Ibland tänker vi så fel på tiden. Vi har en bild av att vissa saker tar lång tid, att vi måste förbereda oss för dem, att det vore dumt att sätta igång innan vi har gott om tid, eller åtminstone mera tid.
Så vi lägger uppgiften eller telefonsamtalet eller besvarandet av brevet åt sidan. Vi väntar på bättre tider, mera tider.
Och de kanske kommer, eller kanske inte. Dygnet kommer säkert inte få mer än 24 timmar, det är tämligen säkert.
Jag sitter själv och komponerar opera på en text om vilken jag, för ungefär 30 år sedan, tänkte “Det här vill jag skriva en opera på”. Varför väntade jag i 30 år?
Jag ville vara beredd. Och just i det här fallet är det möjligt att jag behövde vänta, behövde uppleva och genomlida saker för att bli mogen och redo.
Men i många andra fall, som att besvara ett brev till exempel, är denna väntan bara nys och självbedrägeri. Cervantes sammanfattade saken väl: Genom gatan Så Småningom kommer vi till huset Aldrig.
Vänta på bättre tider, och du hinner kanske dö innan de kommer.
Jag har en vän som tyckte mycket om min skiva Life’s a Beach and then you swim. Jag undrade om han hade lust att skriva några rader om den, som vitsord; detta kunde jag använda i min egen reklam för skivan.
Det ville han gärna, han skulle återkomma. Det var för tio år sen. Jag väntar fortfarande.
När det väl görs görs det säkert på fem eller tre minuter. Men det är också möjligt att det aldrig blir av. För startsträcka blir tyvärr ofta, helt i onödan, slutsträcka och grav. Man tar sats och tar sats så länge att fötterna växer fast i marken.
Nå, min opera flyger snart.
