Året är 1981, platsen Folkoperans gamla scen på Roslagsgatan i Stockholm (numera tillhåll för Jam Music).
På scenen står en gänglig man och talar. Han berättar om sin far, en metamorfosens mästare som kunde förvandla vatten till vin och sten till en varm kropp, en alkemist som satte kronan på sitt livsverk genom att istället för att sonika dö förvandla sig själv… till musik.
”Mina damer och herrar, får jag presentera – min pappa.”
Och så börjar musiken, alltså pappan. Hänger ni med?
Detta var min första personliga kontakt med Per Oscarsson. Som så många andra hade jag sett honom strippa hos Hyland och jag beundrade hans skådespelarkonst i Trettondagsafton och TV-filmen Inferno av Stanislav Barabas. Och nu jobbade vi tillsammans. Inte bara det, han jobbade i mitt verk.
Sällsam text kräver sällsam man. Till ”Det oupphinneliga” behövde jag en berättare och jag fick tag på den bäste. Så där står vi på scenen, Per Oscarsson, jag som klaviaturist samt tenoren Björn Haugan, och sträcker oss efter det man inte kan nå. (Delar av ”Det oupphinneliga” finns på skivan “Life´s a Beach, and then you swim”.)
Åren går. På 90-talet flyttar jag till Göteborg och upptäcker att Per också bor där. Vi träffas för att fika. Per väljer något överraskande en plats där man inte kan vara enstöring, Junggrens trånga café. Själv hade jag valt Paleys (på den tiden granne med fantastiska parfymaffären Queen’s.)
Vi författar båda två och Per berättar om sina memoarer som han våndas över och har svårt att släppa från sig. Det är som om läsarens ögon skulle göra våld på texten. Jag försöker peppa honom och anmäler mig som provpublik. Per säger att han ska skicka ett kapitel till mig men det blir aldrig av.
Jag är stolt över att sitta ensam med mannen som hela eller åtminstone halva Sverige beundrar. Och det är vackert så, för Per är egentligen ingen folklig figur, ingen Snoddas eller Jokkmokks-Jokke.
Vi pratar om allt möjligt och jag noterar hur bra han är på att lyssna, inte bara på mig utan på alla som kommer till vårt bord för att hälsa eller be om en autograf. Per blir aldrig en ”proffslyssnare” trots att han säkert träffat tusentals autografjägare. Han hörsammar. Jag lär mig något.
Vad ska jag kalla honom? Klyschor som ”särling” och ”excentriker” går bort. Till vårt gemensamma projekt hade jag valt ett vackert, ovanligt ord: det oupphinneliga. För att beskriva Per behövs också ett ovanligt ord. Jag väljer ”udde” som inte bara betyder halvö utan också en person som inte går jämnt ut.
Med oregelbunden frekvens fikar vi när vi är i samma stad. Det är alltid fest när man träffar Per, även om jag har svårt att föreställa mig honom på party. Han skulle vara en fantastisk men troligtvis ovillig gäst på salong.
Någon gång på 2000-talet byter han telefonnummer och vi tappar kontakten. För något år sedan får jag en ny bekant som bor granne med honom. Jag ber henne hälsa, Per hälsar tillbaka, men längre än så kommer vi inte.
Så läser jag om huset som brann. Min första eller kanske andra tanke är att Per dragit oss vid näsan, att han bara bildligt gått upp i rök. Medan huset förkolnar sitter han själv på Bahamas eller någon alptopp och jobbar i lugn och ro med memoarerna. Det kommer att bli ett lysande sista kapitel.
Ännu ett busstreck alltså, men denna gång långt från offentlighetens TV-skärm. Vi har kanske åskådat Per tillräckligt mycket; nu är det dags för invisible art.
Men detektiverna fortsätter att gräva och det visar sig att paret Oscarsson åkt längre bort än Alperna. Nästa fika får bli i en annan dimension.
Mina damer och herrar, får jag presentera…
(Fast jag tror fortfarande han är i Alperna.)
