lahoratius | Ladislaus Horatius

Kometen special

Vänner

Jag försöker att från min sjuksäng samla några matnyttiga tankar. Eller iaf tankar och reflektioner som rört sig i mitt huvude på sistone. De handlar väldigt mycket om perceptioner, reaktioner, vakenhet och beteenede.

Detta är inget vanligt nummer av Kometen. Här finns ingen underhållande variation, men desto mer koncentration.

Jag presenterar mina tankar i kort, aforistisk form. Som små djupfrysta ärtor som NI får tina upp.

OMÖJLIGA ORD

Jag finner mer och mer att det finns några ord som är helt absurda när man synar dem närmare. Till exempel “ska”, “borde/ bör” och “måste”.

SKA.
Exempel: “Det SKA fungera!” Är detta en order till en diskmaskin eller dator? Eller en from önskan? Eller något helt annat…?

Ofta menar man i praktiken att man själv subtraherar sig själv från ekvationen, dvs. man kommer inte att GÖRA något för att det eller det ska fungera. Det bara SKA fungera…

Smått absurdt.

BORDE /BÖR (släkt med “ska”)
Exempel: “Hans borde läsa sin läxa.” “Man borde hänga alla [fyll i själv]!” “Ja, din dator borde fungera nu. Hej så länge.” Borde, enligt vem? Vem har skrivit reglerna? Var finns fri vilja, inkl. fri maskinvilja i bilden?

Låt oss, nästa gång vi använder ordet “borde” stanna upp och titta närmare på vad exakt vi säger och menar.

MÅSTE
Exempel: “Vi måste rensa upp oceanerna.” “Vi måste stänga ute SD ur debatten.” Vem tvingar, betvingar?

Att rensa upp oceanerna är hedervärt, men “måste” innebär ofta en stängd dörr. En DÖV dörr. Ett slags handikapp. Det är så lite som “måste” här i livet. Jag måste andas för att leva, t.ex. Min kropp behöver luft. Men de flesta andra “måsten” har vi själva hittat på.

ASSOCIATIONER

Jag har ofta reflekterat över hur det vi kallar “tänkande” (alltså en aktivitet) i själva verket bara är associationer. Men vad är en association?

Låt oss kalla det för slumpbiljard. På ett bord ligger ett stort antal biljardbollar. En kommer i rörelse, av vinden t.ex., och stöter till en annan boll. Båda rullar på, av slump och vindar.

I riktigt biljard sätts bollen igång av en spelare. Den finner vi inte här. Mina ord, kanske själva slumpartade och utan riktning, stöter på något i ditt psyke, och så rullar det fram något ur dig.

Människor är dock mer eller mindre benägna att styras av slumpartade vindar. Vissa tillåter det för fullt, de är som vindflöjlar. Andra har kontroll och bestämmer själva sina “vindar” i högre grad. De är mera spelare, mindre bollar.

BERÄKNING och SUMMA

Jag ställer A och B inför en uppgift.

A börjar omedelbart prata, hur kan man göra detta, lösa detta. Det kan handla om svåra problem eller bara om att hitta smöret, lite undangömt, i ett kylskåp. Detta gör att jag s.a.s. ser in i A-s nu genomskinliga hjärna, hör hans tankeprocesser.

Han “tänker högt”, brukar vi säga.

B fungerar helt annorlunda. Han bjuder inte på sin inre beräkning. Den sker tyst och diskret. Om han lyckas lösa uppgiften (lösa problemet eller hitta smöret) så presenterar han slutresultatet. Men besparar oss s.a.s förarbetet. Vi får ingen inblick i hans hjärna.

Personligen är jag oftast glad över att slippa höra beräkningen. (Fast inte om han är ett supergeni med suverän logik.)

Att “tänka högt” kan ses som motpol till att “handla tyst”.

Och bilden kan analyseras på flera sätt, med olika terminologi: detta är min variant och dialekt.

OM MAN PRATAR OM FAAN KOMMER HAN

Så ungefär minns jag ordspråket. Det vi pratar om kallar vi på, åkallar. Det vi tänker på, ungefär samma sak. Energier samlas av uppmärksamhet.

Detta är ett stort och djupt ämne. Hundratals böcker har skrivits om det. I mitt nuvarande tillstånd är de inre processerna så nakna och uppenbara att detta blivit väldigt konkret.

Tänk på hundar och andra djur. Om de dresseras lyder de, istf att styra OSS. På samma sätt med tankar. Så låt oss tänka på vad vi tänker på, och inte låta vad som helst komma över bron.

I en bättre värld vore “tankekultur”, som ord och fenomen, del av skolundervisningen!

ALLTING LÖSER SIG, I REALTID.

Den första delen av den sentensen är optimistisk. Den andra lägger till en viktig reservation. Du kan inte lösa gårdagens problem NU. Du kan inte lösa framtidens problem NU.

De kanske inte ens ÄR problem, när det Nuet anländer. Dessutom är jag trol. inte samma människa nu som då.

Detta är den svåra konsten att leva i nuet och lämna minne och fantasi åt sig själva. Att inte profetera: “Oj, det kommer att bli så svårt för mig att göra det och det…!” Hur vet jag det? Det är ett löst antagande, trol. byggt på minnen. Vad säger att morgondagen inte kan vara annorlunda?

