Den heliga pålästheten

Ett beklagligt fenomen som jag ser speciellt i Sverige. Låt oss kalla det påläst dumhet.

Exempel: Jag talar med någon och använder ett svårt ord. Två vanliga reaktioner:

1) Personen får något simmigt i blicken, säger inget. 2) Personen frågar: Vad betyder det ordet?

Om vi pratar status, vem har högst status här? För mig tveklöst den andra personen. Dels visar hon ärligt var hon står visavi ordet (känner inte till det): ett pluspoäng. Dels lär hon sig ordet när det förklaras; ett pluspoäng till.

Men i Sverige vill man gärna tro att det är tvärtom, att man “framstår som dum” när man gör så [att framstå som dum verkar vara en svensk mardröm storlek åtminstone medium]. Kanske det, i vissas ögon.

Men i det första fallet förblir man dum, vilket torde vara ännu värre. Man är varken ärlig eller lär sig ordet, man bara håller upp en bildad mask.

ShakeHands trnspAv någon anledning synes det väldigt viktigt att vara “påläst” här i landet. Och därmed himla lätt, ifall man har lust med det, att psyka folk. Använd bara svåra begrepp, krydda med lite konstiga fackuttryck och se hur folks ögon blir simmiga.

Tänk om vi kunde sträcka på oss och rättframt stå för vår nivå — vad gäller ordförråd, och mycket annat. Att kunna många ord, årtal och fakta är absolut inget tecken på intelligens eller klokhet, snarare lite nördigt. Att vara ärlig och nyfiken däremot smäller mycket högre.

I Kina sa man allt detta i en enda mening: Den som ställer fråga, idiot i fem minuter, den som inte ställer fråga, idiot resten av livet.

Frågvisdom...
Frågor leder till frågvisdom.

 

Flattr this!

Hela jorden har cancer (intervju med en cancercell)

(En text från 2011, beställd av Nätverket mot cancer.)

[knack knack]

Kom in! Cellväggen är öppen. Jaså, journalist. Ni vill göra en artikel om hur en cancercell lever och tänker? Jodå, det har säkert sitt nyhetsvärde. Man hör ju aldrig min version av saken, bara fiendepropagandan.

Nå, om ni vill höra sanningen som den ser ut underifrån och inifrån så kan jag ge er några minuter.

Jag förstår att ni är här för att observera mig. Får jag ger er ett råd? Observera er själv.

Ni är mycket intressantare än jag. En människa med kropp, hjärta och huvud är fascinerande i all sin perversion. Jag är bara en konsekvens och återspegling. På sätt och vis tittar ni på er själv när ni observerar mig.

Sanningen är rakt framför näsan på er, i den lilla cellen. Small is beautiful, brukar ni säga. Men ni säger så mycket. Jag har för länge sen slutat bry mig om vad människor säger. Hopplösa pratmakare!

Ni kallar er Homo sapiens, den visa människan. Man skulle då kunna tro att ni funderar intensivt över era liv, att eftertanke och filosofi är hörnstenar i er tillvaro.

Men icke. Minsta Möjliga Minimum tycks vara er paroll när det gäller eftertanke. Skäms ni inte för att ta er ett pampigt namn som ni inte kan, och inte ens försöker, leva upp till?

Cancercellen är klokare än ni, mer konsekvent och förnuftig. Men detta vill ni inte höra för det grumlar er spegelbild, stör era illusioner.

Ta er en funderare över hur ni betraktar mig. I värsta, dvs. vanligaste, fall ser ni mig som en anomali. Något som inte ”borde” finnas. Något som är ”fel”. En tabbe helt enkelt. Ett misstag.

I bästa fall ser ni mig som en rebell. Jag hade besök häromåret av en märklig figur, en svartrockare som prompt ville idolisera mig.

Du är min hjälte, O cancercell, sa lädermannen. Du revolterar mot ordning, plikt och konformism. Alla de andra cellerna gör vad man säger till dem. De går till sitt jobb, gör sin anvisade plikt, följer order, slavar under vällingklockan, underkastar sig Systemet.

Men DU, du struntar i lagar och går mot strömmen! Du skiter fullständigt i helhet och ordentlighet. ”Var sak på sin plats” är det värsta du vet. Och jag med!

Svartrockaren ville ”bonda” med mig och hoppades på sympatipoäng. Han ville att jag skulle se honom som en frände, en rebellbroder.

Förvisso, detta var omväxling från den gamla vanliga visan, men ändå dumt. Jag är ingen rebell, men inte heller är jag Djävulen eller Ondskan. Att idolisera mig är lika dumt som att demonisera mig — fast mindre vanligt.

Varför inte se sakligt på det hela? Jag är en udda, konstig cell — och ni är konstiga människor.

Ni försöker vara filosofiska och frågar: Hur uppstod universum? Varför finns vi? Vad är tid? Men vad skulle ni göra om ni fann svaret på frågan? Skulle något ändras? Skulle ni äta en annorlunda frukost, läsa en annan morgontidning? Eller skulle allt vara som förut, med den lilla skillnaden att ni hade en ny fras när frågan om tid kom på tal på cocktailpartyt?

Den viktigaste frågan är “Hur ANVÄNDER vi tiden?”. Låt mig besvara den åt er. Ni sparar den, sen slösar ni bort den.

Har ni tänkt på att även tid får cancer? Kom ihåg hur ni definierar mig: ”Okontrollerad tillväxt som tar över friska celler och sedan drar med sig dem i fallet.”

För att förstå mig, och tid, bör ni förstå hur ni själv hanterar tiden. Eller inte hanterar den. (Hur ni låter den hantera er.)

Ibland talar ni klarspråk av bara farten. ”Jag satt och dödade några timmar framför dumburken.” Det är en halv sanning. Det är snarare tiden som dödar er, en minut i taget.

