November, 2017 | Ladislaus Horatius

The Even Stranger Case of Ms Jekyll and Mr Hyde

I don’t like the F-word but I am going to use it. (I dislike it for good, peaceful reasons; the word nowadays has conflict, opposition and explosives built into it. It is like a bomb or a mine; watch your step, or it might explode in your face.)

So, feminism has updated Stevenson.

“The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde” in its new version is no longer about a man who’s moral character swings between ethical and monstrous, no longer about our good and bad side.

That picture could of course be transposed to women as well, who also have a fair and a dark shadow side.

Could, but can no longer.

The old model contained four positions, male Jekyll & Hyde and female Jekyll & Hyde. But four positions are too many for radical feminists.

Two is enough. It is no longer a question about the good and bad man or the good and bad woman, but the good and bad sex.

Counting to 4 always was a hassle. Binary 2 makes life so much easier. At least to feminists.

Lättare och svårare solidaritet

Ibland är det lätt att vara solidarisk, ibland mest jobbigt, rentav skitsvårt.

Jag skulle vilja fråga alla kvinnor som nu är solidariska med sina systrar i kampanjerna #MeToo, #närmusikentystnar , #tystnadtagning, #visjungerut, #medvilkenrätt.

Var höll ni höll hus 2009?

Då fanns också någon att vara solidarisk med, och väldigt många att vara kritiska emot.

Men då fanns inte Twitter i samma skala som nu, inga virala hasthtags, ingen feministisk vinkel, inte det minsta tal om maktstrukturer och framför allt ingen massmedial och “socialmedial” medvind.

Då fanns däremot Facebookgruppen “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”.

Det klingar kanske bekant. Det skrev några artiklar om den i massmedia, så man kan inte skylla på att frågan tegs ihjäl.

Vad var då “frågan”?

Apoteket hade gjort en halvminuters lång reklamfilm för sin hudvårdsserie Apoliva där fotomodellen Adina Fohlin (“Apolivatjejen”) sjöng en vers på en folkvisa. Här är filmen på Youtube.

Jag skulle själv beskriva den som blek, nordiskt dyster och förvånansvärt oflirtig reklam.

Men underliga äro Guds och Facebooks vägar. Någon fick för sig skapa gruppen “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”. Och långt före hashtags fick samma smått farliga (eftersom de kan användas till gott likaväl som ont) genomslagskraft som de har idag, innan ordet “viral” simmade i var mans mun, blev denna Facebookgrupp otroligt viral.

På endast tre månader fick gruppen hundrasjutusen (107.000) medlemmar. Det är som hela Helsingborgs befolkning.

Stundtals växte gruppen med tretusen nya medlemmar per dag.

Det är viralt, det. I ordets absolut sämsta betydelse. För vad handlade Facebookgruppen om?

I ett ord, mobbning. I två ord, hysterisk mobbning.

Här några smakprov ur högen (det finns referenser, namn och tidpunkt till alla dessa citat):

-Den fulaste tjejen i världen!
-Jävla vampyr
-Hon är viiiiiiidrig !!
-Hon måste dö.
-hon ser ut som en jävla serie mördare !!
-hata adina folin! läskig fan
-Vill man inte bara slå in pannbenet på henne när ojar sig och fånar sig
så där?
-Vill slå henne på käften
-Hon är satans fru
-Häxa! Brinn!
-Skabbig som fan e hon …
-Jag vill verkligen slå den här människan! Bara, klippa till!
-Ge henne ett unibrow så e hon nog knullbar
-jag vill ge henne ett nackskott i panan [sic]
-Är det ens en människa?!
-hoppas att hon blir träffad en jävla blixt och dör
-kan någon ta livet av denna hemska varelse?

Tonen är knappast civiliserad, knappast okej. Snarare brutal och omänsklig, av grövsta kaliber.

Men fenomenet var tydligen accepterat och gick de flesta förbi. Inga solidariska manifestationer för Adina Fohlin.

Hur många kvinnor som nu solidariserar med sina systrar rörde ett finger för henne? Nej, hon var inte våldtagen, inte sexuellt trakasserad (fast naturligtvis kan många kommentarer ses precis så). Hon var “bara” offentligt trakasserad, å det grövsta.

Hatbrott känns som rätt ord i sammanhanget, fast nu är det reserverat för grupper och minoriteter och skyddar inte individer.