Vad är det alltså som får störst plats hos oss? Nuet, eller en kombination av Minne och Fantasi om morgondagen? Mindfulness är ett namn för en teknik att sätta nuet i första rummet. Fast det borde kanske heta Mindemptiness, eftersom det just saknar det som E. Tolle kallar “mind” och jag här kallar Minne och Fantasi.

Bibeln har många referenser till detta: Ha inga bekymmer för morgondagen, etc.

STRANGE BEDFELLOWS

Ibland hittar man likheter mellan (till synes) helt olika livsdomäner. Det är fallet här.

I vilken domän använder man språket mest precist och exakt? I militären, av nödvändighet. Minsta missförstånd och felhörning kan leda till felkörning och katastrof. T.ex. “friendly fire” (att man beskjuter sina egna).

Så man bokstaverar namn (Alfa, Bravo, Charlie) och säger “over” och “over and out” för att överräcka ordet till den andre.

“Va, vad sa du?” “Hur menar du då alltså?” Detta är inte militärt prat.

Saken handlar om ett dynamiskt växelspel. JAG PRATAR OCH DU LYSSNAR >> JAG SLUTAR PRATA >> DU PRATAR OCH JAG LYSSNAR >> DU SLUTAR PRATA. Och så vidare.

Detta kan låta strängt, men alternativet är som sagt värre.

Nå, men vilken är då den andra domänen? Fin salongskonversation. Nej då, visst kan man avbryta varandra och “prata i mun” på varandra. Det finns inga hårda regler om detta. Men i ett lyhört och musikaliskt sällskap gör man ändå inte det. Det är mera som ping-pong. Bollen går från mig till dig, och tillbaka, osv.

En eller två nya personer kommer in i samtalet, och det blir dubbelpingis. Exaktheten behöver inte vara stor eller bokstaveras. Rytmen är däremot musikalisk; ett generöst och lyhört givande och tagande.

Vi märker detta hos våra medmänniskor. Med vissa flyter allting i ett slags “superpingis”. Med vissa andra däremot (som har noll känsla för vem som för ögonlicket har bollen) krockar man hela tiden.

“Vem som har bollen?? Båda, väl?”

“Det är bara att prat på” för att parafrasera Ingemar Stenmark.

Se där vilka oväntade guldkornsanalogier som kan vaskas fram ur livets och samtalets strida flod!

VECKANS (ÅRETS?) FOTO

Med risk för att vara urtjatig: Fåglar bereder mig oändligt mycket nöje. Den här fotogeniska pippins namn vet jag ej, men den stötte jag på i Budapest Zoo.

VECKANS MUSIK

Denna lilla kortkomet har handlat mycket om samtalets dynamik. Här är det två händer och en fot som “samtalar”.

Och det var allt för i dag. Detta har verkligen skrivits med reservkrafter. Ingen vanlig Komet, som sagt, men inget är riktigt som vanligt nu.

Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Frid!

Laszlo / Ladislaus

Internet, the American way

I wonder how many of us realize the USA-American nature of Internet. To begin with, it was started by the US Military (!!). Military interest (control, spying, making registers) are still an important part of it.

Let´s also remind ourselves that USA ´s “religion” is Commercialism. Salesmanship, shopkeeper mentality, the attitude that buying and selling are of paramount importance in life.

The commercial nature of Internet is seen by the everywhere present advertising. On almost every page something is being advertised to be sold. More than that, in a sense everybody who is present on the Net with a personal page, blog or something else is selling… himself.

“You are your brand” is a terrible, but commercially correct, statement.

Advertising has been raised to an art in America. What is advertising about? Getting attention, among other things. Attention is also the new currency that has invaded our lives with the Internet. Forget Euro, Pounds, Yen and Dollars. In our attention-economy the important currency is attention.

This brings some really tragic consequences with it.
Instead of trying to be a decent, intelligent, honest, good, wise person we more and more try to be noticed persons. If we are not noticed on the Net, we have failed somehow.

“Don´t forget to bookmark, like and subscribe.”

The new hunt is for followers.

This means that our self-worth is no longer in our hands, our control. It is in the hands of a mixed company, many of them strangers whose opinion we have no reason to respect. Or disrespect — but the main point is that they are strangers whom we for one or other reason added to Facebook.

The consequence of this is of utmost importance.
Self-worth now comes in large part from without, not from within, not from our own private doings. This results in a superficiality that is scary; we are standing there, looking in the mirror, the mirror of attention, and wondering if we are beautiful enough.

Contrast this with former times when the mirror was our introspection and conscience.

I am pretty sure (though I cannot prove it) that things would have been different if we Europeans (the French!), or Asians, or Africans had designed the Net. As it is, Americans did it. As Frankie almost sang “they did it their way”.

The American way.

Bought thoughts (köpta tankar)

Our language and thinking constantly gain (and lose) words and concepts. Sometimes this changes our world-view, sometimes it only adds an insignificant detail.

“App”, “podcast” or “infotainment” does not mean a new paradigm, however “environment friendly” means a general change in awareness.

I have coined a couple words myself for phenomena that existed but didn´t have a name. Like “ononist”, a person who want´s to be online constantly (never offline). This used to be a small group, nowadays a majority of Western Internet users are ononists.

But today I want to draw attention to something else, namely bought thoughts. This is not an elegant term in English (better in Swedish) but awareness about this phenomenon is sorely needed in today´s world.