Titta på bilder av Kronos, tidens gud, där han äter upp sina barn levande. Tid äter människor. Vanor, nycker, manier och tanklöshet äter era sekunder och år. Sen kommer ni och klagar på att ni inte har tid. Den som använder han har.

kronos-ater-sina-barn-jpg
Jag noterar att människor gillar att svänga sig med ordet ”passion”. Det är himla fint med passion. Och en mission bör varje företag med självaktning ha.

Jo, jag har också en mission. Men jag lurar inte mig själv. Jag vet precis vad jag gör i eget intresse och vad som inte är i mitt intresse. Ni däremot lurar er själva hela tiden.

När någon har en ”passion” betyder det antingen att han lärt sig ett inneord eller att han är mer eller mindre manisk i sina tankar. Idéer kommer och går — som moln eller tåg– inget konstigt med det. Men fixa idéer ”fixar” er. Precis som cancer ”fixar” era bröst, er hud och benmärg.

Ni förstår inte de mest grundläggande skillnader. Till exempel relationen mellan del och helhet. Delen är MINDRE än helheten. Den får inte förväxlas med helheten, än mindre kan den vara större och viktigare än helheten.

Ni pekar finger åt mig och säger att jag, cancercellen, löper amok. Men ni har egentligen inget mot amok, bara mot smärta och sjukdom. Ni påstår att jag lämnat min pult i kroppens symfoniorkester och spelar en disharmonisk melodi.

Men hur låter er melodi? Hur förhåller ni er till helheten? Ni har ett fint ord för saken: att tänka och agera holistiskt.

Som vanligt är det lättare att säga än att göra. I praktiken struntar ni i holism och låter allehanda särintressen bestämma hur livet ska se ut.

Den visa människan är så lättlurad. Titta åt höger! ropar en slipad reklamman och alla vänder sig åt höger. IT är framtiden, skriker en annan, och ni sväljer hans slogan med hull och hår. Någon uppfinner mobiltelefonen och strax MÅSTE ni bara ha en sådan. Men tro inte att jag klagar, yuppienallar strålar så fint så, de underlättar mitt jobb.

Ni låter separatistiska särintressen — intressen som växer okontrollerat — styra era liv. Men lura inte er själva; att intressena är stora och mäktiga gör dem inte mindre till särintressen. De gynnar bara en part.

Födomedelsindustrins intressen är inte era. Man stoppar maten full med kemikalier och konserveringsmedel. Det är inte bra för er, eller helheten, men bra för industrin.

Mobiltelefonindustrin har lyckats lura i er att man ska vara nåbar, byta telefon ofta, vara uppkopplad dygnet runt. Det är inte bra för er, ändå gör ni som industrin vill.

Läkemedelsindustrin lever på att folk är sjuka. Tänk hur sysslolös, och fattig, den branschen skulle bli om sjukdomar, inklusive cancer, plötsligt upphörde. Inte bra för industrin, men bra för er, och helheten.

Kemikalier och plaster översvämmar världen. De växer som svampar och ingen kan garantera deras oskadlighet. Men vi lever i The Plastic Age, alltså kör vi med plast!

Gifter, strålning, kemikalier — allt detta är bra för mig och mitt jobb. Men inte för er, inte för helheten.

Börjar ni se den större bilden? Jag är bara er egen spegelbild i livets sjö. Det ni ser i mig finns i er. I ert intellekt, med allehanda tokiga, monomaniska tankar. I ert hjärta, med fixa idéer och impulsiva känslor. I er politik, med särintressen som krigar om tid, pengar och uppmärksamhet, som lobbar för saker som gynnar några och missgynnar än flera.

Era politiker talar så vackert om tillväxt. Men hallå, det är också mitt stridsrop …

Lär er mina synonymer, mina smeknamn. ”Passion” är en eufemism för cancerenergier. Nördighet och ensidig utveckling korresponderar med min natur. ”Särintresse” är ett annat sätt att säga ”cancer”. Och ”partisan” är mitt mellannamn.

Ni vet vad det stod på porten till oraklet i Delfi. Känn dig själv. Men det stod något annat också. Intet i övermått. Bort med manier, obalanserade passioner och fixa idéer om ni vill vara en vis människa. Säg bara NEJ till försäljare som vill få er att köpa en idé som går mot allmänintresset.

Som jag ser det beter ni er som cancerceller, så jag förstår inte varför ni är så arga på mig. Ni blir frälsta, förälskade, förförda — sen är det fritt fram för bilar, datorer och mobiler att tillväxa cancerartat okontrollerat.

Jag klagar som sagt inte, jag säger som det är. Tro inte att cancer bara finns i era celler. Det finns i mänsklighetens tankar, känslor, i ert sociala system, i er politik. Cancer finns överallt på planeten. Och ni är så enögda att ni bara ser den i lilla mig.

Nå, tack för pratstunden men nu har jag jobb att göra. Friska celler att infiltrera, sjuka celler att göra odödliga.

Förresten, får jag läsa artikeln före publicering? Det är trist att bli felciterad. Fast, vad spelar det för roll egentligen? Homo sapiens vill inte höra sanningen, inte den som kommer underifrån och inifrån.

Hur sa? Ni undrar varför jag varit så ärlig med er? Tja, ingen kommer att tro mig ändå. Jag sitter tryggt, ärlighet skadar mig inte på något sätt. För er däremot är ärlighet, handen på hjärtat, något smärtsamt, otäckt, farligt — nästan som kräfta.

ornament5bPost scriptum 2016: Förresten! Jag ser att ni blivit bästa vänner med min kusin Viruset och blivit helt betuttade i allt som är “viralt”. Typiskt er. Ni två är verkligen lika goda kålsupare.

Flattr this!

Svenska med svenska ord!

Klara – färdiga – språk! På alla Collindrar.

Den svenske utopisten Björn Collinder (1894-1983) menade att vi borde använda svenska ord när vi pratar svenska. Vilken tok! Vad är det för fel på I speak Swedish-modellen?

