Jag trodde aldrig jag skulle skriva en text med denna titel men det är väl dags att överraska sig själv.
Jag ser mig omkring och ser mer och mer roller. Eller kanske ingrodda vanor, som djupa, leriga hjulspår. När ska gatan städas, asfalteras?
Kvinnor sitter fast i vissa hjulspår, män i andra. Det “svaga könet” tycks gå omkring med den inre övertygelsen att vara det högre könet (vem behöver styrka när männen är så bra på muskler och slit?). Självklart ska kvinnan gå före, det är klart att hon inte håller upp en dörr.
Utseende och skönhet, härliga saker så länge man har dem, och den tiden vill man förlänga. Men på bekostnad av vad? Är det kanske så att männen också får klara av tänkandet, ännu ett slitgöra?
Den höviska tiden är förbi för länge sen — för kvinnorna. De har tillägnat sig all möjlig emancipation och girl/bitch power. Men de berättar inte om detta för männen, som själva får fatta och begripa att en hövisk riddare inte längre matchas av någon skön mamsell. Riddare finns det många av, mamseller är rariteter.
Vad sitter då männen fast i? Till exempel rustning med tillhörande hjälm och spjut. Som sagt, attribut från forna dagar, men vi karlar har inte uppgraderat oss lika duktigt som kvinnorna. Vi lever egentligen i skilda tidsepoker.
Det som jag alltmer ser också är halva människor. Att två halvor måste hänga ihop för att, ja, varför? För att må bra, vara “hela”, matcha varandra, bli bekräftade och “godkända”. Det är nästan ett slags handikapp jag börjar se, inte lika uppenbart som att sakna en fot eller en arm men snudd på.
Att vara homo eller lesbisk tycks inte förta behovet av komplettering, den andra halvan ser bara annorlunda ut än hos heterolägret.
Kanske kommer man aldrig att bli hel så länge man är man eller kvinna. Eller så är detta bara ännu ett varv i de gamla mentala hjulspåren. Kanske lurar androgyn harmoni bakom närmaste gathörn?
Att vara konstnär är att ha ett visst försprång; vi har alltid tillåtit oss att vara mer gränslösa än andra grupper. Och kanske kommer det sega, trista kriget mellan könen att ändas först när vi lägger ner våra yttre vapen och sluter fred mellan inre Mars och Venus, när vi låter Yin — som vattnet mjuk och stark på samma gång — lägga en sval hand på den kämpande och martialiskt frustande Yangs panna och säga: Let it be.