So what is a bought thought? It is a sentence or formulation that nobody has spontaneously thought, and nobody really believes in. However, somebody (probably an advertising man) has been PAID to come up with it (!). Then humanity at large are supposed to swallow it, think it, believe it, share the meme.

It is totally artificial, yet through commercial interests it tries to become real, a “truth” in the minds of consumers.

Since commercial interests are so strong in the world, often contradicting sanity and honesty, it would be good if we became aware of bought thoughts, stopped swallow and believe in them.

Slogans like “Nokia- connecting people” (not unrelated to the phenomenon of ononism) is one example of a bought thought. If we are environmentally aware also in the mental sphere, we can see that these slogans and thoughts are like litter or garbage.

They can be contrasted with proverbs that have nothing to sell but encapsulate some truth, not seldom bitter, an observation about life. Let us be aware of the gulf between a proverb like “Everybody likes the smell of his own fart” and a slogan like “Improving agriculture, improving life” (Monsanto of GMO fame).

You see, proverbs and intelligent maxims and aphorisms don’t flatter us (or themselves). Slogans always do.

Let me end with just one example of a bought thought (you can find hundreds if you sharpen your listening and sensitivity). Heidi Cranberry is quite good chocolate. But listen to what some ad-man came up with.
“… stopping and starting fresh”. You mean, first I finish one bite, then take the next one…?

Hopefully I have inspired you to be more slogan-aware, to notice the flattering tone in so many thoughts flying around in our mental atmosphere.

I call it mental smog.

Oxytocin

How can you naturally increase oxytocin levels?

(From Quora. Answered by Steve LeBlanc. Please note my underlinings.)

Answered Dec 8, 2012

What you might not know is that most hormones work as antagonists to other hormones. In other words, they can balance each other out. When one is released, it tempers or suppresses the over-production of the other. But if you keep over producing one, it can begin to snuff out the other all together.

Now let’s look at some examples. We’ll start with my favorite, oxytocin, and its antagonist testosterone. You might think that the antagonist to testosterone would be estrogen, the feminine hormone, balancing the masculine. And to some degree you’d be right. But testosterone is more powerfully antagonistic to oxytocin, the cuddle hormone, the one that makes you go, “Oooo” when we see something cute. Oxytocin is released during the experience or even the witnessing of loving kindness and affectionate touch, even when you see it on TV. It’s also called the love hormone, the bonding hormone, as well as acting as a stimulant to contractions during pregnancy/birthing. When oxytocin is released, we feel softer, more nurturing, more cuddly, more loving. It changes our visual and mental perceptions allowing us to see the oneness of all things, the interconnectedness of all of us. For a brief moment, it turns us into right-brained systems thinkers, rather than analytical critics. And if you release enough of it, it allows us to see God. Studies have shown that those with high average levels of oxytocin are more likely to believe in God. So can’t we just give people oxytocin directly? Sure, but the half life is only about 3 minutes, meaning the effects fade very quickly.

This brings us back to it’s antagonist, testosterone, the masculine and _aggressiveness_ hormone. It’s released when a breach of trust occurs, making you even more _distrusting_. And as it rises, it suppresses oxytocin. That’s what makes it a chemical antagonist. And just like the antagonist in a good novel, you need a chemical antagonist to keep things in balance in the body. Testosterone makes you more _ogical, linear, rational, and more goal oriented. In societies, it’s testosterone that _keeps an eye out for threats, dangers_ and free loaders, those who would take up resources while returning nothing to the community.

So oxytocin and testosterone. They are both required in a healthy person and a healthy society or culture. The reason we need the protectiveness of testosterone is that not everyone has a healthy regulation of oxytocin. Both biological diversity and abuse results in some people who have little to no oxytocin (or poor regulation). This misregulation of oxytocin has been linked to conditions as diverse as autism and sociopathy. Needless to say, if your oxytocin never gets released it becomes harder to see the point of being loving. There may be rational reason to get along, but there is no compelling biology that would require it of those with poor oxytocin regulation. And without the biological imperative of oxytocin to be loving, we are decidedly self-centered, short sighted and egotistical. Without oxytocin, our testosterone would cause us to be more fear-based in our decisions, or at best, coldly analytical.

The testosterone that gets released when we argue makes us less trusting, more closed minded. The oxytocin that gets released when we reach out to lovingly understand and forgive makes us more trusting and allows us to see world views we didn’t know existed.

So to create more oxytocin naturally, try any or all of the following:

