E-mail hittat bland gammal korrespondens från sent 90-tal, alltså tidig IT-era.
Jag hade sökt vännen ett längre tag utan framgång. Till slut fick jag (trägen) ett mail.
Hej själv… trägen vinner som bekant
…
I övrigt är mitt liv mycket inriktat på att förflytta mig mellan möten på dagtid runt om i världen både fysiskt med hjälp av flyplan och elektroniskt via video konferenser. Det konstruktiva arbetet sker under kvällar och nätter. Än så länge är det kul att arbeta med den stora förändringsprocess som kallas telecom. Tänker ibland på Dina teser och funderingar runt tiden som begrepp och teknikens skruvstäd runt tidsutnyttjande utifrån någon form av krav på objektiv eller subjektiv effektivitet.
Håller precis på att kolla en grej nere i Botswana där världen håller på att rulla in med dunder och brak och med krav på effektivt kommunikationsnät. Även om den stressade människan sitter ute i bushen och skall få stora naturupplevelser så måste han/hon ha tillgång till sin omvärld via lilla telefonen osv.
Såg förresten en reklamfilm på TV i London som var oerhört effektiv och samtidigt djävligt bra, apropå tidsbegrepp och stress osv.
En man sitter med ryggen mot kameran på en strandhäll och tittar ut över solnedgången över ett hav. Klipp. En man kommer gående sakta på kinesiska muren med ryggen mot kameran i tidiga gryningen innan solen gått upp. Klipp. Solen närmar sig horisonten i havet och mannen börjar gräva i sin ficka. Klipp. Mannen sätter sig ner på på vägen på muren. Gryningsljuset ökar. Han börjar gräva i sin ficka. Klipp. Solen sjunker långsamt ner mot horisonten. Ansiktet på mannen vid stranden fokuseras. Han tar sin telefon och sätter den mot örat. Solen sjunker ner i horisonten samtidigt hörs ringsignaler. Klipp. Kinesen på muren svarar i sin telefon samtidigt som solen kommer upp över bergen. Klipp. Mannen vid havet frågar om den kommit ännu. Klipp. Kinesen på muren bara ler och svarar lugnt ja den har kommit….. texten läggs ut “Nokia connecting people”.
Oerhört starkt!
Nu skall jag ut och hälsa på solen. Hoppas Du kan göra det samma!
Mitt svar:
Hej
Trägen var ordet…
Ofta är det så skrattretande svårt att få tag på folk genom e-mail att hela kommunikationssamhälle-hypen känns som en enda skärande förolämpning. Eller det att försöka närkommunicera med människor som har beslutat att fjärrkommunikation är finare, som alltid är beredda att släppa det (och DEN) de har framför sig bara för det **RINGER**. Detta är inte nåbarhet, det är störbarhet. (Självnåbarhet, kommunion, ska vi inte ens tala om.)
Som du kanske förstår blir jag inte lyrisk över reklamfilmen du såg i London. Hela stoltheten är fokuserad till häftiga maskiner, inte till människor eller mänskliga bedrifter. Om man ändå talade om och skröt över *den som uppfunnit nallen*. Men nej, det är själva prylen i sig (och att man har äger den) som är upphovet till stoltheten.
Nokia connecting people my ass. (Du ursäktar den rena svenskan.) Först raseras gamla sociala umgängesformer i vilka folk bor nära varandra och självklart bryr sig om varandra. Centrifugalkraften träder in, folk flyttar ut. Ut, ut, ständigt mot periferin. Då blir det lite långt att åka när man ska träffa sin familj och käresta, så man ringer. Man tar en “bro”. Broar har blivit BIG business i dag. Broar över stup vars gamla broar vi själva raserat. Inte bokstavligen; det är inte Nokia som bestämt att folk ska bo långt ifrån varandra, att alla ska bli amatörnomader. Men inte är det individerna heller.
Kommunikationssamhället (exilsamhället) kräver nomader. (Bor du vägg i vägg med din vän ringer du inte, du bara knackar på.) De som bygger bilar, motorvägar, snabbtåg, modem, m.m. ska ju också leva! Om de nu ska leva på de stackare som fått bli amatörnomader, så må de vara hänt.
Jag tror det finns en gammal stumfilm med Chaplin där den store komikern lagar fönster. Chaplins pojke går före honom och kastar sten på fönstren. Ett smart sätt att hjälpa till med försörjningen. I Chaplins fall ursäktas fusket, det är t.o.m lite charmigt. Men på Nokias plan är det en annan sak. Nokia connecting people who have forgotten the old ways to be connected, people who no longer can connect in the old ways, vore en längre men sannare devis.
Och kommunikation, ska man komma ihåg, kostar pengar. Umgänge är gratis. Det är inte umgängessamhället vi är på väg mot. Den kan vi vinka farväl till. Den var för olönsam.
Och Botswana… Som du säger, världen rullar in “med dunder och brak”. Vi moderna västerlänningar saknar verkligen finess och lyhördhet. Alla ska prackas på våra mackapärer (och med den vår teknostress, en s.k. totallösning) vare sig de vill eller inte. “Krav på effektivt kommunikationsnät” — hur har det behovet uppstått? Varifrån kommer det?
Stressade sitter vi i bushen men i stället för att koppla bort stressen och hänge oss åt detta, vår naturnärhet och beroende av en gammal “akustisk” verklighet, så kräver vi storstadens komfort och bärbara telefonkiosk *även där*. T.o.m. när vi på fat serveras möjligheten att djupdyka väljer vi att surfa…
Vår tids melodi i sex ord: äta kakan och ha den kvar. Detta är förresten också barnets, det bortskämda barnets refräng. Bortskämda barn är inte bra, bortskämda vuxna = utveckling. Bush eller inte, “civilisationen” ska fram. Alla ska ta sitt renande bad i elektrosmog och återfödas till Det Nya Västerländska Konsumentlivet.
Som du märker är jag en riktig glädjedödare. Killjoy was here. Det skrattas för mycket. Glädje behöver på ett djupt plan *förtjänas*. Detta innebär bl.a. att man inte smiter ifrån sitt dåliga samvete. Den moderna teknomänniskan har så mycket att skämmas över. Visst är hon kreativ, bara alltför kreativ vad gäller att med allehanda sofismer övertyga sig själv (och andra) om att hon snarare ska vara stolt än skamsen.
Allt gott
LH