Redan 1968 utfärdade han en varning: DET VÄLLER IN ÅBÄKLIGA FRÄMLINGSORD. Men han gnällde inte bara utan gjorde något åt saken. Gav oss nya ord: både för att ersätta de åbäkliga nya och för att skapa kontakt med vårt förflutna. Snacka om hopplöst projekt…

Se här en liten katalog:

Acceleration: fortning
Afterski: Brasafton
Applådera: klappa i händerna
AVTD (audiovideoteledatasytem) är ett slags undervisningsautomat för utvecklingsstörda. Man spar sju stavelser om man skriver fjärrhörseskola eller fjärrsehörskola.”
Barbarisk: vildmänsklig
Beach-party: Strandfest
Beatnik: Kafévilde
Black-out: medvetenhetsglapp
Bowling: kägelspel med fingerhålsklot
Bungalow är ett hindi-ord, som egentligen betyder ”bengalisk”. Ordet bör ej nyttjas om europeiska stugor och hyddor. Frösö resebyrå hyr ut bungalows i Spanien och Jugoslavien.”

Visst är det underbart med känsliga själar som bryr sig om smånyanser.

Flera fina ord:

Centrifug: Vridslungare
Centripetal: mittpunktsträvande
Clown bör stavas klaun” [Och scout skaut?]
Cocktail party: drinkträff
Eau de cologne: Kölnvatten
Eau de Vie: Folkkonjak
Fiction är en icke önskvärd främling. Skriv: romaner och noveller.”
Global: Klotomfattande, alljordisk
Pessimist: mörkskådare
Pluralis majestatis: kungsvi
Ready-made: flasktorkskonst
Sandwich: varvsmörgås
Schlager: Topplåt, kassapjäs
Soft-ware: mjukgods
Stresstolerans: påkänningstålighet
Stupid: naturdum
Talangscout: Begåvningsletare
Uppdatera: Nuföra

Utopiskt och fint det där. Hoppsan, sa jag “utopiskt”?

Utopisk: Ingenstansländsk

Jag menade förstås ingenstansländskt och fint det där.

Svenskt äpple från Nya Zeeland.

Flattr this!

Alkemisten

Året är 1981, platsen Folkoperans gamla scen på Roslagsgatan i Stockholm (numera tillhåll för Jam Music).

På scenen står en gänglig man och talar. Han berättar om sin far, en metamorfosens mästare som kunde förvandla vatten till vin och sten till en varm kropp, en alkemist som satte kronan på sitt livsverk genom att istället för att sonika dö förvandla sig själv… till musik.

”Mina damer och herrar, får jag presentera – min pappa.”

Och så börjar musiken, alltså pappan. Hänger ni med?

Detta var min första personliga kontakt med Per Oscarsson. Som så många andra hade jag sett honom strippa hos Hyland och jag beundrade hans skådespelarkonst i Trettondagsafton och TV-filmen Inferno av Stanislav Barabas. Och nu jobbade vi tillsammans. Inte bara det, han jobbade i mitt verk.

Sällsam text kräver sällsam man. Till ”Det oupphinneliga” behövde jag en berättare och jag fick tag på den bäste. Så där står vi på scenen, Per Oscarsson, jag som klaviaturist samt tenoren Björn Haugan, och sträcker oss efter det man inte kan nå. (Delar av ”Det oupphinneliga” finns på skivan “Life´s a Beach, and then you swim”.)

Åren går. På 90-talet flyttar jag till Göteborg och upptäcker att Per också bor där. Vi träffas för att fika. Per väljer något överraskande en plats där man inte kan vara enstöring, Junggrens trånga café. Själv hade jag valt Paleys (på den tiden granne med fantastiska parfymaffären Queen’s.)

Vi författar båda två och Per berättar om sina memoarer som han våndas över och har svårt att släppa från sig. Det är som om läsarens ögon skulle göra våld på texten. Jag försöker peppa honom och anmäler mig som provpublik. Per säger att han ska skicka ett kapitel till mig men det blir aldrig av.

Jag är stolt över att sitta ensam med mannen som hela eller åtminstone halva Sverige beundrar. Och det är vackert så, för Per är egentligen ingen folklig figur, ingen Snoddas eller Jokkmokks-Jokke.

Vi pratar om allt möjligt och jag noterar hur bra han är på att lyssna, inte bara på mig utan på alla som kommer till vårt bord för att hälsa eller be om en autograf. Per blir aldrig en ”proffslyssnare” trots att han säkert träffat tusentals autografjägare. Han hörsammar. Jag lär mig något.

ornament5b

Vad ska jag kalla honom? Klyschor som ”särling” och ”excentriker” går bort. Till vårt gemensamma projekt hade jag valt ett vackert, ovanligt ord: det oupphinneliga. För att beskriva Per behövs också ett ovanligt ord. Jag väljer ”udde” som inte bara betyder halvö utan också en person som inte går jämnt ut.

Med oregelbunden frekvens fikar vi när vi är i samma stad. Det är alltid fest när man träffar Per, även om jag har svårt att föreställa mig honom på party. Han skulle vara en fantastisk men troligtvis ovillig gäst på salong.

Någon gång på 2000-talet byter han telefonnummer och vi tappar kontakten. För något år sedan får jag en ny bekant som bor granne med honom. Jag ber henne hälsa, Per hälsar tillbaka, men längre än så kommer vi inte.

Så läser jag om huset som brann. Min första eller kanske andra tanke är att Per dragit oss vid näsan, att han bara bildligt gått upp i rök. Medan huset förkolnar sitter han själv på Bahamas eller någon alptopp och jobbar i lugn och ro med memoarerna. Det kommer att bli ett lysande sista kapitel.

Ännu ett busstreck alltså, men denna gång långt från offentlighetens TV-skärm. Vi har kanske åskådat Per tillräckligt mycket; nu är det dags för invisible art.