_Stop arguing_. Find ways and opportunities to say, “I was wrong.” Pretty soon, you will learn the value of such admissions and it will actually get to be fun.
_If you must argue, do so from an inquiry point of view_. Ask lots of questions, some of which will begin with, “Are you saying …” and “Do I understand you correctly that …” The more you learn about the other side of the issue, the less positional you will be. You might even use Socratic questions to lead the person into your proposed solution. But that takes some real skill.
_Search out every opportunity to say, “Oooo, isn’t that cute_ (or sweet, or dear, or loving).” Music, poetry, babies, animals, pictures, movies, whatever gets you going. _Allow yourself to be touched deeply_ and savor that connection.
Get touchy. Pet a puppy or a cat, regularly. Get or give a massage. Snuggle. Kiss.
Get hugs every day. Some suggest you need as many as 12 hugs a day to build your immune system, but it also helps your oxytocin. For the more ambitious, learn the difference between giving and getting a hug.
Let the tears flow, when ever you get the chance. Don’t hold them back. Guarding against such strong emotion will only build your testosterone, thus reducing your oxytocin. Get therapy if needed.
Give gifts, particularly to those you are upset with or judging. The body figures if you are giving this person a gift, it must be safe, and it releases oxytocin. Seek out opportunities to give people what they really want or need, even when it’s not something big.
Give to charity. People who give more to charity are statistically more likely to increase their income over the next year, compared to those who don’t. Giving makes you feel like part of the solution, part of something larger than yourself.
Participate in something great, like building the Linux kernel, or ending hunger. Being a part of something larger than yourself builds your ability to see the world as a system, not just a challenge. When you see yourself as part of something great, you get a release of oxytocin.
Have loving sex. It may be the most direct route to boosting oxytocin, which is why you feel so close to one another afterwords. Not so much for casual hookups.
Give thanks. Develop your appreciation with a gratitude journal. Studies show that those who do are happier, in part from having higher oxytocin levels.
Pray and give thanks. Knowing that you are loved and safe has a direct impact on your oxytocin release.
Meditate. Studies show those who do are more clear headed, less stressed and more able to be fully present with those around them. Reduced stress lowers cortisol and testosterone.
Have a baby that you breast feed. The classic way to really boost it.
Be trustworthy and get people to trust you. When people trust you, there is a spike in your oxytocin, making you more likely to trust them.
Choose to trust people, even when it’s hard. This creates changes in others that make them trust you and feel closer to you, thus making your feel closer to them. But be reasonable about it.
Be useful. Volunteer or work in a field where your special skills are made good use of. See the results of the people you help and ask them for feedback. (Watch Secret Millionaire tv show)
_Build empathy_. Feel for others. Don’t just say their plight has nothing to do with you.
Get a coach. Or read books on Happiness research and Life Coaching, as a rich life often increases oxytocin. Like The Moral Molecule

Peacewalking

What do you need to build a house? Material, tools, builders, a blueprint…

Building peace is not easier. Here we need SKILLS as well.

I more and more believe that peace is not well understood, even misunderstood. We need to revise our old models. Also, we need to build a micro-model of it before we can talk of world peace. That way we will understand it on a regional, even private level before moving towards national and global.

I understand that this can sound as a game. And why not? With all our war-games, let us play a peace game for a change! (Mankind has learned to love war and conflict too much.)

The outlines of this “training game” that build new peaceful skills, that can make us “peace walkers”, are shown in the following text. Please contact me for further developments.

Ladislaus Horatius

DOCUMENT: Upgrade to global intelligence (Ladislaus Horatius)

PS: Please note that this form of the document was an entry for the Global Challenges Foundation. Due to health I cannot rewrite it currently, but it contains the gist of the matter.

Osjälvständighetsdagen, Dependence day, 5th of July

Mellan 1994 och 1997 firade jag den 5-e juli Osjälvständighetsdagen (Dependence Day). Detta genom att kedja fast mig vid ett träd i Kungsträdgråden i Stockholm (Central Park i New York ett år) och där fira mitt beroende.

1997 firade jag Osjälvständighetsdagen i Vadstena hamnpark, mindre teatraliskt (utan kedjor). Det blev en sokratisk stund under bar himmel kring frågor om beroende och oberoende. (Jag tror visst det regnande lite.)

I Kungsträdgården delade jag ut ett flygblad som sedermera kom med i min bok Offensiv Nostalgi.

Om vi måste vara kungar, låt oss vara stigande kungar… ack ja.

Någonstans i mina gömmor har jag kvar mina affischer som jag satte upp på träden i Kungsan. De kunde gott bli “virala” i dessa virustider.

Mitt hem är mitt fängelse, världen är min borg.
Jag behöver er och ni behöver mig.
Det finns inga sladdlösa människor.
Jag glömde att säga “tack”.

Här är en bild (inte från dagen men platsen) där jag bondar med ett ihåligt träd (en “filosofkramare”).

memefolio

Memes by yours truly.

Mitt syndaregister

För er som leker med tanken på att anlita mig, något om mina aktiviteter.

FÖRFATTARE

Många böcker på gång. “Offensiv Nostalgi” är kanske det viktigaste jag skrivit. Boken beställs HÄR.

TEATROSOFI (filosofisk teater)

Diverse “aktioner”.

OPERATION SKÖLDPADDA (nödbromsa X 2000, protest mot ekvationen Snabbare = Bättre)
OSJÄLVSTÄNDIGHETSDAGEN (5 juli, fira beroendet)
NYÅRSSÖRJANDE (det nya året blir bättre om vi gråter på Sylvester)
STOPPA TIVOLISERINGEN (sandwichman i Kungsan)
FÖRSTA MAJ BAKLÄNGES (gick kräftgång i 1-a majtåget under parollen “Framsteg är inte utveckling”)
INVISIBLE ART (omärkligt konstverk på Mäster Hans i Malmö)
SONAT FÖR PREPARERAD PIANIST (Högriskfestivalen)

TONSÄTTARE

Jag skriver kammarmusik, elektroniskt, vokalmusik, inte minst moderna romanser. En ny opera puttrar i ugnen. Soundcloud. YouTubekanal.

MUSIKALISK BAKGRUND

Är utbildad på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm som pianist. En längre meritlista hittas HÄR.

