Människan är en underbart kreativ varelse. Hon lyckas med att intensivt såga på den gren hon sitter på, samtidigt som hon (med en annan tentakel, kallad PR-armen) lyckas få sågningen att framstå som det största av framsteg.
Ett citat jag brukar nöta på: “När man står vid branten av ett stup finns det bara ett sätt att gå framåt, det är att ta ett steg bakåt”.
Nu tänker jag närmast på den enorma kreativitet som vår PR-tentakel utvecklar visavi fenomenet drönare. Förr betydde detta ord en person som mest gjorde ingenting, latade sig, levde på andra, rullade tummarna och tittade på konstiga moln. Som inte gjorde någon nytta men ingen skada heller. (Inte bara en Sjundedagsnihilist utan en heltidsnihilist.)
Dagens drönare är mer aktiva. Små (ibland stora) flygande varelser som fotar och spionerar på oss och, om det vill sig illa, beskjuter eller besprutar oss. Fasiken! Ursäkta svordomen, men i prövningarnas ugn är ej lätt att vara lugn.
Eller så är de mer fredliga och nöjer sig med att ta jobben ifrån oss. Nå, vi old school drönare gillade ju aldrig att jobba ändå, men vi ville åtminstone ha möjligheten — om andan mot förmodan skulle falla på.
Nu är det annat som faller på. Och vi, även jag, börjar kalla de små liven för “varelser”. Fast de bara är fjärrstyrda maskiner. Det är kanske Skynet-tänket som börjar infiltrera nervbanorna. Robotar har väl också mänskliga känslor, robotar är väl också människor…? Och inte bara i Fablernas Värld utan även i vår uppfinningsrika, kreativa, helt vansinniga värld.
Att SKAPA, visst, fint och så. Spelar det någon roll vad man skapar? Ibland verkar det inte så. Kreativitet är av godo, oavsett motiv, konsekvens och resultat.
Napalm, kreativt. Mobiltelefon med inbyggd rakapparat, vajert. Atombomb, far out! Den visslande nyckelknippan, hur kunde vi leva utan den? Genetiskt modifierade organismer, smart! Unik kåpa för iPhone som visar din personlighet, klart man måste ha en sån!
Det är ingen ände på kreativiteten och reklamen för kreativiteten. Överorden haglar (kanske utsläpp från en PR-drönare?). Föga konstigt då, med alla dessa onödiga uppfinningar, att människan själv håller på att bli onödig.
Men det där lät för passivt, inte tillräckligt proaktivt [ännu ett härligt ord]. Jag menade: håller på att GÖRA SIG SJÄLV onödig. Ingen ska komma och påstå att vi är offer för yttre krafter. Nej, mottot är DITY — do it to yourself!
