Jag tar mitt eget råd från den förra (engelska) texten (Testament Mode) och skriver som om nästan all tid var ute, direkt i WordPress.
På svenska. För just nu är jag i Sverige.
Jag har precis tagit en kall promenad i Vinterviken. Fem grader i vattnet (mötte en son och pappa som kollade med termometer), diverse joggare, lite fint med viken och fåglarna. Men en stor melankoli störtar över mig, och den är inte bara personlig. Den är möjligen inte alls personlig, tvärtom en del av den melankoli som ligger över landet.
Har under mina många svenska år försökt förstå Sverige. Förstå = greppa, analysera, se vad som får den att ticka, kasta ner den på en analyssoffa och försöka gissa vad den skulle säga om sig själv om den var pinsamt ärlig.
Vet inte hur meningsfull denna lek är, är inte lika road av tanken längre. Men åtminstone förr har jag tänkt att detta skulle vara en present till Sverige. Möjligen inte alls välkommen, möjligen matnyttig ändå. Jag vet inte.
Vissa av mina intryck vill jag kanske ändå sätta på pränt, även om de är “mörka”, och inte känns positiva. Är det positivt att beskriva en varböld eller ett sår som vätskar? Knappast, men sådant accepterar vi som något naturligt ändå. Det är en fas i tillskrivandet, jag menar tillfrisknandet. Det finns något som heter “healing crisis”, osv.
Återigen går jag till Ray Bradbury och hans råd till författare. De kan appliceras på mer än skrivande.
What do you want more than anything else in the world? What do you love, or what do you hate?
Find a character, like yourself, who will want something or not want something, with all his heart. Give him running orders.
Shoot him off. Then follow as fast as you can go. The character, in his great love, or hate, will rush you through to the end of the story. The zest and gusto of his need, and there is zest in hate as well as in love, will fire the landscape and raise the temperature of your typewriter thirty degrees.
Zest = entusiasm, livsaptit. Att hat skulle ha med livsaptit att göra tolkar jag, ska vi säga litterärt. Att skriva av sig mörka saker… tänker på Wilhelm Reichs på alla sätt svidande lilla bok “Listen, Little Man!“. (Läs den om ni törs.) Med ett modernt ord skulle man kalla den för en “flame”. Den koncentrerar sig i vilket fall på det mörka, imperfekta, snåla, trånga, omänskliga.
Nå, jag har preludierat tillräckligt. Här följer mina intryck från promenaden.
Gatan slingrar sig strömlinjeformat, men är ödslig. Jag känner denna ödslighet utan och innan. Det är inget konstigt, det är så vibrationerna svänger här i landet. En klinisk renhet och tystnad, människor med stora mellanrum.
Jag lämnar gatan, väl nere vid viken gläds jag åt fåglarna. De deppar inte vad jag ser. Tvärtom uppstår något slags gruppsex med fyra änder på en gräsplätt. Tur att det är djur, annars skulle moralpolisen ryckt ut med tjutande sirener.
Viken är också ren, och tyst. Tystnaden är kanske mitt eget fel; varför har jag inga hörlurar i öronen, som så många andra här? Då skulle ljuv musik, av den privata sorten, klinga. Inte i luften men rakt in i mitt öra. Inte i en gemensam sfär men i alla små avgränsade, avskilda sfärer.
Många joggar, det gäller att värna om hälsan och konditionen. Och visst är naturen vacker. Naturen! Den borde skrivas med stora röda bokstäver på flaggan. Hur man älskar naturen i Sverige! Men kärleken syns mig både överdriven och smakande surrogat. Visst är det fint med samklang med skogar, sjöar, skärgårdar och norrsken, men det finns också något som heter människor. John Donne sa att de inte var öar, men det är de nästan i Sverige.
Nå, man kan inte få allt. Man kan gå på krogen och dränka sorgen i en redig sup eller tre. Eller man kan gå på gym eller jogga i skogen och glömma den stora, djupa svenska ödsliga ensamheten, den som får det att kännas som om man ropar från en skärgårdsö till en annan när man kommunicerar.
Kommunicerar, där kom det ordet. För det är ju det man så gärna gör i Sverige. Något annat än pratar, för samtal är gratis.
“Kommunicera” är som längdhopp, handlar om glädjen i att kringgå den nära människan framför en och hoppa flera led bort till en kompis som är ännu längre bort. Detta görs med dator eller mobiltelefon. Dessa maskiner lättar på känslan av ödslighet, minskar rädslan för det nära och de nära.
Musik i hörlur kan också skydda från den svarta ödsligheten, från insikten “Oj, det är ju FÖR SVÅRT i det här landet med enkel mänsklig kontakt. Den är allt annat än enkel, den är det svåra… Men gu´vad den här låten svänger och tvättar bort jobbiga joggartankar från horisonten!”
Det lätta däremot är framtidshopp, om man med framtid menar teknologi och smarta maskiner. Det är lätt med know-how, med effektivitet och IKEA-tänkande. (IKEA — synonym till Sverige?) Det är också lätt med viss sorts ordning, att skilja mellan olika sorters sopor (fast ligger inte rasismens frö i detta, att särskilja och separera?), att sätta T-banans avgångstid före “äsch, jag plockar upp den där stackaren som springer med andan i halsen”.
Ordning och reda, rent och fint. Åtminstone om man inte skrapar på ytan, för då flyter allt var fram och de många sår som vätskar och luktar illa.
Själv har jag varit en sån där “skrapare” så jag är van vid lukten. Numera tycker jag att mina egna sår är viktigare än Sveriges, eller rättare att hela dem.
Ändå tillåter jag mig efter denna promenad som satte gråa fingeravtryck i mig att, i något slags testament mode, formulera mig kort om saken. Vem vet, kanske kan orden ändå fungera som en present?
