Author: lahoratius

(En text från 2011, beställd av Nätverket mot cancer.)

[knack knack]

Kom in! Cellväggen är öppen. Jaså, journalist. Ni vill göra en artikel om hur en cancercell lever och tänker? Jodå, det har säkert sitt nyhetsvärde. Man hör ju aldrig min version av saken, bara fiendepropagandan.

Nå, om ni vill höra sanningen som den ser ut underifrån och inifrån så kan jag ge er några minuter.

Jag förstår att ni är här för att observera mig. Får jag ger er ett råd? Observera er själv.

Ni är mycket intressantare än jag. En människa med kropp, hjärta och huvud är fascinerande i all sin perversion. Jag är bara en konsekvens och återspegling. På sätt och vis tittar ni på er själv när ni observerar mig.

Sanningen är rakt framför näsan på er, i den lilla cellen. Small is beautiful, brukar ni säga. Men ni säger så mycket. Jag har för länge sen slutat bry mig om vad människor säger. Hopplösa pratmakare!

Ni kallar er Homo sapiens, den visa människan. Man skulle då kunna tro att ni funderar intensivt över era liv, att eftertanke och filosofi är hörnstenar i er tillvaro.

Men icke. Minsta Möjliga Minimum tycks vara er paroll när det gäller eftertanke. Skäms ni inte för att ta er ett pampigt namn som ni inte kan, och inte ens försöker, leva upp till?

Cancercellen är klokare än ni, mer konsekvent och förnuftig. Men detta vill ni inte höra för det grumlar er spegelbild, stör era illusioner.

Ta er en funderare över hur ni betraktar mig. I värsta, dvs. vanligaste, fall ser ni mig som en anomali. Något som inte ”borde” finnas. Något som är ”fel”. En tabbe helt enkelt. Ett misstag.

I bästa fall ser ni mig som en rebell. Jag hade besök häromåret av en märklig figur, en svartrockare som prompt ville idolisera mig.

Du är min hjälte, O cancercell, sa lädermannen. Du revolterar mot ordning, plikt och konformism. Alla de andra cellerna gör vad man säger till dem. De går till sitt jobb, gör sin anvisade plikt, följer order, slavar under vällingklockan, underkastar sig Systemet.

Men DU, du struntar i lagar och går mot strömmen! Du skiter fullständigt i helhet och ordentlighet. ”Var sak på sin plats” är det värsta du vet. Och jag med!

Svartrockaren ville ”bonda” med mig och hoppades på sympatipoäng. Han ville att jag skulle se honom som en frände, en rebellbroder.

Förvisso, detta var omväxling från den gamla vanliga visan, men ändå dumt. Jag är ingen rebell, men inte heller är jag Djävulen eller Ondskan. Att idolisera mig är lika dumt som att demonisera mig — fast mindre vanligt.

Varför inte se sakligt på det hela? Jag är en udda, konstig cell — och ni är konstiga människor.

Ni försöker vara filosofiska och frågar: Hur uppstod universum? Varför finns vi? Vad är tid? Men vad skulle ni göra om ni fann svaret på frågan? Skulle något ändras? Skulle ni äta en annorlunda frukost, läsa en annan morgontidning? Eller skulle allt vara som förut, med den lilla skillnaden att ni hade en ny fras när frågan om tid kom på tal på cocktailpartyt?

Den viktigaste frågan är “Hur ANVÄNDER vi tiden?”. Låt mig besvara den åt er. Ni sparar den, sen slösar ni bort den.

Har ni tänkt på att även tid får cancer? Kom ihåg hur ni definierar mig: ”Okontrollerad tillväxt som tar över friska celler och sedan drar med sig dem i fallet.”

För att förstå mig, och tid, bör ni förstå hur ni själv hanterar tiden. Eller inte hanterar den. (Hur ni låter den hantera er.)

Ibland talar ni klarspråk av bara farten. ”Jag satt och dödade några timmar framför dumburken.” Det är en halv sanning. Det är snarare tiden som dödar er, en minut i taget.

Titta på bilder av Kronos, tidens gud, där han äter upp sina barn levande. Tid äter människor. Vanor, nycker, manier och tanklöshet äter era sekunder och år. Sen kommer ni och klagar på att ni inte har tid. Den som använder han har.

Jag noterar att människor gillar att svänga sig med ordet ”passion”. Det är himla fint med passion. Och en mission bör varje företag med självaktning ha.

