På låtsas

Jag har nyss mött en dikt, den berättade något om svenskheten.

Ibland när man ser sig själv i spegeln upptäcker man, innan man hunnit möblera och frisera sina anletsdrag, något som inte är så vackert. Man kan då blunda, glömma vad man sett, eller kanske se det som vackert ändå. (Surt sa räven?)

Jag har länge försökt förstå, begripa och “se” landet Sverige, som jag bott så länge i. Alltså se som man ser någon som ligger på soffan framför en, någon som berättar om varför den inte är glad och lycklig över sitt liv.

Jag är ingen psykoanalytiker men spetsar ändå ögon och öron. Och när jag mötte denna lilla dikt från 1800-talet, då skymtade jag något av Sverige på soffan.

“När ingen hör mig, mången gång
Jag stämmer upp min lilla sång
Då låts [sic] jag som jag hade snille
Som om jag kunde vad jag ville

Men kommer någon, då tyst, ack tyst
Men kommer någon, då tyst, tyst, tyst, tyst
Låts om ingenting”

Nej, göm undan huvudet och modet och intellektet bara, det hör till god svensk ton.

ShakeHands trnspDrygt hundra år senare kommer filosofgruppen Just D och gör en genialisk låt på liknande tema. Denna gång med glimten i ögat och efter att ha rest sig från soffan. Allting e bättre på låtsas!

 

Flattr this!

En rekordrecension

Ni vet kanske (inte) att jag recenserar skivor i det eminenta men inte efter förtjänst uppskattade musikmagasinet Opus. Det finns mycket att säga om recensionsyrket, men det tar vi en annan gång. Och kanske på engelska, för det är så jag skriver numera.

Jag vill ändå bjuda den svenskspråkiga publiken på en av min värsta recensioner. Eller bästa, jag vet inte vilket. Den var i alla fall en fröjd att skriva, eller om det ska heta skriva av sig.

Lika mycket fröjd som musiken var en plåga.

Här visar sig en stor fördel med att vara recensent: medan den försvarslösa publiken lider (ibland) av musik kan vi kritiker neutralisera plågan genom att formulera oss om den. Visst är det så, ibland ingår gratis autokatarsis i kritikeryrket.

Gnistan till det här inlägget var sportjournalisten Patrick Ekwalls blogginlägg om hans möte med den (alltför) moderna musiken. Jag är gissningsvis mycket mer van vid den än han, men mår stundtals lika illa.

Här är recensionen:

OPUS60 Schnittke Symfoni nr 3

Bilden är möjligen svår att läsa så här följer texten utskriven.

Det värsta jag varit med om

Sit back and enjoy, står det på baksidan av skivans programhäfte. Det är lättare sagt än gjort. Faktiskt helt omöjligt.

Jag har lyssnat på mycket modern musik och har självklart mina favoriter. Till exempel Schnittkes första violinsonat från 1961.

Jag har också antifavoriter, och på den listan ligger numera samma tonsättares tredje symfoni (alltså den här skivan) på en väldigt hög placering. Schnittkes opera “Livet med en idiot” låg där redan tidigare, men frågan är om inte symfonin tar priset som den mest enerverande, mest osympatiska musik jag någonsin hört.

Därmed får Schnittke specialpriset, eftersom han figurerar på både bästa- och värsta-listan.
Hans tredje stråkkvartett, som jag tidigare recenserat i OPUS, var en tålamodsprövande Golgatavandring. Men den kunde jag se som en lapsus, vilket inte går nu.

Det är något högst omänskligt över denna musik. Dissonanser och provokationer biter inte så lätt på mig, men här blir jag faktiskt förskräckt. Det är till och med dags att plocka fram de släggor som gårdagens recensenter var mycket frikostigare med. Utsagor som “Det låter som döende kor, och i fjärran ylar en skadeskjuten schakal.”