Men detektiverna fortsätter att gräva och det visar sig att paret Oscarsson åkt längre bort än Alperna. Nästa fika får bli i en annan dimension.

Mina damer och herrar, får jag presentera…

per-oscarsson
Mannen som förvandlade sig själv… till aska.

(Fast jag tror fortfarande han är i Alperna.)

Flattr this!

YXHULT -98 (En dröm med Harry)

[En betraktelse från 1998, året då Stockholm utnämndes till kulturhuvudstad. Känsliga varnas; texten innehåller flera autentiska citat av Harry Martinson.]

YXHULT -98 (En dröm med Harry)

Jag drömmer. I en värld som mer och mer luktar popcorn och exotiska korvar vaggar jag mig själv till sömns och drömmer att jag besöker en liten ort någonstans i Sverige. Men se, det är självaste kulturhuvudstaden Yxhult!

I Yxhult betraktar man inte kultur som finkläder i malpåse som grävs fram när främmande kommer på besök. Yxhultsborna är totalt likgiltiga inför den “stora världen”. För dem är det stort nog att gå ut på gräsplanen bakom Konsum och blicka upp mot himlen. Bandbredden är hög; här är man ständigt nåbar, ständigt on-line med livet, utan vare sig mobiltelefon eller modem. Invånarnas liv går i det fina tempot “Lunk”, ett tempo som inte återfinns på moderna hastighetsmätare. Istället för rasande snabb utveckling har man lagom långsam trevnad.

Så här tar stadens borgmästare emot mig:

-Välkommen till Yxhult, vår lilla men stolta stad. Yxhult är en stad utan några som helst attraktioner. Vad ska vi med det till, vi är ju inget nöjesfält.

-Som ni ser har vi inte ens en liten pöl till Vattenfestival. Vi har ingen Karneval, ingen sambaorkester, ingen Yxhultskalaset, ingen Oktoberfest, ingen Dans och Teaterfestival, ingen Spelmansstämma, ingen Folkfest mot Rasism, ingen Tjejmilen, ingen Strindbergsfestival. Ja, vi har ingen j***a festival överhuvudtaget! Vi har inget Internet-Café, ingen långlördag, ingen Globenkopia — det går knappt att uppbringa en jordglob i dessa trakter. (Jag misstänker dessutom att flera av våra invånare fortfarande tror att jorden är platt…Tja, det är vackert så.)

-Rocktåget stannar inte här, järnvägen las ju ner redan på sextiotalet. Man får resa flera mil för att hitta någon som vet vad cappuccino är för något. En gång hade vi en besökare som talade om IT men han reste illa kvickt, mumlande något om radioskugga. Vi har, gudskelov, ingen berömd staden son. Vi har INGENTING att fira!

De kammade löss på en tidning, det var deras vinterkvällsnöje — så skulle Harry Martinson sagt om Yxhultsborna.

Förlåt, var det någon som sa “Stockholm”? Vad har Stockholm med kultur att göra? Nej men se, där kommer ju den gode Harry! Så trevligt att råkas, och i Yxhult av alla platser. Säg mig, broder, vad anser du om Stockholm egentligen?

–Får jag vara helt ärlig tycker jag att Stockholm är en skrytstad, en internationell bankettstad. Staden för Sveriges folk är den inte mer, snarare den tveksamma, halvt osjungna folkvisans fiende. Stockholmarna liknar en jättestor skolklass som kommit till staden vid Mälaren och sedan aldrig blev vuxna livet, utan fortsatte att låta sig föras runt, runt, runt på en evig ringlinje.

Javisst, missa bussen! Men hur ska det gå för det stackars landet Sverige?

–I Sverige har det uppstått en väldig folkgrupp som inte alls förtjänar att bli klassificerad. Ett indifferent folkslag, inflyttat landsortsfolk som urartat till stadsbefolkning. Som jag ser saken upphör nationalmedvetandet den dag inflyttaren till staden börjar skämmas för bondavträdet och förfinar sig i staden utan att därför skaffa sig själ eller odla sin smak.

Tack för att du finns, Harry. Vill du säga några sista ord innan jag vaknar?

–Ja. Att älska sitt land är att dröja vid vad det har att viska. Den sanna människan finns bara i den fattigaste enkelheten.

Nu skakar någon på mig och jagar upp mig ur min ljuvliga dröm. Förlåt, vad sa? Stockholm — årets Kulturhuvudstad? Det måste vara ett skämt!?

De kammade löss på en tidning.
De kammade löss på en tidning.

Flattr this!

Till snabbhetens lov

(Artikel publicerad i tidskiften 00TAL, någon gång på 00talet.)

Filosofen Ladislaus Horatius är förmodligen en av långsamhetens mer färgstarka förespråkare. De flesta minns honom kanske som personen som drog i snabbtåget X 2000-s nödbroms för att det gick för fort i tillvaron. Men när 00TAL bad honom beskriva långsamheten tog han givetvis tillfället i akt och riktade uppmärksamheten mot dess motpol snabbheten.

–Det faktum att jag talat väl om och försvarat långsamheten under snart sju år har grumlat och förmörkat synfältet, delvis även för mig själv. Därför vill jag nu rikta ljuset mot snabbhetens kvaliteter.

När vi talar om snabbhet talar vi om tid. Tempo = tempus = tid. Tid är tempo. Men tempo handlar inte bara om hastighet. Översätt tempoangivelserna på en metronom. “Largo” betyder brett, generöst. “Andante” gående, promenerande. “Allegro” glatt och livligt. Tempo anges alltså verbalt som känsloläge, som omätbara emotionella kvaliteter.

Hastighet (bpm, slag per minut) handlar om kvantitet. Snabbhet och långsamhet handlar om både rena hastigheter och omätbara kvaliteter.