SKRIBENT & KÅSÖR

Jag har sedan mitten på 90-talet debatterat, skrivit artiklar och inte minst kåserat i följande publikationer:

CORREN (Östgöta Correspondenten)
EXPRESSEN (Sidan “Fråga Filosofen”)
SYDSVENSKAN
COMPUTER SWEDEN
UPSALA NYA
TIDSKRIFTEN HÄLSA
OPUS (musiktexter)
OPULENS

PAXOLOGI

Mitt viktigaste arbete numera handlar om fred, men inte på det vanliga, slitna sättet. Fredsdomänen behöver innovationer och ett musikaliskt, musiskt tänkande. Läs mer här: The Venusian Peace Project.

FOTOGRAFI

Ägnar mig en del åt bilder också. The Gentleman Photographer

Sagt om mina framträdanden

FÖREDRAG OM SAMHÄLLSUTVECKLING OCH IT

Sundsvall 42 Rundfråga till deltagare: Vad tycker du om Horatius tankar och idéer?

“Mycket stimulerande, det väckte eftertanke. Det är viktigt att vi inte förblindas av tekniken och glömmer bort de etiska frågorna.” (Bengt Ingemar Tufvesson, Ferring AB)
“Det var tilltalande med ett sådant nytänkande. Allt är inte så glassigt som det kanske kan verka på sådana här konferenser.” (Åsa Grip Nilsson, Stockholms Universitet)
“Jag håller med honom. Speciellt i IT-världen måste vi stanna upp ett tag och tänka efter vad vi håller på med.” (Jan-Olof Andersson, Sveriges Riksbank, Sthlm)

“Galen, genialisk, utflippad, inspirerande, förväntad, ifrågasättande. Ingen är likgiltig efter att ha hört Horatius. Han kan mixa och krydda vilken konferenseftermiddag som helst”.
Bo Hedin, VD och förlagschef, Resumé förlag

“Tack för en fantastisk föreläsning som fått högsta betyg från alla som lämnat in sin enkät. Lärarna som deltog var alldeles lyriska över ditt framträdande!”
Marie Hidén, Ung Företagsamhet

“Ett stort TACK för ditt “oefterhärmliga” inslag. Underbart professionellt och tänkvärt.”
Ingegerd Hedberg, Mercuri Kongress

“Horatius har ett pedagogiskt och spetsigt sätt att framföra sina filosofiska synpunkter på. Det leder både till eftertanke och engagemang.”
Sören Gyll

“Horatius har en suverän talang att skära rakt igenom ordridåer och blotta det väsentliga, det som verkligen betyder något. Att dessutom kunna utgå från filosofi och musik i diskussioner om stress, IT, affärer och företagsledning är alltid uppfriskande. Horatius är vår mest anlitade husfilosof, han tillför alltid nya tankegångar till våra seminarier och konferenser.”
Ola Feurst (ekonomie doktor, Marknadsakademien, SU)

MUSIK & TANKAR

“Efter en lång seminariedag med forskare, läkare och politiker om integrativ medicin i Linköping (http://www.sfim.se ) och en lång middag på Vadstena Klosterhotell, var vi en publik som ytterst få hade kunnat fånga. Och så kommer den filosofiske provokatören och musikaliske ensamvargen Ladislaus Horatius och gör just det. Vad han gör är svårt att förklara. Filosoferar och musicerar, skulle han kanske själv säga. Jag kan bara säga att det blev en lysande avslutning på en lång dag.”
Göran Rosenberg (som modererade konferensen)

“Genom sorgsamt utvalda, briljant framförda pianostycken samt intelligenta och humoristiska eftertankar lyckades Ladislaus Horatius avrunda, nästan transcendera, vår internationella konferens om Integrativ Medicin i Linköping 29 maj 2007. Mycket uppskattat, tack!”
Wolfgang Doerfler, koordinationsgrupp SFIM (Swedish Forum For Integrative Medicine)

WORKSHOP & VISDOMSGILLE

Deltagare på workshop för Satellus: “Det finns massor av konsulter av olika slag som åker runt och pratar men i själva verket inte säger mycket annat än de vanliga flosklerna. Ladislaus samtal var däremot något nytt; självironi, humor under ytan, tankeväckande, verbal spänst, mm. Jag hoppas – och tror – att de tankar som väcktes hos mig inte lyckas skrivas över av trams från andra konsulter”

Deltagare i Vadstena Visdomsgille: “Gillet har förändrat mitt liv, men det fascinerande är inte det, utan att resan har varit så spännande, kärleksfull och rolig. Äntligen ett forum där den annars så esoteriska disciplinen filosofi dammas av, vitaliseras och får en relevans för människans vardag.”

“Visdomsgillet hjälper mig att bli mer medveten om mina tankar, emotioner och reaktioner.”

“Visdomsgillet är en lugn och rofylld samtalsform där verkligen var och en får komma till tals, vilket berikar ens egen självreflektion. Detta torde vara tämligen unikt, och har för mitt vidkommande varit utomordentligt givande, varför jag verkligen kan rekommendera alla som intresserar sig för filosofiska frågeställningar i vardagslivet att deltaga i dessa Visdomsgillen.”

MUSIKALISKA SALONGER
(ANTECKNAT I GÄSTBOKEN)

“Berusad av toner…”
“Nu är jag en fantastisk upplevelse rikare.”
“Such beautiful sounds coming from that baby grand – you make the snow fall upward.”
“Förödande vackert.”
“Diskot är dött. Leve salongen!”

Kontakta mig för föredrag, salonger, m.m.

