Jag har nyss mött en dikt, den berättade något om svenskheten.
Ibland när man ser sig själv i spegeln upptäcker man, innan man hunnit möblera och frisera sina anletsdrag, något som inte är så vackert. Man kan då blunda, glömma vad man sett, eller kanske se det som vackert ändå. (Surt sa räven?)
Jag har länge försökt förstå, begripa och “se” landet Sverige, som jag bott så länge i. Alltså se som man ser någon som ligger på soffan framför en, någon som berättar om varför den inte är glad och lycklig över sitt liv.
Jag är ingen psykoanalytiker men spetsar ändå ögon och öron. Och när jag mötte denna lilla dikt från 1800-talet, då skymtade jag något av Sverige på soffan.
“När ingen hör mig, mången gång
Jag stämmer upp min lilla sång
Då låts [sic] jag som jag hade snille
Som om jag kunde vad jag ville
Men kommer någon, då tyst, ack tyst
Men kommer någon, då tyst, tyst, tyst, tyst
Låts om ingenting”
Nej, göm undan huvudet och modet och intellektet bara, det hör till god svensk ton.
Drygt hundra år senare kommer filosofgruppen Just D och gör en genialisk låt på liknande tema. Denna gång med glimten i ögat och efter att ha rest sig från soffan. Allting e bättre på låtsas!