Detta ser vi i talesättet “skynda långsamt”. Jag översätter det med “snabbt och lugnt”. (Vilket påminner om ett annat talesätt: grace under pressure.) Snabbt och lugnt är ett önskvärt läge. Mera vanlig och mindre önskvärd är positionen “skynda snabbt” (snabbt och stressat). Också vanlig, i denna tid av mikrosömn och stjäla-sig-en-stunds-vila, är varianten “slöa snabbt”. Varianten “Slöa långsamt” är svår att finna i ett protestantiskt land som inte förstår siesta men bara alltför väl nolltid och busybody.

Långsamhet är ingen patentmedicin. Jag brukar säga att det är lika dumt att vara långsam bara för att vara långsam som att vara snabb bara för att vara snabb. Men mindre vanligt.

Däremot kan faktiskt snabbheten fungera som medicin. Det finns många goda skäl till att vara snabb. Och detta menar jag inte som en uppmaning att följa strömmen, snarare att återgå till ett bortglömt och misskrediterat ideal. Titeln på James Gleicks senaste bok är “FASTER: The Acceleration of Just About Everything”. Except people, vill jag tillägga. För medan förvisso tåg, datorer, mat och generellt teknologi har blivit snabbare har människan tappat fart rejält.

Hastighet anknyter till fasthet anknyter till balans. Den som är långsam kallar vi slö, den snabbtänkte är skärpt och vass. Vi kunde likaväl talat om en kniv, ömsom slö, ömsom skarpslipad. Att vara en skärpt person är att gå på knivsegg, att vara balanskonstnär. (Och balunskonstnär. Hur var det Cocteau sa? “Takt handlar om hur långt man kan gå för långt.”) Är du skärpt är du en lindansare; du gungar och oscillerar men aktar dig noga för att falla ner i lufthavet på höger och vänster sida. Din balanserande stång genomborrar det förflutna och framtiden men du håller dig envist kvar på linan — nuet. Detta kräver snabbhet, vilket till stor del handlar om snabba reaktioner.

Observera en ackompanjatör. Han får inte inse efter konserten att hans sångare ville sjunga i ett annat tempo. Det måste han notera och reagera på omedelbart, i realtid. Däremot kan vi tänka tillbaka på en fest för länge sedan och inse att vår samtalspartner faktiskt satt och … förolämpade oss! Efter flera år trillar myntet ner. Det är förlåtligt, men det är inte skärpt. Det skulle aldrig tolereras hos en musiker. Vara skärpt = vara lyhörd = vara närvarande = leva i nuet = vara snabb.

Etik och etikett har mycket med snabbhet att göra. Praktisk etik i betydelsen civilkurage handlar om att göra det rätta utan dröjsmål.

Snabbheten gäller perception lika mycket som handling. Takt och god ton är att omedelbart uppmärksamma en social dissonans (till exempel att någon står övergiven på en fest, eller saknar dryck i glaset när det skålas), och att lika snabbt skrida till handling för att neutralisera dissonansen. Etikett är etikens lillebror.

Emotionell intelligens handlar, eller borde handla, om snabbhet. Att direkt gå till problemets eller medmänniskans kärna — rakt, snabbt och utan omsvep — är en emotionell, existentiell talang. Snacka inte så mycket skit, spela inte dum, cut the crap — borra dig snarare snabbt ner mot pudelkärnan. Detta hjälps ibland på traven av alkohol. Efter arbetsveckans formella och konforma tänkande är det skönt att åtminstone för några timmar bli skarp på krogen. (Berusning är — Baudelaire skulle hålla med mig — också ett slags skärpa. Att man ofta trillar av linan är en annan historia.)

tillsnabbhetenslov-600x688

En snabb sportbil behöver inte vara bättre än häst och vagn, men “snabbare” indikerar generellt “högre”. Sopranens toner har högre frekvens än tenorens, vilket har setts som ett tecken på kvinnans överlägsenhet. (Och visst jobbar jag hellre med sopraner än tenorer.) En andlig guru har snabbare vibrationer än en IT-guru. Swami Vivekananda sa att en smart person kan uppnå nirvana på sex månader. Även om det inte är “smart att vara snabb” så krävs det snabbhet för att vara smart nog att kunna bli upplyst på ett halvår.

Mina neuroner får spurta när jag räknar med papper och penna, jämfört med miniräknare. All den snabbhet som omger oss handlar snarare om människans rekvisita än om människan själv. (Gränsen som dras blir dock alltmer suddig.) Vi är stressade men saknar pigga ögon. Vi programmerar snabbt men har fortfarande inte listat ut frågan till svaret IT. Vi har lyckats spränga själva ljusvallen, men har vi existentiell koll nog för att ge bra svar om en fé skänker oss tre önskningar? Vet vi vad vi vill? Vet vi vad vi sysslar med? Carl Bildt har sagt: “Internets utveckling är en utveckling som styrs av alla och ingen.” Noll koll, alltså.

Vi ska akta oss väldigt noga för att förväxla snabbhet med friktionsfrihet. Friktionsfrihet är ingen sport. All djuputveckling och likaså all sport, utom kanske curling, handlar om att övervinna svårigheter och friktion. Ej om att ta bort friktion. Men våra våta teknologiska drömmar handlar just om friktionsfrihet. Att gå till en telefonkiosk sliter på lederna. Svaret på problemet är mobiltelefonen, med vars hjälp vi kan stå HELT STILLA och telefonera. Än så länge måste vi fortfarande lyfta luren och röra på munnen, men våra vetenskapsmän och uppfinnare ska nog kunna minska även den friktionen så småningom. Handsfree är ett steg på väg. Thoughtfree kommer nästa år. (Hur var det Cheech och Chong sa? “No brain, no pain.”)