Utvärdering av öronbojan

[Kåseri från Computer Sweden. Året är 2005.]

Efter att ha varit, eller åtminstone kallat mig, mobiltelefonens fiende nummer ett, är jag numera också försedd med öronboja. Jag tänker inte skämmas för att jag inte längre håller kvar vid min gamla kritiska inställning. Däremot kan nämnas att jag fick min nalle i present, eller snarare som del av ett gage. Hade jag inte fått denna present hade jag kanske aldrig köpt en mobil.

Men nu fick jag det, och här är vi nu.

Efter att ha haft nalle i tre år vill jag nu utvärdera experimentet. (De flesta kallar experimentet för ”normalitet”.) En sak står helt klar. Behovet av mackapären kom EFTER mackapären.

Jag läser följande redaktionella sofism i gratistidningen Dialect: “Som så mycket annat i den mobila världen så kommer förändringen från gatan. Kidsen lärde Sverige att använda SMS.”

Ursäkta men de som upfann SMS var nog ändå före kidsen. Vilka (kids som pensionärer) kände behov av SMS innan det fanns?

Denna fråga är inte så dum som den kanske låter, och den är inte retorisk. Innan jag fick min mobil brukade jag notera de tillfällen när det hade varit bra att ha nalle. Det hände kanske 2-3 gånger i månaden. Det ansåg jag inte motivera inköp av mobiltelefon. 23 gånger i månaden hade varit en helt annan sak.

Och hur ofta inställer sig detta genuina behov numera, nu när jag har nalle? Ytterst sällan. Härom veckan hände det, och jag minns faktiskt inte när det hände gången innan.

Först ska jag säga att jag älskar att sitta på café. Det är nästan heligt för mig. Just denna dag hade jag fått besök av vän, och vi skulle gå och fika någonstans. Men jag skulle också få besök av en fönsterreparatör, han skulle ringa på min hemtelefon innan han kom.

Väl nere på fiket insåg jag min tabbe. Jag ville inte avbryta vår fikastund bara för att strax gå hem och vänta på samtal. Så innan vi satte oss gick jag tillbaka hem (det tog en halv minut), ringde till reparatören och gav honom mitt mobilnummer. Därefter kunde jag (nu med mobilen i fickan) i lugn och ro återgå till umgänget med min vän. Jag kunde både äta kakan och ha den kvar.

Se där, en mycket bra användning för mobiltelefonen. Men hur ofta händer detta? En gång i halvåret, skulle jag gissa. Var sjätte månad ungefär uppstår en situation där mobilen är till stor hjälp och ger stor njutning.

Visst kan det vara bra med SMS, det tycker också jag. Men SMS förändrar inte så mycket VAD utan mest NÄR. Meddelandet kommer fram snabbare på det sättet. Men i fallet med min vän blev det faktiskt en kvalitativ skillnad i upplevelsen. Det handlade inte bara om kvantiteter, som när och hur snabbt.

Så jag konstaterar att behovet av mobiltelefonen fortfarande inte är stort i mitt liv. Den tillför små vinster, men sällan njutning. Den förblir en kvantitativ hjälpreda.

Man kan med fog fråga sig varför jag behåller den. Jag vet ärligt talat inte. Kanske av samma orsak som de flesta; jag har vant mig vid den. När röntgen som teknik var ny använde läkarna den i tid och otid. Den fanns, alltså skulle den användas.

Eller så handlar det om strålning och minnesförlust. Även mitt sinne har förmörkats, inte heller jag kommer riktigt ihåg hur det var innan jag gick in i min andra barndom och fick nalle.

Breaking the private barrier

As so many people, I have kept a strict, if not intentional and logical, border between my private and public life. “You can’t come closer than this!”

In a way I am even more strict with this nowadays, in this eaves-dropping, wired-tapped world. None of your concern where I am at the moment, who I am with or how I feel.

But at the forking of the roads, our society chooses piracy [state controlled] before privacy.

In another way I am more and more letting go of my privacy, the part of it which has to do with… let’s call it embarrassment, maybe shame.

PARENTS AND TEACHERS: “There are certain things you shouldn’t talk about or admit. Don’t expose your vulnerable neck; keep your dark (or even light) secrets to yourself.”

There is some wisdom in this, and some folly. It definitely has a tinge of war-logic.

Going to the other extreme, I am also NOT interested in the rather embarrassing and unseemly public confessions that media figures and celebrities are making, seemingly to boost the sales of their books or music.

Exposing your sex-life or delivering juicy gossip will find a large audience, but then the confession was just mercantile. The goal was not to get rid of not-needed, hindering armor and defenses — just boosting sales.

So obviously I am not going to tell you all about my life, nor trying to lure you, as a fly, with sweet and sticky stories from my private sphere. However, getting rid of no longer needed coverings and defenses are not only in order; they are a necessary step.

In this I am guided, and inspired, by a saying of Cyril Connoly. “Art is by the lonely for the lonely.” The art in question here is my current monologue, to an audience of presumable, and at least partially lonely people. I am not addressing the masses, so that they will buy my book or CD.

And IF my audience is a mass audience, I still address its lonely part, not the collective, imitative tendencies.

Am I building up to an awful let-down here, as Fred Astaire sang? Maybe.

I wanted to talk about pain, a subject best avoided in “cultured” circles. Embarrassing. Maybe. But part of so many people’s lives, so one can question the wisdom of making it a taboo subject.