Schnittke komponerar “polystilistiskt”, vilket innebär att ibland låter det som döende kor och schakaler, ibland som soundtrack till en idyllisk fransk kostymfilm. Men många stilar är verkligen ingen kvalité i sig.

Programbladet breder ut sig på lärt manér över de otaliga citaten i symfonin. Man skärskådar träden men är blind för skogen. Fast här räcker inte analys och förklaringar, här behövs ursäkter.
Jag ser ingen vits med att gå in på detaljer i verket. Helheten är mycket mindre än detaljerna. Schnittke lär ha skrivit mycket filmmusik och symfonin skulle passa utmärkt till en film med idel våldtäkter och avrättningar.

Jag försöker vara saklig, men nyckelorden som kommer för mig här är “förfärlig, omänsklig, satanistisk”. Stycket skulle kanske kunna fungera som bruksmusik; avvänjningskur för musikälskare som vill fimpa vanan.

Jag hör ingen lek, ingen kärlek, inget upphöjt, inget sant allvar eller ens musikantiskt i stycket. Det är som en raffinerad sadistisk orgie, maskerad bakom lärda “metamusikaliska” slöjor. Jag tror inte på Schnittke ett ögonblick, inte en enda ton känns äkta och ärlig. I sista satsen sitter jag och räknar uppgivet de återstående minuterna. 10, 9, 8, 7…

Ni hör? Det är lika bra att sätta punkt här. Enda anledning till att skivan får en tvåa och inte en etta är att framförandet är lysande. Men som någon påpekade: solen må vara en positiv kraft men när den lyser på en gödselhög blir det ändå bara förruttnelse av saken.

Det här är nu inget frosseri i invektiv., men det känns viktigt att någon gång sätta ner foten ordentligt och faktiskt säga att man, trots sin stora vana vid och stundtals väldigt stora attraktion till modern musik, ibland kan bli illamående av den.

Jag ska också direkt — för de livsviktiga nyansernas skull och för att (suck) man inte återigen ska förväxla mig med en perukstock– tillägga att ett sådant verk som Jörg Vidmanns Mässa för stor orkester, som möjligen hade berört en ovan lyssnare på samma negativa sätt som Lutoslawskis stråkkvartett, gett mig synnerligen stor njutning.

Jag bifogar också den recensionen, denna gång med information om själva skivan.

Jörg Widmann: Elegie
Jörg Widmann, Heinz Holliger, Deutsche Radio Philharmonie
Christoph Poppen dirigent
ECM 2110 476 3309
Betyg: 6 (av 6)

Musik för en öde ö

Jörg Widmann är för mig en ny, och mycket välkommen, bekantskap .

Redan första ackordet på skivan ger mig en intuition om trohet, ärlighet och kvalité. Det som följer bekräftar intrycket. Här finns ingen attraktiv yta, ingen briljans med avsikt att locka fram applådåskor, inga populistiska genvägar utan bara ett stort allvar.

Musiken är riktigt bister — och det är vackert så. Om man mätte den med något slags originalitetslinjal skulle den få lågt betyg. Men originalitet är möjligen en missförstådd storhet. Vi tror den handlar om att avvika från andra. Kanske handlar den om att vara sig själv fullt ut, vilket är högst ovanligt, och originellt.

Mässa för stor orkester är en ordlös odyssé i den sfär som annars brukar sjungas fram. Rösterna har tystnat. Instrumenten återstår. Stämningen återstår.

Den vanliga dödsmässan ersätts av andligt sökande utan kollektiv sorg och lovsång. Hela stycket andas förändrat medvetandetillstånd, börjar och slutar med Bachkoral i en krossad spegel, dessemellan en ödslig, inre road-trip med skärvor av gamelanmusik.

I de mer ”modernistiskt korrekta” Fem bruksstycken för klarinett och piano — med självaste Heinz Holliger vid pianot — möter vi inte bara tonsättaren utan också musikern (och virtuosen) Widmann. Vänta er ingen vanlig bruksmusik. Detta är inget för kommunala musikskolan, snarare en katalog över klanger, stämningar och affekter som blev över när man lagt de vanligaste känslolägena åt sidan.