Den nya ekonomin och e-handeln handlar också om att eliminera friktion, kostsamma mellanled, kurvor i vilka man måste sakta ner. Alltså stänger vi postkontor och banker. Luftmotståndet på Internet är minimalt, småprat med trevliga kassörskor (en ineffektiv förlustpost) finns inte heller. Friktion är olönsamt, det har vi förstått. Men den ger oss också bättre grepp om terrängen. Att gå till posten och småprata om ditt och datt kan synas meningslöst. Det är också mänskligt. Jag känner mig inte fullständigt som en komponent på ett löpande band. Jag gör civilt luftmotstånd. Och vad vore sex utan friktion? Menlös halkkörning.

Max Frisch slog huvudet på spiken när han i Homo faber skrev: “Teknologi handlar om att så inrätta livet att man slipper uppleva det.” När vi alltmer strömlinjeformar tillvaron ska vi påminna oss om att den yttersta glidmedelsinsmorda komforten heter koma. Draken lyfter i motvind. Friktion är synonym för LIV. Fatta det. Snabbt!

Flattr this!

Var god dröj

Ställtid,
(ett begrepp
vi lärde oss av
Bodil Jönsson)
handlar om att
ställa i ordning

(Eller om det var
ställa till det?)

Man kan också
tala om den
livgivande konstpausen

Innan du fattar glaset
Tömmer glaset
Tar steget
Går genom svängdörren
Uttalar svärordet
Trycker ner pianotangenten
Lyfter baken från stolen

Dröj

Innan du trycker på Send
trycker ner avtryckaren
går och tatuerar benen
tittar på det inkommande SMS-et
börjar fundera ut ditt dräpande motargument

Eller
gör något av de hundra
eller tusen saker
du brukar göra
varje dag
varje timme
varje minut

Dröj

Skjut in en sekund
mellan impuls och handling
en bromsande krockkudde
en decelererande stötdämpare

Ta ett litet
steg bakåt i tiden
för att få en glimt av den

Det är möjligen inte sanningen
utan mellanrummet
som skall göra eder fria

Det är möjligen samma sak.

Flattr this!

Det bästa gömstället

Om jag säger det i TV-soffan
blir det folkstorm

Om jag säger det på gatan
blir jag nerslagen

Om jag säger det i en
kulturartikel får jag
aldrig mer skriva i tidningen

Om jag säger det
på bussen får jag inte
ladda på mitt kort

Om jag säger det i en essä
blir jag analyserad sönder och samman
av feministerna, fan och hans mormor
samt Theodor Adorno

Om jag säger det hemma
får jag äta vidbränd mat

Om jag säger det i en roman
får jag inte signera böcker på
Bokpalatset

Alltså — jag säger det i en dikt

[ur “Det bästa gömstället, prozak och peosi”, 2003]

Flattr this!

Tagg

Tänk om
vi kunde acceptera
varandras “jobbiga” sidor
lika naturligt som vi
accepterar rosens
tagg

Rosen gör det
lätt för oss
med sin rundning
och sin sköna doft

Människan är svårare
ibland rena taggtråden

Däri ligger möjligen
jobbet:

Att se bortom
att klättra över stängslet
till den sköna,
gömda doften.

The-spirit-of-Christmas (Medium)
Jag är inte min tagg

Flattr this!

Startsträckan som blev slutsträcka

Ibland tänker vi så fel på tiden. Vi har en bild av att vissa saker tar lång tid, att vi måste förbereda oss för dem, att det vore dumt att sätta igång innan vi har gott om tid, eller åtminstone mera tid.

Så vi lägger uppgiften eller telefonsamtalet eller besvarandet av brevet åt sidan. Vi väntar på bättre tider, mera tider.

Och de kanske kommer, eller kanske inte. Dygnet kommer säkert inte få mer än 24 timmar, det är tämligen säkert.

Jag sitter själv och komponerar opera på en text om vilken jag, för ungefär 30 år sedan, tänkte “Det här vill jag skriva en opera på”. Varför väntade jag i 30 år?

Jag ville vara beredd. Och just i det här fallet är det möjligt att jag behövde vänta, behövde uppleva och genomlida saker för att bli mogen och redo.

Men i många andra fall, som att besvara ett brev till exempel, är denna väntan bara nys och självbedrägeri. Cervantes sammanfattade saken väl: Genom gatan Så Småningom kommer vi till huset Aldrig.

Vänta på bättre tider, och du hinner kanske dö innan de kommer.

ShakeHands trnsp

Jag har en vän som tyckte mycket om min skiva Life’s a Beach and then you swim. Jag undrade om han hade lust att skriva några rader om den, som vitsord; detta kunde jag använda i min egen reklam för skivan.

Det ville han gärna, han skulle återkomma. Det var för tio år sen. Jag väntar fortfarande.

När det väl görs görs det säkert på fem eller tre minuter. Men det är också möjligt att det aldrig blir av. För startsträcka blir tyvärr ofta, helt i onödan, slutsträcka och grav. Man tar sats och tar sats så länge att fötterna växer fast i marken.

startNå, min opera flyger snart.

Flattr this!

Familjedrama

Jag har alltid sett något symboliskt i Sister Sledges låt “We are family”. Bortsett från att den är en himla snygg diskolåt.

Familjefrågan har aktualiserat av en nyupptäckt. Snubblade över boken “Games people play” av Eric Berne vars titel jag har haft magasinerad i huvudet jag vet inte hur länge, men vars substans jag inte känt till.

(Det borde finnas ett särskilt namn för denna mentala kategori: Saker vi känner namnet på, samt kanske något litet mer, men som för övrigt är ett oskrivet blad. DOCK inbillar man sig ofta att man vet något om det, bara för att man inte står som ett fån när namnet kommer upp. Ett slags minimalism.)

Nå, Eric Berne visar sig vara en strålande bekantskap. Inte bara jag tycker det. Han var tydligen en stor inspiration till boken “I´m Ok, you´re OK” (som jag inte läst) samt till idéerna om “control drama” i boken “The Celestine Prophecy”. Den senare har jag läst och finner modellen med kontroll drama mycket värdefull.