I am in pain now and my thoughts go to the question of acute versus chronic pain.

Acute may be sharper but is definitely shorter. I take some pride in not asking for anesthesia at the dentist. I can at times suffer harsh treatment for an hour without resorting to chemical help.

That’s acute.

Chronic is something different. I know, and know of, people with chronic pain. The few times I’ve had it, I see frightening things happening to my psyche. It becomes dark; thoughts, feeling, impulses… all turn dirt grey-black.

This is not unavoidable but it takes much effort to stop this darkening. And that is perhaps the virtue of chronic pain; it lets you gather your forces against a strong(er) opponent. After having lifted only 10 kilo, you now have to lift 50 or 100.

In this process something else happens; a demarcation, a division, a separation: between my lazy and comfortable sides, and my inner let’s say Jedi. If I am to not drown in the swamp of negativity that the pain generates, I need to summon my best and strongest inner forces. Less will not do.

If I am somewhat successful in this I might come to the point where pleasure and pain, pleasant and painful, lose their antithetic qualities. They are no longer opposites; both are part of how life feels.

We learn early in life to divide experiences into light and dark, pleasant and painful. But this division seems to ensure that while we are in some kind of pain, we do not really exist; only the pain and the complaining about the pain exists. Seen logically it is a pity that bodily pain (or psychic pain, can be just as bad) should have the power to make us non-existent.

So this text could also be called breaking the pain barrier.

I sometimes say that if I get into a situation of really drawn out chronic pain, I will commit suicide. As a sober observer remarked, the thought (sic) of suicide has helped many a man through many a difficult night.

Question is also, drawn out for how long? I now think there is a virtue in resisting the pscyhe-darkening tendency of bodily pain. In the long list of different kinds of fasts (from food, drink, talk, sleep, etc) this could be called pleasure fast; not asking or requiring life to be pleasurable (to the body).

There are some people who punish dogs who shit in inappropriate places by forcing their head into the shit. That’s cruel, but I think life sometimes does something like that to humans. Making us “eat” what we have considered un-eatable, nudging us towards the state of omnivore.

PS: There’s more to say about being secretive. Another time. Let’s hear what Spirit has to sing about it.

Avsmak (Ecce Merkantilius)

Jag har nyss sänt ut andra numret av min nya publikation Utsikt.

Läs den här.

Oj, så skönt det var att skriva det numret. Den handlar om något enormt, enormt viktigt, enormt försummat. Det var mycket enormt på en gång, men jag skämtar inte.

Ämnet för Utsikt 2 är något som legat över mig, och andra, länge. Med kanske den skillnaden att jag mår rejält illa av oket och vill kasta av mig det. Jag känner avsmak.

För att förstå vad jag menar behöver man möjligen i gå mina skor, storlek 41. Och förstå min världsbild, mitt perspektiv.

Ända sen jag publicerade Offensiv Nostalgi 1993 har jag levt med en bild av tidsandan som ytterligt religiös. Och ytterligt materialistisk. Jodå, det kan vara ett maka par. Det finns de som betraktar kommunismen som en materialistisk religion, och jag ser också vår tid (med eller utan kommunism) som religiös.

Polyteistisk, många gudar. Men också feg och krypto, dvs. religiös i lönndom, utan att våga erkänna saken.

I Offensiv Nostalgi katalogiserade jag 19 gudar. Det har gått några år sedan dess 1993, listan är fortfarande aktuell men det har tillkommit nya avgudar. Vår tid är ju mycket datoriserad och vi behöver också betänka våra digitala gudar.

Men Utsikt handlar om en gammal klassiker, som växt till sig något… enormt, under vår digitala era.

Jag ger den namnet Merkantilius, eller varför inte St. Merkantilius. Den merkantila andans avgud. Och eftersom han är så genomsyrad av, rentav härstammar från USA, får han också ett amerikanskt namn: Uncle Whatsells.

Detta kommer från ett citat av Konfucius. “The superior man knows what is right, the inferior man knows what sells.”

Vad är det som SÄLJER? Hur kan vi sälja bättre? Mellan dessa frågor oscillerar vi moderna människor som mellan pest och kolera. Fast så ser vi det förstås inte, för vi är religiösa, fromma troende. In business we trust. Vi har lärt katekesen, nämligen att säljande, business och kommers är bra, gott och önskvärt. Halleluja!

Åtminstone oundvikligt, så det är lika bra att gilla läget. Jag gillar inte läget, får tvärtom kväljningar av det.

Men nog ordat, läs hela Utsikt och se er i spegeln, se civilisation i spegeln. Ecce Merkantilius!

Stranger danger!

I am sitting in a café and spot a girl with Rosetti hair. Can I take a portrait of you, I ask. Not make, take — since this is not about painting but photography.

She gives me her email address. I write to her and send some photos.

After a week or so I get a reply, very polite and cultured (she is neither Hungarian nor Swedish, sorry to have to write that), saying that she is open to being photographed but… “you must understand that stranger danger has been running in my head like a mantra all through my childhood”.

Never heard that phrase before, but Google gives me 397.000 hits for “stranger danger”.

I know why I have “missed” it. And why I don’t miss it. It feels very correct for me not to know this saying, since I actively try not to mistrust and fear strangers, and life.

I write back to her, saying I understand her worry and suggest a couple of places where we could meet, open, well-lighted, not at all shade places.

After that, I don’t hear anything from her again.

