Låt mig berätta för er om de uppträdande.
De har inget hyfs och inga manér. De kallas skådespelare men är en samling anarkister hela bunten. De tar plats på scenen, men redan det låter för fint. De tar inte plats, de tar över scenen, precis hur de vill. Ingen bryr sig om någon annan: man hoppar upp på scenen, slåss på scenen, knuffar ner från scenen, knuffas ner från scenen, allt med samma ohejdade impulsivitet.
Impulser är allt som finns. Hit, dit, ner, upp, men alltid bakom nyckelordet JAG. Jag vill, jag ska ha, jag tar, jag talar…
Alla menar att deras namn är “Jag”, vilket leder till förväxlingar. När det ropas i högtalaren “Kan Jag komma till scenen?” kommer hela kompaniet springande. Dvs om de inte redan VAR på scenen allihopa, fajtandes om vem som ska stå i strålkastarljuset, vem som ska ha mikrofonen.
De har förstås ingen regissör, även om de låtsas som om det har det. (Det vore inte anarki annars.)
Men det finns en regissör. Han är inte med kompaniet. Det är han som heter Jag på riktigt.
