Vi vet ofta hur äldre musik låter (vissa av oss vet BARA hur äldre musik låter) men kanske mera sällan hur man skrev om den. Här ett citat ur “Svenska tonsättare under nittonde århundradet” av Lina Lagerbielke. Det handlar om August Söderman (han med Svenskt Festspel).
Det intressanta är inte bara skrivsättet utan s.a.s. levnadssättet. Jag har tillåtit mig det något grova tilltaget att kursivera rader som jag finner särskilt intressanta och / eller underhållande, samt strukit under några ord som jag anser förtjänar att överleva SAOL-s uppgraderings- och kasseringsprocess. Ni får ursäkta.
— “Johan August Söderman var Stockholmsbarn, född den 17 juli 1832, son af orkesteranföraren och vaudevilleförfattaren J. V. Söderman. Gossen var i tidiga åren håglös och oläraktig, och då han ej heller visade någon böjelse för musiken, som fadern hoppats och önskat, skickades han såsom en sista utväg till sjös vid elfva års ålder. Redan i Bremen blef resan afbruten, då han därstädes insjuknade och måste återsändas hem.
— Han sattes då i Grundens pianoinstitut, där han i början var omöjlig men sedan ett, tu, tre, tycktes få en snilleknäpp och började arbeta med en fart och en vaknande energi, så att han snart gick förbi alla kamraterna. Då han äfven spelade violin och oboe, blef han tidigt medverkande i orkestrarna och kom då snart till insikt om huru en orkester bör vara sammansatt och ordnad.
— Söderman engagerades redan vid aderton år af Edvard Stjernström som orkesteranförare vid hans resande teatertrupp och besökte med den under 1850-talet åtskilliga platser i Sverige och Finland. I det sistnämnda landet gjorde han sig först bemärkt som kompositör med sitt första verk för scenen, “Urdur eller Neckens dotter”, hvilket uppfördes i Helsingfors 1852.
— Det mottogs af en lång kritik i tidningarna, hvilken först klandrade det något lätta i musiken (naturlig nog till ett sådant sagospel) men slutade med orden: “Vi lyckönska herr Söderman, att detta första försök slagit så väl ut, samt önska att han oförtrutet måtte sträfva fram till konstens sköna mål, obekymrad om hopens efemeriska hyllning eller klander, i medvetandet af att han, om han uppnått detsamma, skall kunna behärska just denna hop, som nu med tjusande förespeglingar söker locka honom ifrån den rätta stråten.”
Slut citat. Fy för att försöka locka en konstnär från hans höga bana!
Så långt om Söderman. När jag ändå är i gång att skriva på svenska vill jag också dela med mig av en dikt som jag fann i en sång av Ludvig Norman. Vissa svenska dikter som tonsattes på 1800-talet ger mig utslag och än värre åkommor, men den här går att älska, särskilt sista strofen.
Vårsparfven.
Sparfven sjöng för vårens drifvor
Djupt i skog.
Sjöng om sippor och om vivor,
Sjöng — och dog.
Strax var ej likväl hans hjerta
Riktigt kallt
Och för glöden i dess smärta
Drifvan smalt.
Kom så vid en vink af sunnan
Vårens hopp,
Stego då der snön brast unnan
Sippor opp;
Syntes vänliga och milda
Rundtomkring
Den förfrusne sparfven bilda
Sorgsen ring.
Ensligt lif bland stela klippor,
Oförstådt,
Död af köld, men graf af sippor
Sångarlott!
Sångarlott indeed! Så sorgligt, vackert och sant. Den lotten inkluderar förstås sådana sångare som poeter och andra Yin-arbetare. (Se min tidigare text The True Life för vissa kopplingar.)