Verket skulle kunna bli en ytlig pannkaka, en simpel genomgång av effekter. Men Widmanns allvar, och kunnande, lyser igenom. Jag hör ett andligt tilltal.

Elegi för klarinett och orkester (med tonsättaren återigen som solist) rör sig i samma känslosfär off-off-Broadway. Orkestersatsen låter stundtals som elektronmusik och har samma smått metalliska smak. Även här rör vi oss i farvatten bortom de prosaiska Betavågorna, vi skvalpar bort oss till en öde ö.

Dit kan jag tänka mig att ta med denna skiva av Jörg Widmann. Den skulle få ön att framstå som än mer öde.

Och elegisk.

Slut recension. Så här ser förresten en perukstock ut.

perukstock

Och det här är jag. Hoppas ni ser skillnaden.

Flattr this!

Tjänare

Tjänare!

Detta är ett intressant ord. Som hälsningsfras tycks det vara en förkortning av “ödmjuke tjänare”. Av vilket det bildats diverse kortformer: tjänare, tjäna, tjenis, tjenis p*nis, samt den kanske roligaste, mjukis.

Saken handlar också om kronor. “Vad tjänar du?” eller “Hur mycket tjänar du?” Bägge dessa frågor fokuserar på lön och pengar.

Men — man kan besvara den frågan lateralt, kanske med “Mammon”. Eller “Konsten”. Eller “Det sköna”. Då handlar det inte om pengar utan om att tjäna något.

I det första fallet handlar det om vad som kommer till oss, “inkomst”. I det andra om vad vi sätter över oss — ett ideal eller högre princip — och hur vi blir tjänare till denna ovanför oss liggande realitet. (I Mammons fall lite tveksamt med “ovanför”.)

Man kan som sagt göra en syntes av de två aspekterna. “Vad tjänar du på att tjäna konsten?”

Svar: I kronor räknat ganska lite just nu, men jag börjar blir en smula rik på ödmjukhet, och Musan kastar vänliga blickar mot mig ibland…

riddare.png

Flattr this!

Anarkistiska Teatercompagniet

Låt mig berätta för er om de uppträdande.

De har inget hyfs och inga manér. De kallas skådespelare men är en samling anarkister hela bunten. De tar plats på scenen, men redan det låter för fint. De tar inte plats, de tar över scenen, precis hur de vill. Ingen bryr sig om någon annan: man hoppar upp på scenen, slåss på scenen, knuffar ner från scenen, knuffas ner från scenen, allt med samma ohejdade impulsivitet.

Impulser är allt som finns. Hit, dit, ner, upp, men alltid bakom nyckelordet JAG. Jag vill, jag ska ha, jag tar, jag talar…

Alla menar att deras namn är “Jag”, vilket leder till förväxlingar. När det ropas i högtalaren “Kan Jag komma till scenen?” kommer hela kompaniet springande. Dvs om de inte redan VAR på scenen allihopa, fajtandes om vem som ska stå i strålkastarljuset, vem som ska ha mikrofonen.

fight

De har förstås ingen regissör, även om de låtsas som om det har det. (Det vore inte anarki annars.)

Men det finns en regissör. Han är inte med kompaniet. Det är han som heter Jag på riktigt.

fight onstage
Alla för sig, ingen för någon annan.

Flattr this!

All you need is broadband

[A historical document from Early IT-age, circa A.D. 2000. Note: This it not satire.]

Year 2000: In this era of “immaterial values” I have eavesdropped on the seductive, inverted siren song that, instead of luring sailors down into the depths, rather throws them up on terra firma, where they happily “surf” on dry land.

I have transcribed the song that is hummed in secret. You cannot accuse the IT (information theology) folks for speaking a ruthlessly honest language, and you don´t need a particularly sharp ear to discern the new Credo: A Mighty Cabel Is Our God.