Jo, jag har också en mission. Men jag lurar inte mig själv. Jag vet precis vad jag gör i eget intresse och vad som inte är i mitt intresse. Ni däremot lurar er själva hela tiden.

När någon har en ”passion” betyder det antingen att han lärt sig ett inneord eller att han är mer eller mindre manisk i sina tankar. Idéer kommer och går — som moln eller tåg– inget konstigt med det. Men fixa idéer ”fixar” er. Precis som cancer ”fixar” era bröst, er hud och benmärg.

Ni förstår inte de mest grundläggande skillnader. Till exempel relationen mellan del och helhet. Delen är MINDRE än helheten. Den får inte förväxlas med helheten, än mindre kan den vara större och viktigare än helheten.

Ni pekar finger åt mig och säger att jag, cancercellen, löper amok. Men ni har egentligen inget mot amok, bara mot smärta och sjukdom. Ni påstår att jag lämnat min pult i kroppens symfoniorkester och spelar en disharmonisk melodi.

Men hur låter er melodi? Hur förhåller ni er till helheten? Ni har ett fint ord för saken: att tänka och agera holistiskt.

Som vanligt är det lättare att säga än att göra. I praktiken struntar ni i holism och låter allehanda särintressen bestämma hur livet ska se ut.

Den visa människan är så lättlurad. Titta åt höger! ropar en slipad reklamman och alla vänder sig åt höger. IT är framtiden, skriker en annan, och ni sväljer hans slogan med hull och hår. Någon uppfinner mobiltelefonen och strax MÅSTE ni bara ha en sådan. Men tro inte att jag klagar, yuppienallar strålar så fint så, de underlättar mitt jobb.

Ni låter separatistiska särintressen — intressen som växer okontrollerat — styra era liv. Men lura inte er själva; att intressena är stora och mäktiga gör dem inte mindre till särintressen. De gynnar bara en part.

Födomedelsindustrins intressen är inte era. Man stoppar maten full med kemikalier och konserveringsmedel. Det är inte bra för er, eller helheten, men bra för industrin.

Mobiltelefonindustrin har lyckats lura i er att man ska vara nåbar, byta telefon ofta, vara uppkopplad dygnet runt. Det är inte bra för er, ändå gör ni som industrin vill.

Läkemedelsindustrin lever på att folk är sjuka. Tänk hur sysslolös, och fattig, den branschen skulle bli om sjukdomar, inklusive cancer, plötsligt upphörde. Inte bra för industrin, men bra för er, och helheten.

Kemikalier och plaster översvämmar världen. De växer som svampar och ingen kan garantera deras oskadlighet. Men vi lever i The Plastic Age, alltså kör vi med plast!

Gifter, strålning, kemikalier — allt detta är bra för mig och mitt jobb. Men inte för er, inte för helheten.

Börjar ni se den större bilden? Jag är bara er egen spegelbild i livets sjö. Det ni ser i mig finns i er. I ert intellekt, med allehanda tokiga, monomaniska tankar. I ert hjärta, med fixa idéer och impulsiva känslor. I er politik, med särintressen som krigar om tid, pengar och uppmärksamhet, som lobbar för saker som gynnar några och missgynnar än flera.

Era politiker talar så vackert om tillväxt. Men hallå, det är också mitt stridsrop …

Lär er mina synonymer, mina smeknamn. ”Passion” är en eufemism för cancerenergier. Nördighet och ensidig utveckling korresponderar med min natur. ”Särintresse” är ett annat sätt att säga ”cancer”. Och ”partisan” är mitt mellannamn.

Ni vet vad det stod på porten till oraklet i Delfi. Känn dig själv. Men det stod något annat också. Intet i övermått. Bort med manier, obalanserade passioner och fixa idéer om ni vill vara en vis människa. Säg bara NEJ till försäljare som vill få er att köpa en idé som går mot allmänintresset.

Som jag ser det beter ni er som cancerceller, så jag förstår inte varför ni är så arga på mig. Ni blir frälsta, förälskade, förförda — sen är det fritt fram för bilar, datorer och mobiler att tillväxa cancerartat okontrollerat.

Jag klagar som sagt inte, jag säger som det är. Tro inte att cancer bara finns i era celler. Det finns i mänsklighetens tankar, känslor, i ert sociala system, i er politik. Cancer finns överallt på planeten. Och ni är så enögda att ni bara ser den i lilla mig.