Jag ska bara lyfta fram en (men central) aspekt av Games people play, familjefrågan.


Som många andliga läror och folkliga traditioner ser Berne familjen (den inre familjen) som bestående av tre personer eller roller. Inte mamma, pappa, barn utan förälder, barn och så en till.

Så här förstår jag boken efter en veckas intensivt bläddrande i den.

Mycket av livets problem och tillkrångling kommer sig av teater. Då ska jag först säga att boken handlar om relationer, inte om vad som sker i mig eller dig solo, utan vad som händer när vi träffas, möts, pratar, umgås.

Teater alltså. I en pjäs har jag ett rollhäfte. Jag spelar hjälten eller boven eller någon annan figur, men jag är samma figur hela pjäsen igenom. Jag kan visst vara förvirrad och hoppa mellan vilka känslokast, rentav vara schizofren, men den allmänna regeln är: en person = en roll.

Så icke i den inre familjen. Där hoppar vi mellan roller, främst mellan rollen som barn respektive förälder.

Enligt Berne är det detta förvirrande rollhoppande som ställer till det för människan. “Ställer till” är för enkelt. Vi människor gillar ju komplikation och drama, att få skriva “It´s complicated” som Facebookstatus. Så vi (åtminstone vissa av oss) njuter i praktiken av att få ställa till det.

Hur går då detta rollspel till? Som jag förstår saken faller vi (orden “falla” och “trilla” känns adekvata) ibland in i rollen som barn, ibland som förälder.

I barnrollen spelar vi ut vår längtan efter att få vara hjälplösa, bli omhändertagna, ompysslade (bildliga blöjbyten), tar oss rätten att få skrika, gråta och skratta som vi vill, rätten att vara barnsliga och få vredesutbrott.

Vi lever ut alla våra inre protester och allt vår trots (glädjen i att säga NÄ!!!). Vi gläder oss åt att (bildligt) bajsa på oss, räcka ut tungan åt “vuxna” värden — och vuxna världen. “Vuxenpoäng” är totalt och fullständigt ointressant.

Så ungefär förstår jag barnet i dagsläget.

Föräldern är den andra polen. Han gillar att agera vuxen, ta ansvar (åtminstone synas ta ansvar), förmana, kritisera och ge goda råd. När man har barn på riktigt är denna roll viktig, och egentlig. Men den synes också viktig när man inte har barn. Då får andra — barn som vuxna, även folk som är äldre än vi — spela barnrollen. Och då kan vi verkligen “ställa till det”.

Det som vad jag förstår ställer till det är att vi oscillerar — mellan två väldigt olika delar av oss, en hjälplös del och en vuxen, auktoritativ och hjälpande (“hjälpande”) del. Barnet har noll koll medan föräldern har, menar han själv, total koll.

Vi får ut två sorters tillfredsställelse ur rollerna. Som barn slipper vi ansvar, vi får “bajsa på oss” medan någon annan (hoppas man) tar hand om blöjan, vara anarkister, få visa fingret till hela den gråa, trista, fantasilösa vuxenvärlden. (I den meningen levde jag själv ut mitt frihetsälskande barn.)

Belöningen i den andra polen är att vi får känna oss kloka, rentav visa. Det finns en särskilt njutning i att vara den som vet hur det är, hur saker ska göras, vad som är möjligt och omöjligt. Dessutom finns en njutning i att få förmana andra, rentav skälla ut dom såsom varande dumma. En von oben-känsla som kan vara nog så stark, om än pinsam att erkänna. (Hittas i hög grad hos professorer, så kallade skeptiker (oj, så härligt att slå andra på fingrarna och informera dom om att de HAR FEL!) m.fl.)

Och så håller vi på, växlar och hoppar mellan att vara den som Förstår och den som Skiter i allt och inte kan någonting.

Det låter som en såpa och är kanske det också.

Vi människor får ut mer eller mindre av spektaklet. Vissa tröttnar på pjäsen och längtar efter något nytt på repertoaren, andra njuter i stora drag (utan att nödvändigtvis erkänna detta. Se bara med vilken entusiasm och inlevelse vissa klagar, gnäller och ojar sig. Det kan inte BARA vara jobbigt att spela rollen som den förfördelade. Hela minoriteter har utvecklat denna roll till fullkomligt virtuoseri.).


Hur går man då vidare? Det verkar inte helt lätt att byta pjäs. Överallt i samhället hittas detta rollspel i alla möjliga varianter och konfigurationer. Vissa spelar mest föräldern, andra mest barnet, och vissa hoppar hit och dit. En relation mellan två personer blir därmed lätt en kvartett där båda parternas barn resp. förälder trasslar in sig i “fyrsamhet”. Kanske intressant, möjligen bara skitjobbigt.

Saken kan låta som en rätt hopplös och åksjukeframkallande berg och dalbana eller rondell. Men det fanns ju en tredje person i familjen? Däri ligger hopp.

Berne kallar denna tredje part för Adult, alltså den vuxne. Medan både barnet och föräldern involverar sig i otaliga spel (det är dessa som gett namn åt boken), är den vuxne spelfri.

Eller spelberoendefri.

Berne liknar den vuxne, intressant nog, vid en dator. Vad datorer än är så verkar de åtminstone (än så länge) rätt befriade från det slags dramatik som många människor ägnar sig åt. De blir inte förbannade, sårade, svartsjuka, trotsiga, elaka. De behöver inte denna skylt.

drama
Jag är ingen vän av AI och tycker att allt aktuellt snack om robotar och hur mycket de kan hjälpa oss låter som en föraning av Skynet (Terminator). Men om vi glömmer robotar och datorer ett tag — en människa som inte kan bli förbannad, sårad, svartsjuk, trotsig och elak låter rätt underbart. Och vuxet.

