT STILLA och telefonera. Än så länge måste vi fortfarande lyfta luren och röra på munnen, men våra vetenskapsmän och uppfinnare ska nog kunna minska även den friktionen så småningom. Handsfree är ett steg på väg. Thoughtfree kommer nästa år. (Hur var det Cheech och Chong sa? “No brain, no pain.”)

Den nya ekonomin och e-handeln handlar också om att eliminera friktion, kostsamma mellanled, kurvor i vilka man måste sakta ner. Alltså stänger vi postkontor och banker. Luftmotståndet på Internet är minimalt, småprat med trevliga kassörskor (en ineffektiv förlustpost) finns inte heller. Friktion är olönsamt, det har vi förstått. Men den ger oss också bättre grepp om terrängen. Att gå till posten och småprata om ditt och datt kan synas meningslöst. Det är också mänskligt. Jag känner mig inte fullständigt som en komponent på ett löpande band. Jag gör civilt luftmotstånd. Och vad vore sex utan friktion? Menlös halkkörning.

Max Frisch slog huvudet på spiken när han i Homo faber skrev: “Teknologi handlar om att så inrätta livet att man slipper uppleva det.” När vi alltmer strömlinjeformar tillvaron ska vi påminna oss om att den yttersta glidmedelsinsmorda komforten heter koma. Draken lyfter i motvind. Friktion är synonym för LIV. Fatta det. Snabbt!

Flattr this!

Invitation to yourself

Here are the questions that I try not to solve but understand these days… and they are not even real questions (they often bring out something “orating” in us) but just juxtaposed words:

listening, awareness, presence
centripetal and centrifugal rooms

Without being formally religious I have always enjoyed churches. For some reason music often “tastes” better in a church than in a concert hall (which also is a kind of church, even though some people work hard at changing that).

I prefer empty churches. The other morning I sat myself down in a beautiful, empty church. What a relief! It was like my soul getting a big, soft hug. My eyes, too. So much beauty to look at. The order helps, of course. Disorder is like dirt to the eyes and the aesthetic sense. And then the paintings, colors, candles…

churchThe spartan, ascetic kind of churches seem to say: “No, we are not giving you any eye candy! Nothing of beauty to rest your eyes on HERE.”

Well, this was a more generous church.

ornament5b

I also sensed something else. A kind of invitation… to be there. I was already there, of course, but rooms differ in their there-ness. Some rooms are present, and invite you to be present. I avoid the fashionable word “mindfulness”, but this was an invitation to mindfulness.

Or, better, to mind-emptiness.

When I write this I am sitting with my laptop in a cafe. That can be nice, of course, but this is a very different room.

What am I invited to here? To be a consumer, to drink coffee, eat a sandwich or a cake. (Yesterday I complained about the music: don´t you have something less monotonous? “Sorry, we don’t control that. The music comes from Mood Media” So, a stream of muzak with no remote control in our hands…)

No, back to the church.

My experimental science “domainology” is about understanding rooms and spaces. The way I see it there is a kind of room that has proliferated like hell. (I choose that word — proliferated — intentionally, since it sounds similar to “profit”, which it has created galore.)

I would generally call that room a “waiting room”. That sounds real boring, but our modern waiting rooms are spiced up, made hip and fun. And through the great modern invention of our times – telecom – they have turned into a different kind of room. They are no longer about waiting but they have the same relation to the church as a waiting room: you don’t go there to be there.

ornament5b

That church the other morning invited me to be there, even to be myself. There are other rooms, an archetypal/ typical example is the internet cafe, that invite me to chat, make a phone call, surf the World Wide Web. They inspire me to forget where I am, my actual surroundings.

The cafe I am sitting in, with music streamed from Mood Media, is like that. This is a centrifugal room.

Of course, talking about internet cafes is a bit old-fashioned, when so many people have their internet connection at home, or practically anywhere.

What this actually means is that the internet cafe is no longer a room, but a function.

— I go to a fancy restaurant and somebody is sitting there and working with a laptop = internet café.

— I search out a beautiful park to be close to mother nature, but what do I hear…? The familiar sounds of Skype and Facebook jingles = Internet cafe.

— I go to a library, a classic “silent room”, and hear from the adjacent room the constant inflow of SMS = internet cafe.

— I go to a concert hall, look to my right, and what do I espy? The Tweet seats! = internet cafe.

Here we have come full circle, in a way, because the concert hall is a close relative to the church: a room for meditation, going within, listening within, being just there.

This would be full circle, where it not for the idea of Tweet seats, which means that the concert hall is ALSO going to imitate the function of internet cafe, will be if not a centrifugal than at least no longer a centripetal room.

The invitation “be here, only here, now” is more and more seldom heard. For where are the doors closed to wi-fi, mobile phones and laptops, the instruments of telecom (distant communication) and centrifugality?

Flattr this!

Buy more air!

We have a strange situation in the world today. If our product is material — bread, cars, telephones or even creating a new hairstyle — we can always make a living and make money.

If our product is more subtle (poems, music, philosophy, dance) making money is harder. Many people think music and philosophy should be free. They might say “philosophy is priceless and invaluable!” (ovärderlig) but in practice this often means “worthless” (värdelös).

This reminds me of what is written on the gravestone of romantic poet John Keats: Here lies One whose Name was writ in Water. That´s how it is. We artists write in matter that vanishes. Very immaterial, very real, very airy…

luft
This is the beautiful grave of Keats in Rome.

keats

A bit of history: In the past affluent individuals with an understanding of the value of art – and the plight of the artist — often become patrons. Haydn, Tchaikovsky and Wagner are three well known composers who were helped by patrons. And Horace (Horatius) of course was supported by Maecenas, who came to personify the high-minded benefactor.

But aristocracy is not what it was, and patronage vanished at the horizon for a long time. It seems to be doing a kind of comeback now. Not through aristocrats this time but through ordinary (= poorer) folks who also understand the plight of the artist. Folks who are prepared to pay not just for bread and mobile-phones but perhaps even for poems!

I recently discovered a web site that carries on the old patronage idea. It is fittingly called Patreon and I suggest that you check it out. You might find a contemporary Keats there, maybe even make his life less bitter by supporting his “writings in air”.

Horatius (always looking for Maecenas)

PS: My first project on Patreon was the online magazine Headwind, closely followed by Partyology.

Flattr this!

Hurray for IKEA

“The Achilles Heel of modern intelligent robots appears to be the baffling world of Ikea furniture.”

Says this article in Daily Mail about Betty the Robot, I mean office manager.

Betty
Smile, you are on Betty camera!

Interestingly enough Betty (Happy Betty) is also the name of the evil dame — not a robot herself  but turning humans into robots, NOT nice! — in the Italian movie Supervip and Minivip.

Watch this episode and be transposed into one possible (robot-filled) future.

Flattr this!

The rise of the machines has begun

Check out this video, fittingly presented by a robot voice.

Self-Learning Robot Escapes Testing Ground

I hope we don´t have to read sometime soon “Human escaped in Roboville”, but am not sure of it.


Note the cuteness of  Promobot. This is how they are designed to elicit positive emotions, attraction, acceptance and good-will.

After that phase they will show their real selves.

terminator
Then humans will regret their blindness, having so easily given in to this childish cuteness-mania, fostered on sites like Facebook.

cute-mania
Ohh…. Look at all those CUTIES!!

Flattr this!