Ett beklagligt fenomen som jag ser speciellt i Sverige. Låt oss kalla det påläst dumhet.
Exempel: Jag talar med någon och använder ett svårt ord. Två vanliga reaktioner:
1) Personen får något simmigt i blicken, säger inget. 2) Personen frågar: Vad betyder det ordet?
Om vi pratar status, vem har högst status här? För mig tveklöst den andra personen. Dels visar hon ärligt var hon står visavi ordet (känner inte till det): ett pluspoäng. Dels lär hon sig ordet när det förklaras; ett pluspoäng till.
Men i Sverige vill man gärna tro att det är tvärtom, att man “framstår som dum” när man gör så [att framstå som dum verkar vara en svensk mardröm storlek åtminstone medium]. Kanske det, i vissas ögon.
Men i det första fallet förblir man dum, vilket torde vara ännu värre. Man är varken ärlig eller lär sig ordet, man bara håller upp en bildad mask.
Av någon anledning synes det väldigt viktigt att vara “påläst” här i landet. Och därmed himla lätt, ifall man har lust med det, att psyka folk. Använd bara svåra begrepp, krydda med lite konstiga fackuttryck och se hur folks ögon blir simmiga.
Tänk om vi kunde sträcka på oss och rättframt stå för vår nivå — vad gäller ordförråd, och mycket annat. Att kunna många ord, årtal och fakta är absolut inget tecken på intelligens eller klokhet, snarare lite nördigt. Att vara ärlig och nyfiken däremot smäller mycket högre.
I Kina sa man allt detta i en enda mening: Den som ställer fråga, idiot i fem minuter, den som inte ställer fråga, idiot resten av livet.
