Ibland är det lätt att vara solidarisk, ibland mest jobbigt, rentav skitsvårt.
Jag skulle vilja fråga alla kvinnor som nu är solidariska med sina systrar i kampanjerna #MeToo, #närmusikentystnar , #tystnadtagning, #visjungerut, #medvilkenrätt.
Var höll ni höll hus 2009?
Då fanns också någon att vara solidarisk med, och väldigt många att vara kritiska emot.
Men då fanns inte Twitter i samma skala som nu, inga virala hasthtags, ingen feministisk vinkel, inte det minsta tal om maktstrukturer och framför allt ingen massmedial och “socialmedial” medvind.
Då fanns däremot Facebookgruppen “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”.
Det klingar kanske bekant. Det skrev några artiklar om den i massmedia, så man kan inte skylla på att frågan tegs ihjäl.
Vad var då “frågan”?
Apoteket hade gjort en halvminuters lång reklamfilm för sin hudvårdsserie Apoliva där fotomodellen Adina Fohlin (“Apolivatjejen”) sjöng en vers på en folkvisa. Här är filmen på Youtube.
Jag skulle själv beskriva den som blek, nordiskt dyster och förvånansvärt oflirtig reklam.
Men underliga äro Guds och Facebooks vägar. Någon fick för sig skapa gruppen “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”. Och långt före hashtags fick samma smått farliga (eftersom de kan användas till gott likaväl som ont) genomslagskraft som de har idag, innan ordet “viral” simmade i var mans mun, blev denna Facebookgrupp otroligt viral.
På endast tre månader fick gruppen hundrasjutusen (107.000) medlemmar. Det är som hela Helsingborgs befolkning.
Stundtals växte gruppen med tretusen nya medlemmar per dag.
Det är viralt, det. I ordets absolut sämsta betydelse. För vad handlade Facebookgruppen om?
I ett ord, mobbning. I två ord, hysterisk mobbning.
Här några smakprov ur högen (det finns referenser, namn och tidpunkt till alla dessa citat):
-Den fulaste tjejen i världen!
-Jävla vampyr
-Hon är viiiiiiidrig !!
-Hon måste dö.
-hon ser ut som en jävla serie mördare !!
-hata adina folin! läskig fan
-Vill man inte bara slå in pannbenet på henne när ojar sig och fånar sig
så där?
-Vill slå henne på käften
-Hon är satans fru
-Häxa! Brinn!
-Skabbig som fan e hon …
-Jag vill verkligen slå den här människan! Bara, klippa till!
-Ge henne ett unibrow så e hon nog knullbar
-jag vill ge henne ett nackskott i panan [sic]
-Är det ens en människa?!
-hoppas att hon blir träffad en jävla blixt och dör
-kan någon ta livet av denna hemska varelse?
Tonen är knappast civiliserad, knappast okej. Snarare brutal och omänsklig, av grövsta kaliber.
Men fenomenet var tydligen accepterat och gick de flesta förbi. Inga solidariska manifestationer för Adina Fohlin.
Hur många kvinnor som nu solidariserar med sina systrar rörde ett finger för henne? Nej, hon var inte våldtagen, inte sexuellt trakasserad (fast naturligtvis kan många kommentarer ses precis så). Hon var “bara” offentligt trakasserad, å det grövsta.
Hatbrott känns som rätt ord i sammanhanget, fast nu är det reserverat för grupper och minoriteter och skyddar inte individer.
Då, 2009, krävdes solidaritet med den minsta minoriteten, individen, men den lyste med sin frånvaro.
Ett annat ord som kändes relevant i sammanhanget var FRIHAT.
–Det är så få man får hata i dagens värld, minoriteter är så himla skyddade. Men här har vi i alla fall ett oskyddat offer, lovligt villebråd…
Vi var några som skrev till Facebook (abuse@facebook.com)
Bästa Facebook
Vi är många som tycker att gruppen “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen” är osmaklig och strider mot er policy att inte attackera en specifik person. Nu vill vi ha ett rakt svar från er: Tycker ni verkligen att detta är okej?
Detta har fått hålla på i över två månader. Kära Facebook, nu är det hög tid att ni städar bort denna pubertala hatgrupp som strider mot er uttalade policy.
[Fast det var inte riktigt sant. Vi var inte många.]
På Facebooks egen sida hittas följande etiska deklaration.
Grupper som attackerar en specifik person eller andra grupper (och t.ex. har ett rasistiskt eller sexistiskt budskap) tillåts inte. Om du skapar en sådan grupp kommer ditt Facebook-konto att tas bort direkt.
Hur svarade då Facebook?
Unfortunately, at this time Facebook only provides customer support in English, French, German, Spanish, and Turkish. Please respond to this email with a translation of your question in one of our supported languages, and we’ll respond as soon as possible.
Fast det gjorde de inte. Vi var några som startade en namninsamling:
http://www.namninsamling.com/SlutmobbatForApolivagruppen
Den fick 308 underskrifter. Förvisso inte mycket mot 107.000. Hur många av underskrifterna kom från er som nu solidariserar med #MeToo?
Jag själv skapade Facebookgruppen “Vi som inte är rädda för Apolitjejen” samt lite senare “Vi som skäms för att ha mobbat Apolivatjejen”. Naturligtvis ingen viral framgång där heller.
Min poäng är att solidaritet, precis som rättvisepatos, finns i åtminstone två varianter.
1) Den som kommer inifrån och är “självgenererad” och 2) den som kommer utifrån och/ eller är hjälpt av yttre medvindar.
Inre solidaritet behöver inte se ut som solidaritet; den yttre behöver inte VARA solidaritet. (Inre solidaritet kan vara väldigt jobbig att uttala eller handla efter, särskilt när ingen annan i vår omgivning reagerar eller rör ett finger. Man kan känna sig väldigt ensam med den. Tänk kejsarens nya kläder, fast kritiken kommande från en vuxen som KAN spelreglerna.)
Ingen kallade Apolivamobbningen för hatbrott; det gör jag . Ingen kallade saken för sexuellt trakasseri, fast det skulle man också kunna göra.
Saken har en genusaspekt också: Adina Fohlin mobbades av BÅDE män och kvinnor. Eller snarare killar och tjejer, för åldern i gruppen lär ha varit låg. Ursäktar det saken? Unga killar som i dag kallar en tjej “hora” (vilket skedde många gånger i Facebookgruppen) ursäktas inte för sin ålder.
Ni som nu alltså är kollektivt solidariska, tänk er för nästa gång ni stöter på något som inte är uppenbart kriminellt, olagligt, brottsligt eller misogynt, men där ni ändå känner att något är väldigt fel.
Reagera då, trots att ingen annan gör det. Eller just därför. Oavsett offrets kön. Då har ni demonstrerat den allra finaste solidariteten, den som inte kommer från samhälle och sociala media utan från hjärtat.
PS: “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen” ligger fortfarande kvar på Facebook, som ett bedrövligt monument över rätten till frihat, över att mobbning, i praktiken om än inte i den vackra teorin, är okej. I alla fall om det bara gäller en fotomodell.