Däri ligger hoppet, enligt Berne, och det känns lätt att hålla med. Visst kan det vara skönt att stå på scenen och spela Hamlet eller Godot eller någon annan roll. (För mig personligen, att vara föreläsare, pianist, filosof eller hovnarr.) Men jag tror inte att skådespelaren vill ta med sig rollen hem ett längre tag, bli inlåst i den, tvingas spela den mot sin vilja. Han vill kunna vara en vanlig människa också, inte bara aktör.

Att bottna i vår vuxna region, avsluta pjäsen, tvätta av sig sminket, hänga in kläderna och peruken i logen och gå hem — det kan vara början på en helt ny och bättre (och smakligare) pjäs.

3-fruits

Berne talar om tre frukter av att lokalisera och upphöja den vuxna till huvudroll: Medvetenhet, spontanitet och intimitet.

A) “Awareness means the capacity to see a coffeepot and hear the birds sing in one’s own way, and not the way one was taught.”

B) “Spontaneity means option, the freedom to choose … liberation from the compulsion to play games and have only the feelings one was taught to have.”

C) “Intimacy means the spontaneous, game-free candidness of an aware person, the liberation of uncorrupted Child in all its naiveté living in the here and now.”

Inga dåliga frukter. [Nu närmar vi oss textens slut, och som erfaren skribent vet jag att Föräldern gillar att få det sista (myndiga) ordet. Ska han få det även denna gång? Eller kanske det trotsiga motvallsbarnet…?]

Som sagt inga dåliga frukter. Kanske har vi ledsnat på smaken av uttjatat familjedrama och är redo för att uppleva nya färger, dofter och smaker.

Och nu, disko!

PS: Det behövs inte två individer för spelet mellan Barn och Förälder. Det går bra på ensamhand också, precis som i kortspel.

Flattr this!

Midsommar

Ännu en rotlös högtid. Vad har midsommar med årets mitt att göra? Blommor i håret, dans kring en stång, jaha.

midsommar

Så här skulle bilden kunna se ut i en annan värld: Midsommar innebär årets växling från Yang till Yin. Stor Yang övergår i liten Yin som växer till sig och blir stor Yin till vintern.

Yin står ju för det kvinnliga så i det genusriktiga, feministiska Sverige skulle man kunna lyfta fram jord, kvinnlighet och Yin. Som komplement, inte opponent, till manlig Yang.

Man kunde börja med en stor manskör som övergår i en liten flickkör. På vintern tvärtom. Sålunda skulle man kunna påminnas (det behövs) om en kosmisk balans som inte bygger på konkurrens utan på harmoniskt samarbete. Ungefär som musik. (Istället för det tjatiga “Nu börjar  mörkret…” Svensk optimism som värst.)

I väntan på denna musik tar vi oss en stilla midsommarfika tillsammans med vän.

midsommar

Flattr this!

För symfonin, i tiden

[En tio år gammal text som bara blir godare med åren.]

Jag drömmer.

I drömmen ser jag på TV. Och det är inte vilket TV-program som helst utan direktsänd symfonikonsert från Wien. Jag lyxar med ett glas vin och Croque Monsieur i TV-soffan. Nu ska det bli fest!

Och det blir det verkligen. Kvällens dirigent, Vladimir Mastodontsky, är en gigant i konstmusikens arena. Hans tolkningar av Beethovens symfonier och Wagners Ringen är guldskivor sedan länge. Varje medborgare med självaktning har åtminstone en Mastodontsky-skiva. Ungdomar sover i tält veckor i förväg för att få biljett till hans konserter, autografjägare och skvallertidningar är som galna i honom.

Sådär, nu sparkar, förlåt, slår han igång orkestern. Det sprakar och gnistrar om hans Petrouschka. Med en fäktares elegans besegrar han varje motstånd och för orkestern i mål. Vilken spänning, vilken upphetsning, vilka applådåskor. JAAAAAAAA!!

Det är tydligt att Mastodontsky hörsammat Richard Strauss råd till dirigenter. “Svettas inte. Det är publiken som ska svettas.” Jag svettas definitivt, och publiken i Wien ser inte särskilt torr ut heller. Ingen förvånas när presentatören berättar att Mastodontsky blivit föreslagen för Nobelpriset i klassisk musik.

Denna magiska afton bjuder vår hjälte frikostigt på det som är hans specialitet: långsamma tempi. Mastodontsky är världsmästare i konsten att ta det lugnt. Inget kan stressa honom; när han skapar finns bara musiken. Tidtabeller och klockor smälter bort som i en tavla av Salvador Dali.

Programmet blir, som väntat, försenat. Tio, tjugo, trettio minuter. Men vem har bråttom? Aktuellt och Rapport får vänta. Likaså den direktsända fotbollsmatchen.

fotboll2

Nu har vi kommit till konsertens final och höjdpunkt: Mahlers sjätte, och längsta, symfoni. Femtio minuters försening. Speakern kommenterar några samtal till TV-huset. Tydligen har sportdårar busringt och klagat över förseningen. Men speakern drar huliganerna i örat. “Symfonisk musik går naturligtvis före lagsport. Och hör sen!”

Mastodontsky är i högform. Han suger på varje ton, som bara han kan. Fraserna tänjs till bristningsgränsen, pauserna laddas med maximal sprängkraft. Som lyssnare önskar man att konserten aldrig månde sluta.

Men – allt har ett slut, så även denna konsert. Jag torkar svetten ur pannan, röker en cigg, och tackar Sveriges Television för ännu en konstmusikalisk högtidsstund.

Nu, bara en och en halv timma för sent, är det dags för Aktuellt. Fast ursäkta, vad kan vara mera aktuellt än Mahler? Innan jag stänger av TV:n berättar hallåan att fotbollsmatchen redan är slut. Avsikten var att spela in den på band, men genom en teknisk fadäs misslyckades inspelningen. Nå, det var ju bara fotboll.

Väck mig inte ur drömmen…

Dream on, baby.
The  Mastodontsky cheerleaders (trombone section)

Flattr this!