Uppkoppling



Listen to the Hymn (from my CD "Life´s a Beach and then you swim")

(All you need is Bredband MP3 510kB, LO-FI)



Join in and sing along!

(Melody: John Brown’s body)

Refräng: Bredband, bredband Halleluja
Bredband, bredband Halleluja
Bredband, bredband Halleluja
Bredband, BREDBAND, B R E D BA N D!

Vers 1: Surfa, surfa, surfa, surfa
Surfa, surfa, surfa, surfa
Surfa, surfa, surfa, surfa
Det är det som är livets mening och mål

(English translation, if needed:
Broadband, broadband Halleluja, etc. etc.

Surfing, surfing, surfing, surfing
Surfing, surfing, surfing, surfing, etc. etc.
Is the Goal and Meaning of Life.)

REFR

Vers 2: Innehållet det kan kvitta
Innehållet det kan kvitta
Porr och chat, Quake och Tetris
“Klicka här för en bild på vår hund”
VI KRÄVER 2 MEGABIT PER SEKUND! [Ja, det var faktiskt det man krävde på den tiden.]

talkör: Det ska gå fort att surfa
Annars får de kvetta

(Who gives a damn about content?
Porno, chat, Quake, Tetris
Click HERE for a picture of our doggy.
We DEMAND 2 Mb per Second!)  [2MB, those were the days!]

 

Bredband, bredband Halleluja
Bredband, bredband Halleluja
Bredband, bredband Halleluja
Bredband gör oss till ledande IT-land

[ultima volta:] Bredband gör oss till världens bästa IT-land

AMEN!

(Broadband makes Sweden the No. 1 IT-country in the world.
AMEN!)

Text, arrangement, keyboards, vocals: Ladislaus Horatius
Choir: Diana Nunez, Inger Ohlén
Recording, drums, choir: Lasse Beijbom



Måste jag ha dator? JA!

Flattr this!

Salongstankar

Ett litet avsnitt ur min kommande, i magen väldigt länge liggande, bok om salonger. (Människor som föds efter mer än nio månader betraktas som genier. Kanske blir detta en bok för genier också .-)

Fullt medveten om att jag kan ses som Pojken som ropade “färdig” kan jag nu meddela att värkarna har satt in!



Ett parallellt spår till salongens borttynande är konstens eller rättare konstnärers  gradvisa hemlöshet.

Om en konstnär inte bokstavligt lever i kappsäck eller sover på parkbänkar har han troligtvis ett hem. Men om han inte är stugsittare med eremitkynne är hans ”andra hem” troligtvis ännu viktigare för honom. I salongen fann konstnärer under flera hundra år en fristad där de var älskade och beundrade, där de för omväxlings skull kunde äta sig mätta, pokulera (och kanske det andra ordet också), argumentera, konversera utan skyddsnät, konspirera, starta nya ismer, framföra sina sonetter och sonater för en entusiastisk alternativt buande, och inte bara konstpolitiskt väluppfostrad och vattenkammad, publik.

När salongerna efter hand tynade bort eller blev blaskigt utspädda drog konstnärerna upp sina bopålar och flyttade vidare – weiter, immer weiter! Caféerna blev under en period denna vildvuxna grupps nya fristad. Men även detta dubbelboende upphörde så småningom. När jag hälsar på i mitt hemland Ungern med dess fashionabla konditorier och mycket smarriga bakelser och frågar vännerna till vilket café konstnärerna går ler de generat, som om jag ställt en dum fråga.

Konstnärscaféer finns inte längre; konstnärerna träffas hemma hos varandra. Två hem har blivit ett. Vilket är ett annat sätt att säga att hemlösheten kommit över oss, att vi — alltså även vi konstnärer med vår sega motståndskraft mot dumma modetrender — blivit bitna av den lömska cocooning-flugan (= stanna hemma och drick ditt thé eller rödvin i nedsänkt ensamhet).