Nå, tack för pratstunden men nu har jag jobb att göra. Friska celler att infiltrera, sjuka celler att göra odödliga.

Förresten, får jag läsa artikeln före publicering? Det är trist att bli felciterad. Fast, vad spelar det för roll egentligen? Homo sapiens vill inte höra sanningen, inte den som kommer underifrån och inifrån.

Hur sa? Ni undrar varför jag varit så ärlig med er? Tja, ingen kommer att tro mig ändå. Jag sitter tryggt, ärlighet skadar mig inte på något sätt. För er däremot är ärlighet, handen på hjärtat, något smärtsamt, otäckt, farligt — nästan som kräfta.

Post scriptum 2016: Förresten! Jag ser att ni blivit bästa vänner med min kusin Viruset och blivit helt betuttade i allt som är “viralt”. Typiskt er. Ni två är verkligen lika goda kålsupare.

(Artikel publicerad i tidskiften 00TAL, någon gång på 00talet.)

Filosofen Ladislaus Horatius är förmodligen en av långsamhetens mer färgstarka förespråkare. De flesta minns honom kanske som personen som drog i snabbtåget X 2000-s nödbroms för att det gick för fort i tillvaron. Men när 00TAL bad honom beskriva långsamheten tog han givetvis tillfället i akt och riktade uppmärksamheten mot dess motpol snabbheten.

–Det faktum att jag talat väl om och försvarat långsamheten under snart sju år har grumlat och förmörkat synfältet, delvis även för mig själv. Därför vill jag nu rikta ljuset mot snabbhetens kvaliteter.

När vi talar om snabbhet talar vi om tid. Tempo = tempus = tid. Tid är tempo. Men tempo handlar inte bara om hastighet. Översätt tempoangivelserna på en metronom. “Largo” betyder brett, generöst. “Andante” gående, promenerande. “Allegro” glatt och livligt. Tempo anges alltså verbalt som känsloläge, som omätbara emotionella kvaliteter.

Hastighet (bpm, slag per minut) handlar om kvantitet. Snabbhet och långsamhet handlar om både rena hastigheter och omätbara kvaliteter.

Detta ser vi i talesättet “skynda långsamt”. Jag översätter det med “snabbt och lugnt”. (Vilket påminner om ett annat talesätt: grace under pressure.) Snabbt och lugnt är ett önskvärt läge. Mera vanlig och mindre önskvärd är positionen “skynda snabbt” (snabbt och stressat). Också vanlig, i denna tid av mikrosömn och stjäla-sig-en-stunds-vila, är varianten “slöa snabbt”. Varianten “Slöa långsamt” är svår att finna i ett protestantiskt land som inte förstår siesta men bara alltför väl nolltid och busybody.

Långsamhet är ingen patentmedicin. Jag brukar säga att det är lika dumt att vara långsam bara för att vara långsam som att vara snabb bara för att vara snabb. Men mindre vanligt.

Däremot kan faktiskt snabbheten fungera som medicin. Det finns många goda skäl till att vara snabb. Och detta menar jag inte som en uppmaning att följa strömmen, snarare att återgå till ett bortglömt och misskrediterat ideal. Titeln på James Gleicks senaste bok är “FASTER: The Acceleration of Just About Everything”. Except people, vill jag tillägga. För medan förvisso tåg, datorer, mat och generellt teknologi har blivit snabbare har människan tappat fart rejält.

Hastighet anknyter till fasthet anknyter till balans. Den som är långsam kallar vi slö, den snabbtänkte är skärpt och vass. Vi kunde likaväl talat om en kniv, ömsom slö, ömsom skarpslipad. Att vara en skärpt person är att gå på knivsegg, att vara balanskonstnär. (Och balunskonstnär. Hur var det Cocteau sa? “Takt handlar om hur långt man kan gå för långt.”) Är du skärpt är du en lindansare; du gungar och oscillerar men aktar dig noga för att falla ner i lufthavet på höger och vänster sida. Din balanserande stång genomborrar det förflutna och framtiden men du håller dig envist kvar på linan — nuet. Detta kräver snabbhet, vilket till stor del handlar om snabba reaktioner.

Observera en ackompanjatör. Han får inte inse efter konserten att hans sångare ville sjunga i ett annat tempo. Det måste han notera och reagera på omedelbart, i realtid. Däremot kan vi tänka tillbaka på en fest för länge sedan och inse att vår samtalspartner faktiskt satt och … förolämpade oss! Efter flera år trillar myntet ner. Det är förlåtligt, men det är inte skärpt. Det skulle aldrig tolereras hos en musiker. Vara skärpt = vara lyhörd = vara närvarande = leva i nuet = vara snabb.