Då, 2009, krävdes solidaritet med den minsta minoriteten, individen, men den lyste med sin frånvaro.

Ett annat ord som kändes relevant i sammanhanget var FRIHAT.

–Det är så få man får hata i dagens värld, minoriteter är så himla skyddade. Men här har vi i alla fall ett oskyddat offer, lovligt villebråd…

Vi var några som skrev till Facebook (abuse@facebook.com)

Bästa Facebook

Vi är många som tycker att gruppen “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen” är osmaklig och strider mot er policy att inte attackera en specifik person. Nu vill vi ha ett rakt svar från er: Tycker ni verkligen att detta är okej?

Detta har fått hålla på i över två månader. Kära Facebook, nu är det hög tid att ni städar bort denna pubertala hatgrupp som strider mot er uttalade policy.

[Fast det var inte riktigt sant. Vi var inte många.]

På Facebooks egen sida hittas följande etiska deklaration.

Grupper som attackerar en specifik person eller andra grupper (och t.ex. har ett rasistiskt eller sexistiskt budskap) tillåts inte. Om du skapar en sådan grupp kommer ditt Facebook-konto att tas bort direkt.

Hur svarade då Facebook?

Unfortunately, at this time Facebook only provides customer support in English, French, German, Spanish, and Turkish. Please respond to this email with a translation of your question in one of our supported languages, and we’ll respond as soon as possible.

Fast det gjorde de inte. Vi var några som startade en namninsamling:

http://www.namninsamling.com/SlutmobbatForApolivagruppen

Den fick 308 underskrifter. Förvisso inte mycket mot 107.000. Hur många av underskrifterna kom från er som nu solidariserar med #MeToo?

Jag själv skapade Facebookgruppen “Vi som inte är rädda för Apolitjejen” samt lite senare “Vi som skäms för att ha mobbat Apolivatjejen”. Naturligtvis ingen viral framgång där heller.

Min poäng är att solidaritet, precis som rättvisepatos, finns i åtminstone två varianter.

1) Den som kommer inifrån och är “självgenererad” och 2) den som kommer utifrån och/ eller är hjälpt av yttre medvindar.

Inre solidaritet behöver inte se ut som solidaritet; den yttre behöver inte VARA solidaritet. (Inre solidaritet kan vara väldigt jobbig att uttala eller handla efter, särskilt när ingen annan i vår omgivning reagerar eller rör ett finger. Man kan känna sig väldigt ensam med den. Tänk kejsarens nya kläder, fast kritiken kommande från en vuxen som KAN spelreglerna.)

Ingen kallade Apolivamobbningen för hatbrott; det gör jag . Ingen kallade saken för sexuellt trakasseri, fast det skulle man också kunna göra.

Saken har en genusaspekt också: Adina Fohlin mobbades av BÅDE män och kvinnor. Eller snarare killar och tjejer, för åldern i gruppen lär ha varit låg. Ursäktar det saken? Unga killar som i dag kallar en tjej “hora” (vilket skedde många gånger i Facebookgruppen) ursäktas inte för sin ålder.

Ni som nu alltså är kollektivt solidariska, tänk er för nästa gång ni stöter på något som inte är uppenbart kriminellt, olagligt, brottsligt eller misogynt, men där ni ändå känner att något är väldigt fel.

Reagera då, trots att ingen annan gör det. Eller just därför. Oavsett offrets kön. Då har ni demonstrerat den allra finaste solidariteten, den som inte kommer från samhälle och sociala media utan från hjärtat.

PS: “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen” ligger fortfarande kvar på Facebook, som ett bedrövligt monument över rätten till frihat, över att mobbning, i praktiken om än inte i den vackra teorin, är okej. I alla fall om det bara gäller en fotomodell.

Det är en glädje att titta på mig

Soligt och fint senhöstväder. Jag är väg på till saluhallen för att köpa grönsaker och frukt. En söt kvinna ler mot mig. Och håller kvar blicken några sekunder. Jag säger: Hej, hur mår vi?

-Bra tack, svarar hon. Det är en glädje att titta på dig.

-Oj! säger jag. Det är inte ofta en man får höra något sådant.

Och så blir jag lite filosofisk.

-Relationen mellan män och kvinnor har blivit märklig på sistone.

-Jo, svarar hon. Vi har kommit ur balans. Men den kommer tillbaka.