Och hur är läget i dag, 2016?

Hemlöst.

Konsten har varit död i cirka sextio år, tack vare den dumdristigt gränsöverskridande konceptkonsten. (Dess motto ”allt är konst” betydde egentligen ”ingenting är konst” (fast det förra lär bättre). Konceptkonstnärerna avrättade konsten och fick exekutionen att se ut som en frustande vital happening. Tragiskt — och på sätt och vis imponerande.)

Det som fortfarande lever är konstatomer, alltså ensamma konstnärer. Men var ska dessa atomer mötas, stimulera varandra, sammansmälta, explodera, alstra tankefoster, nu när cafékulturen också tynat bort och när salongen redan för länge sedan stängt sina välkomnande portar?

Det är en sorglig bild. På den plats där salongen en gång bredde ut sig med divaner, persiska mattor och Pleyel-flyglar gapar nu ett stort svart hål. Andra umgängesformer, inte minst digitala, har tagit plats på scenen men salongsumgänget har inte ersatts, den kan inte digitaliseras.

Man kan kalla Internetcaféer och digitala chatrum för ”salong” hur mycket man vill. Man kan också kalla Facebook eller ungdomsgårdar (!) [Fotnot: detta vilda tankekast kom från någon som tyckte att min franska salongsmodell var förskräckligt exklusiv.] för ”en sorts salong”. Man kan också kalla päron för ”en sorts äpple”. Jag menar att det är olika saker. Den som aldrig smakat ett äpple är möjligen villig att kalla det för päron; hos den som aldrig varit på en salong med finess går tanken – tveksam och trevande i sin bristande erfarenhet av delikat umgänge – möjligen till chat på Nätet. Men den oerfarne ska vara försiktig med likhetstecken, det är ett farligt skiljetecken.

Ett andra hem…

Flattr this!

Det gångna 2015

En text på svenska, till viss del för att återknyta till det som nu är lämnat. Språk är som kläder, man kryper ur vissa, kryper in i andra. Man inte bara ser annorlunda ut, man tänker och känner sig annorlunda också.

Jag har skrivit så många ord på svenska, inte minst som kåsör, så jag har skaffat mig svenska “språkvanor”, vilka alltså inte bara handlar om språk utan om attityder och beteende.

Så vad säga om det gångna året? Och varför? Massmedia älskar den här slutliga utvärderingen, att göra kavalkad av årets händelser. Ett visst underhållningsvärde, viss hjälp för oss med dåligt minne (fast värdet i att erinra sig katastrofer och kriser kan ifrågasättas), ett visst perspektiv på mänsklighetens utvecklingsnivå. Därför.

Allt detta kan appliceras på mitt år. För det första kan man säga att det varit ett år av inåtvändande. Det där var ett fint ord, för det indikerar samtidigt riktning, svängning och resa. Man vänder inåt, man vänder åter.

Mitt intresse för “världen” och dess förehavanden, inte minst dess dumheter och problem — som jag förr älskatt att kattlikt observera, syna och kritisera — har krympt till en tummetott. Jag har kanske inte blivit världsfrånvänd, snarare omdefinierat “värld”. Medan världen förr var stor och global (och handfast materiell) har den nu blivit mer en liten täppa med grönsaksodling. Detta kan låta som ett krympande, det är också samtidigt ett växande, för den stora, globala världen är i själva verket mest en tanke, så länge som man främst läser och hör talas om den. Inte en realitet. Mina egna grönsaker är en realitet, och de sträcker sig på sätt och vis mycket längre bort, och högre upp, än alla nyheter om “världshändelser”.

Det där var ett långt stycke. Den kan kort sammanfattas till “mind your own business”. Det är det jag börjat göra, bättre sent än aldrig.

