Vad händer i Sverige? More of the same, förstår jag när jag snavar över ett för mig nytt ord, ickebinär.
Nej, det handlar inte om datorer eller analoga kontra digitala värden, som jag som gammal IT-kritiker först tror. Utan ännu en gång (suck… svenskt uttal) om sex. Eller kön. Eller heter det kanske “gender” på nysvenska?
Ickebinär är tydligen ett begrepp för en person som inte är 100 procent man eller 100 procent kvinna. Men hallå? Var har ni hållit hus de sista hundra åren? Är namnet Carl Jung bekant? Hört talas om anima och animus? Yin och Yang, ringer det någon klocka?
Att människor skulle vara enbart män och kvinnor, att kvinnor inte har något manligt i sig (speciellt i Sverige. med alla dess amasoner) och män inte något kvinnligt, det ska vara ganska eller mycket oreflekterande människor som ser saken så.
“Ickebinär” tillför inget nytt till diskussionen. Transperson, räckte inte det?
Jag misstänker att saken egentligen handlar om något annat: narcissism, att göra sig märkvärdig.
Narcissistiska individer kan vara intressanta, underhållande eller mycket irriterande. Men de stör inte den stora bilden i alla fall, får inte båten att kantra.
När däremot stora minoriteter, vad jag kallar “megaminoriteter” (de riktigt små, som till exempel ungerska musikfilosofer bosatta i Sverige, är både osynliga och helt okej att fullständigt ignorera) börjar leva ut sin längtan efter att sticka ut, synas mera och höras mera, odlar sin lust att få känna sig annorlunda och mer intressanta än andra — då får samhället en obalans av den småtyranniska sorten. “Särart” börjar stiga minoriteterna åt huvudet och gör dem odrägliga. De börjar skrika på nya privilegier (som könsneutrala toaletter).
De vill synas och märkas av alla, enligt den klassiska narcissistlogiken “syns du så finns du”. Ingen ska få vara omedveten om queergender i Sverige, om hur man använder ordet hen, om att transpersoner känner sig otrygga när de måste välja mellan Herr och Dam när de ska kissa. De känner sig kanske som både och, eller varken eller.
Men lär er då något av oss konstnärer, en minoritet som det är helt i sin ordning att inte veta någonting om. Musiker, målare och poeter har alltid vetat att manligt och kvinnligt inte är någon onyanserad binär historia. Vi är alltsomoftast en blandning av komponenterna. Vi kallar oss “konstnärer” och det ordet har räckt och fungerat bra för våra behov, täckt in massor av varianter och dialekter.
Det finns till exempel många kvinnliga tonsättare som är män (Chopin med flera), och många kvinnliga musiker har, bildligt talat, åtskilligt med hår på bröstet. Vi lyfter inte på ögonbrynen över sådant. Vi känner inget behov av att hitta på nya, märkvärdiga ord för vår “sort”, även om vår sort ÄR nog så märkvärdig och ofta märklig. Detta beror på att det — faktiskt — finns gränser för vår (erkänt existerande) narcissism.
Att vilja bli sedd är ingen konstig impuls, men megaminoriteter som i spaltmeter på spaltmeter klagar på att de är (host) osynliggjorda låter inte riktigt övertygande. Att det också fanns en nypa narcissism i min handling att dra i nödbromsen på X 2000 torde varje djupare reflekterande människa kunna ana, det är inget sensationellt avslöjande. Varför bloggar folk, varför vill man “jobba med media”, klä sig utmanande? Varför vill alla ungjävlar nuförtiden bli artister? Man vill bli sedd.
Att få en reflektion över samhällets alltmer rusande tempo (speed kills!) var mitt huvudmotiv, men där fanns också, som nästan alltid, personliga sidomotiv. Å andra sidan bad jag inte om speciella privilegier, krävde inte att toaletter skulle byggas om (eller att snabbtågen skulle köra långsammare). Ni läste inga snyftiga hemma hos-reportage om mitt privatliv heller. Det fanns gränser.
Skit i kön, säger vissa sofistiskt, men det är det sista man gör. Man tänker på och pratar om kön hela tiden, ständigt, varje sekund. I dag könsneutrala toaletter, i morgon vad? Dags för skräddarna att radikalt tänka om! Pth och ptv är djupt diskriminerande för hen; genderkorrekta transbyxor ska naturligtvis vara pim. I politiken är det väl också dags att ta bort höger- och vänsterpartier så att vi alla ligger i den korrekta, neutrala fåran. (Den idén gillar även jag!)
Som sagt, konstnärers narcissism känner ändå gränser. Det verkar inte transpersoners och ickebinära personers narcissism göra. Allt ljus på oss och våra problem och våra predikament. Vi är offer och vill ha offermakt, och självklart problemformuleringsmonopol. Allt ska betraktas (och förstås problematiseras, favoritord nr 1) genom ett könsfilter. Ingenting under solen ska få undslippa könskopplingen och floskelbingofraser om “patriarkala strukturer”.
Nej, skärp er nu och lär er något av oss konstnärer som haft koll på de här sakerna i hundratals år — utan att behöva göra stort drama och Titta på oss-spektakel av saken. Att vara “ickebinär” är vår normala vardag, utan att vi behöver ordet.
Ni behöver möjligtvis inte ordet heller, annat är för er fåfänga. Vi konstnärer fortsätter att kalla oss “konstnärer” (utan tillägget ickebinär), och er får vi kanske kalla ickebinära narcissister?
Det är möjligen inte könsgränserna vi behöver titta närmare på i Sverige (de har betraktats intensivt i många år), utan gränserna för narcissism, hur samhället påverkas av att vissa (stora) minoriteter ges möjlighet att leva ut den impulsen obehindrat. Låt oss inte vara naiva, att kalla sig offer är ofta en handling för expansion, ett mjukissätt för att skaffa sig makt.