– Vi hoppas på det. Vi jobbar på det. Hej då.

Människors möte, inte i skog utan mitt i stan.

Jag blir stående lite på gatan och samlar mig. Säger oj igen, och lyser upp
inombords. När har något sådant hänt tidigare, när har någon sagt något sådant? När jag tänker efter: aldrig.

Visst har man ibland hört att man är snygg eller stilig, särskilt när man har klätt sig till konsert eller fest. Men det är ju för att man har ryktat sig, klätt upp sig, gjort sig fin. Inte VARIT fin.

Först känner jag mig glad på ett fåfängt sätt, lite som en ytlig tjej. Efter en stund tänker jag (för jag är fortfarande inne på att det är mitt klädval som var glädjande att titta på): hm, det att göra sig fin kan också vara ett sätt att GE på. Inte bara en simpel fråga om vad man får utan hur man får andra att må. Det som vännen Peter Siepen är så bra på.

Nu har jag inga höga tankar om mitt klädvals möjligheter att glädja andra, fast det skulle jag kanske ha. Man kan i all fall betänka vilka energier man vill sprida kring sig.

Kvinnor är experter på det här, har svart bälte på ett område där män är gröngölingar. De är bra både på att få blickar, beundran, men också att glädja genom att göra sig fina.

Inte minst att glädja andras ögon.

Jag tror inte kvinnor förstår hur viktigt det är för män att “vila
ögonen”. Att parkera dem på något vackert och låta dem stanna där, pusta ut, andas ut.

Men också andas in. Vissa ansikten, kroppar, är som specialsyre för hjärtat och anden. Jag har förstås mina ansikten som är syre för mig.

Tänk om kvinnor som dels gör sig supersnygga, dressed to kill, och som dels klagar på att vi män tittar och glor, förstod detta. Visst, ibland glor vi, oftast på kvinnor som verkligen tar ut svängarna. Men ofta vilar vi bara ögonen.

Jag skulle nog också kunna tröttna på sådant om kvinnor varje dag glodde på mig. Så kul är det inte att bli beundrad. Men det är inte heller kul att aldrig bli det. Och jag befarar att många män aldrig blir beundrade.

Det sägs ibland att vi lever på olika planeter (Mars-Venus). Tänk så annorlunda liv det blir när det andra könet tittar på en hela tiden, respektive aldrig tittar på en. Inte konstigt att man har olika referenser och knappt förstår varandra.

Nu undrar kanske läsaren “Men hur såg du ut då, vad såg hon?”.

Om jag hade några miljoner i annonspengar skulle jag göra en kampanj. Den skulle göra två flugor på smällen.

I kampanjen skulle jag säga ungefär så här: Kvinna! Var som vi. Låt också mannen känna sig attraktiv och åtråvärd. Om du tycker han är värd att titta på, gör det. Vänd dig rent av om efter honom.

Var inte så attans rädd för att “väcka monstret”. Vi män är så trötta på att betraktas som Mr Hyde, doktor Jekylls demoniska nattsida. Ge oss en paus från svartmålningen.

Detta skulle kunna ha minst två positiva effekter. Dels skulle män kunna känna sig en smula mer uppskattade. Det skulle också bryta könsrollerna “män tittar – kvinnor tittas på”, en trist och dammig klyscha vi borde kunna arbeta bort.

Kvinnor vars näsa pekar alltför högt skulle få träna sig på att vara vardagsgenerösa mot karlar istället för att självklart förvänta sig att vi ska hålla upp dörren, betala notan och drägla som Pavlos hund bara för att de klär sig i den minimala lilla svarta; att någon är lättmanipulerad är en invit att INTE utnyttja personen.

Sist men inte minst skulle vi män lära oss vad det betyder att vara betittade. Utan att klä oss i drag skulle vi kunna nynna på Zarah Leanders paradnummer.

Vill ni se en stjärna, se på mig! Ni får mycket gärna se på mig!

När nyhetens behag över att vara attraktiv och uppskattad hade gått över skulle vi börja fatta att SÅ roligt är det inte att bli beundrad. (Alltså för sin yta. Geni och inre egenskaper är delvis en annan sak.) Vi skulle förstå kvinnor bättre om vi s.a.s. gick i deras högklackade skor en dag.

Kanske skulle detta rentav göra världen en smula mer harmonisk.