Ett litet avsnitt ur min kommande, i magen väldigt länge liggande, bok om salonger. (Människor som föds efter mer än nio månader betraktas som genier. Kanske blir detta en bok för genier också .-)
Fullt medveten om att jag kan ses som Pojken som ropade “färdig” kan jag nu meddela att värkarna har satt in!
…
Ett parallellt spår till salongens borttynande är konstens eller rättare konstnärers gradvisa hemlöshet.
Om en konstnär inte bokstavligt lever i kappsäck eller sover på parkbänkar har han troligtvis ett hem. Men om han inte är stugsittare med eremitkynne är hans ”andra hem” troligtvis ännu viktigare för honom. I salongen fann konstnärer under flera hundra år en fristad där de var älskade och beundrade, där de för omväxlings skull kunde äta sig mätta, pokulera (och kanske det andra ordet också), argumentera, konversera utan skyddsnät, konspirera, starta nya ismer, framföra sina sonetter och sonater för en entusiastisk alternativt buande, och inte bara konstpolitiskt väluppfostrad och vattenkammad, publik.
När salongerna efter hand tynade bort eller blev blaskigt utspädda drog konstnärerna upp sina bopålar och flyttade vidare – weiter, immer weiter! Caféerna blev under en period denna vildvuxna grupps nya fristad. Men även detta dubbelboende upphörde så småningom. När jag hälsar på i mitt hemland Ungern med dess fashionabla konditorier och mycket smarriga bakelser och frågar vännerna till vilket café konstnärerna går ler de generat, som om jag ställt en dum fråga.
Konstnärscaféer finns inte längre; konstnärerna träffas hemma hos varandra. Två hem har blivit ett. Vilket är ett annat sätt att säga att hemlösheten kommit över oss, att vi — alltså även vi konstnärer med vår sega motståndskraft mot dumma modetrender — blivit bitna av den lömska cocooning-flugan (= stanna hemma och drick ditt thé eller rödvin i nedsänkt ensamhet).
Och hur är läget i dag, 2016?
Hemlöst.
Konsten har varit död i cirka sextio år, tack vare den dumdristigt gränsöverskridande konceptkonsten. (Dess motto ”allt är konst” betydde egentligen ”ingenting är konst” (fast det förra lär bättre). Konceptkonstnärerna avrättade konsten och fick exekutionen att se ut som en frustande vital happening. Tragiskt — och på sätt och vis imponerande.)
Det som fortfarande lever är konstatomer, alltså ensamma konstnärer. Men var ska dessa atomer mötas, stimulera varandra, sammansmälta, explodera, alstra tankefoster, nu när cafékulturen också tynat bort och när salongen redan för länge sedan stängt sina välkomnande portar?
Det är en sorglig bild. På den plats där salongen en gång bredde ut sig med divaner, persiska mattor och Pleyel-flyglar gapar nu ett stort svart hål. Andra umgängesformer, inte minst digitala, har tagit plats på scenen men salongsumgänget har inte ersatts, den kan inte digitaliseras.
Man kan kalla Internetcaféer och digitala chatrum för ”salong” hur mycket man vill. Man kan också kalla Facebook eller ungdomsgårdar (!) [Fotnot: detta vilda tankekast kom från någon som tyckte att min franska salongsmodell var förskräckligt exklusiv.] för ”en sorts salong”. Man kan också kalla päron för ”en sorts äpple”. Jag menar att det är olika saker. Den som aldrig smakat ett äpple är möjligen villig att kalla det för päron; hos den som aldrig varit på en salong med finess går tanken – tveksam och trevande i sin bristande erfarenhet av delikat umgänge – möjligen till chat på Nätet. Men den oerfarne ska vara försiktig med likhetstecken, det är ett farligt skiljetecken.
…