Etik och etikett har mycket med snabbhet att göra. Praktisk etik i betydelsen civilkurage handlar om att göra det rätta utan dröjsmål.

Snabbheten gäller perception lika mycket som handling. Takt och god ton är att omedelbart uppmärksamma en social dissonans (till exempel att någon står övergiven på en fest, eller saknar dryck i glaset när det skålas), och att lika snabbt skrida till handling för att neutralisera dissonansen. Etikett är etikens lillebror.

Emotionell intelligens handlar, eller borde handla, om snabbhet. Att direkt gå till problemets eller medmänniskans kärna — rakt, snabbt och utan omsvep — är en emotionell, existentiell talang. Snacka inte så mycket skit, spela inte dum, cut the crap — borra dig snarare snabbt ner mot pudelkärnan. Detta hjälps ibland på traven av alkohol. Efter arbetsveckans formella och konforma tänkande är det skönt att åtminstone för några timmar bli skarp på krogen. (Berusning är — Baudelaire skulle hålla med mig — också ett slags skärpa. Att man ofta trillar av linan är en annan historia.)

En snabb sportbil behöver inte vara bättre än häst och vagn, men “snabbare” indikerar generellt “högre”. Sopranens toner har högre frekvens än tenorens, vilket har setts som ett tecken på kvinnans överlägsenhet. (Och visst jobbar jag hellre med sopraner än tenorer.) En andlig guru har snabbare vibrationer än en IT-guru. Swami Vivekananda sa att en smart person kan uppnå nirvana på sex månader. Även om det inte är “smart att vara snabb” så krävs det snabbhet för att vara smart nog att kunna bli upplyst på ett halvår.

Mina neuroner får spurta när jag räknar med papper och penna, jämfört med miniräknare. All den snabbhet som omger oss handlar snarare om människans rekvisita än om människan själv. (Gränsen som dras blir dock alltmer suddig.) Vi är stressade men saknar pigga ögon. Vi programmerar snabbt men har fortfarande inte listat ut frågan till svaret IT. Vi har lyckats spränga själva ljusvallen, men har vi existentiell koll nog för att ge bra svar om en fé skänker oss tre önskningar? Vet vi vad vi vill? Vet vi vad vi sysslar med? Carl Bildt har sagt: “Internets utveckling är en utveckling som styrs av alla och ingen.” Noll koll, alltså.

Vi ska akta oss väldigt noga för att förväxla snabbhet med friktionsfrihet. Friktionsfrihet är ingen sport. All djuputveckling och likaså all sport, utom kanske curling, handlar om att övervinna svårigheter och friktion. Ej om att ta bort friktion. Men våra våta teknologiska drömmar handlar just om friktionsfrihet. Att gå till en telefonkiosk sliter på lederna. Svaret på problemet är mobiltelefonen, med vars hjälp vi kan stå HELT STILLA och telefonera. Än så länge måste vi fortfarande lyfta luren och röra på munnen, men våra vetenskapsmän och uppfinnare ska nog kunna minska även den friktionen så småningom. Handsfree är ett steg på väg. Thoughtfree kommer nästa år. (Hur var det Cheech och Chong sa? “No brain, no pain.”)

Den nya ekonomin och e-handeln handlar också om att eliminera friktion, kostsamma mellanled, kurvor i vilka man måste sakta ner. Alltså stänger vi postkontor och banker. Luftmotståndet på Internet är minimalt, småprat med trevliga kassörskor (en ineffektiv förlustpost) finns inte heller. Friktion är olönsamt, det har vi förstått. Men den ger oss också bättre grepp om terrängen. Att gå till posten och småprata om ditt och datt kan synas meningslöst. Det är också mänskligt. Jag känner mig inte fullständigt som en komponent på ett löpande band. Jag gör civilt luftmotstånd. Och vad vore sex utan friktion? Menlös halkkörning.

Max Frisch slog huvudet på spiken när han i Homo faber skrev: “Teknologi handlar om att så inrätta livet att man slipper uppleva det.” När vi alltmer strömlinjeformar tillvaron ska vi påminna oss om att den yttersta glidmedelsinsmorda komforten heter koma. Draken lyfter i motvind. Friktion är synonym för LIV. Fatta det. Snabbt!