Rollen som samhällskritiker, något som jag mycket aktivt påtog mig med start i boken “Offensiv nostalgi”, känns dammig. Nytt rollhäfte behövs, nya repliker behöver skrivas eller bara improviseras.

2015

En mycket konkret sak som hänt i världen (sic) 2015 är att jag blivit på sätt och vis hemlös. Sverige är inget hem längre. Dels har jag ingen bostad där, men jag har inte heller någon hemkänsla där.

Detta behöver inte vara något dramatiskt, så blir det ibland. Man tröttnar, sliter ut skon, och går vidare. Kanske barfota ett tag, eller så tröttnar man helt på skor, vill inte längre ha något med dem att skaffa utan nynnar på Povel Ramels melodi.

Att skriva denna text på svenska är därmed en märklig upplevelse. Svenska är ju mitt bästa språk, den jag behärskar bäst, den sjö jag simmat längst i. Men nu tar jag mitt upp ur vattnet och övergår till engelska, ett språk där jag har mindre erfarenhet, färre språkvanor, större fräschör, mer möjlighet att skapa något nytt, där jag inte dras tillbaka av mitt förflutna, min offensiva nostalgi.

Det känns naturligtvis (också) härligt att falla tillbaka på språket man väl behärskar, där man får till de rätta nyanserna och valörerna. Men så skönt ska vi inte ha det. Ett fall är ett fall, om än ett skönt fall.


Det gångna året har varit som en sträng men rättvis lärare. Den gamla sorten, den som slår en med linjal, eller något ännu vassare. Först blir man förbannad “Vad gör du, ska du slåss…!!?”. Sen, när sveda och ursinne lagt sig, börjar man fundera på om man kanske förtjänade stryk. Och vad “stryk” egentligen är. Vad “lidande” är. Vad man själv är, och varit.

Och då börjar svedan kännas nästan som kärlek. Åtminstone om man med kärlek menar något som knuffar (sparkar, om man är motsträvig) en vidare till nästa steg. Ett steg som man varit mogen för ett längre tag, men som man förhalat och skjutit framför sig.

En vishetslärare sa: Alla opponerar sig mot lidande, ingen protesterar mot ignorans. Det kanske borde vara tvärtom. Att vi inte accepterade vår ignorans, våra dumheter, vårt oklara tänkande och grumliga synfält, däremot var beredda att bära den smärta som är en konsekvens av ignorans och dåligt tänkande.

Låt mig också tillägga oärlighet.

Ärlighet, syns det mig, är något av det högsta en människa kan prestera. Vi prisar ofta sanningen, hela discipliner och domäner skriver SANNING på sina banér. Men yttre sanning kan vilken som helst idiot med ett bra uppslagsverk skaffa sig. Få av oss mäktar däremot med att vara riktigt, totalt ärliga. Inte nödvändigtvis offentligt, i en blogg eller TV-soffa, utan inför oss själva.

Förresten, hur vet jag att det är få? Ett antagande bara, en misstanke. Egentligen angår det mig inte hur många eller få som är ärliga; med min mindre (större) värld är det bara MIN ärlighet som är essentiell. Vad andra gör är inte min sak, vad samhället ägnar sig åt… jovars, jag tycker nog fortfarande att det är min sak att inkomma med rapport om vad jag ser, men inte på bekostnad av vad jag ser inuti mig.

Jag kommer nu på mig med att skriva alltför flyhänt. Det svenska språket rinner alldeles för lätt, jag fyller sidan med svenskismer utan att behöva verkligen tänka. Inte bra.

Så det gångna året avslutas nu. Ett år av lidande, skapat av ignorans och högmod. Men vänta… det är ju flera dagar kvar på året! Än kan det få ett riktigt happy end .-)

Det önskar jag er som läser detta. Happy inte i betydelse fri från lidande utan krympande av ignorans, och “gott nytt år” inte i betydelsen nya händelser och ting utan nya insikter.

Det är i alla fall planen för mitt nya år.

Flattr this!