This universal fear of The Stranger… is not universal, but very common.

The worst part of it is that Big Mother (the up-to-date, softened, feminized version of Big Brother) very actively encourages this fear, by stressing our need for security. Everywhere we turn, we are told that we should stay safe, shown all the measures (surveillance cameras, etc.) taken for OUR security. Beside Big Pharma and other biggies stand Big Security.

These measures are not for OUR security but rather spying tools for the security of Big Mother, who is herself TERRIBLY insecure. Unless she knows what we, her citizens, her subjects, are doing she cannot sleep at night.

So in her typically sneaky way she is trying to assure her own safety by making us fear for ours. Big Mother is a primitive creature, inspiring us all to be just as primitive: careful (full of care), fearsome and paranoid.

Being careful can be wise. Fearsome is not necessary, if you are a careful in a sane way. Paranoia is optional, and very popular.

Stranger danger! Women should (and do) fear men. Men should not (but do) fear women. No, not being raped but being rejected and snubbed.

“Living dangerously” is a nice-sounding phrase, but its meaning has shrunk. Nowadays the danger we are prepared to face are perhaps being without our smartphone for a day, maybe even two. Remember how it worked in the old days? “ring-ring” and “Hello?”. You had no idea who was calling you before the era of Caller ID. Today you are living dangerously if you just say “hello?” without looking at the screen to see who’s calling. That’s modern courage.

Of course it shouldn’t be called living dangerously but living fearfully.

I can’t sleep well at night if YOU can. Remember: stranger = danger!

Support

Swish: 0765-740140

Bankkonto (Skandiabanken) 9150-577.074-4

Patreon

En god automatiserad jul!

En återuppvärmd bloggtext från 2013. Kan äga relevans även i dag, är jag rädd.

Det är den tiden på året…

Men vilka adjektiv ska man använda om julen? Sången talar om färg; den ska vara VIT.

Det är inte helt nödvändigt. För min egen del kom jag för länge sen på vad som fångar julens atmosfär för mig, och det har inte med färger eller syn att göra. Snö kan vara kul men ännu härligare är den doft som hör julen till.

Jag tänker inte på glögg, lussebullar eller julskinka utan på doften av julgran. Det är en smärre tragedi att så många saker (julgranar, rosor, med mera) numera mist sin doft. I år har jag dock lyckats hitta en gran med den rätta doften. Något svag, men att krypa nära den är en riktig nostalgitripp. Barndomen hoppar plötsligt fram ur minnets buskage…

DOFTANDE blir alltså mitt första jul-adjektiv.

Mitt andra adjektiv är inte lika trevligt.

Låt oss titta i backspegeln. Julen var en gång julkortens tid. Själv har jag alltid varit hopplöst dålig på att sända sådana, men det var alltid trevligt att FÅ kort.

Kortet visade att personen tänkt på mig. Hon har valt ett vykort, skrivit en liten, rentav medelstor hälsning, slickat och klistrat på ett frimärke samt gått till posten. Ingen liten investering i dessa spartider.

Detta var alltså på den gamla tiden, före Internet. Jag får fortfarande julkort men de är digitala, och julkort bör sättas inom citationstecken. Att någon skickar en tanke känner och ser jag inte längre.

Receptet är enkelt för att inte säga magert: man öppnar sitt mailprogram, väljer ut en bild eller fotografi, klistrar in en liten text med bildbehandlingsprogrammet och sänder sedan härligheten till hela adresslistan. Häpp!

Det som förr tog flera timmar, och kostade flera ören, går nu i ett huj. Nyckelordet är automation. Jag får alltså strikt talat inga julkort längre utan massutskick.

Vänner, sänd hellre ingenting än sådana halvhjärtade, pliktskyldiga försändelser! (Fast sänd helst ett riktigt kort eller ett mail, riktat bara till mig. Det är inte det digitala utan det opersonliga som är värst.)

Julens andra, något mindre trevliga adjektiv blir alltså LAT.

Personligt rekord. Julkort till alla på tre minuter blankt!

Värst var det för några år sedan när julen var s.a.s. dubbelautomatiserad. Jag fick inte ens ett digitalt kort utan bara ett meddelande om att jag skulle hämta ett kort.

NN har sänt dig en julhälsning. Hämta den på http://julhälsning.org/8HYdk72839=d7TUT7s8d/

Nå, jag beger mig till julhälsning.org. Men vad väntar mig där?

You browser is out of date. Please update HERE.

Tjena, där rök hela julstämningen! Jag vill bara brista ut i sång…

(Sjung gärna med i denna intressanta julsång. Melodin är bekant, orden mindre bekanta men högaktuella sedan minst 100 år. — Hela texten nedan.)

AUTOMATION

It was automation, I know
That was what was making the factory go
It was IBM
It was Univac
It was all those gears going
Clickity clack, dear
I thought automation was keen
Till you were replaced by a ten-ton machine
It was that computer that tore us apart, dear
Automation broke my heart.
There’s an RCA 5-0-3
Standing next to me, dear, where you used to be
Doesn’t have your smile
Doesn’t have your shape,
Just a bunch of punch cards and light bulbs and tape, dear
You’re a girl who’s soft, warm and sweet
But you’re only human and that’s obsolete
Though I’m very fond of that new 5-0-3, dear
Automation’s not for me.
It was automation, I’m told
That s why I got fired and I’m out in the cold
How could I have known
When the 5-0-3
Started in to blink it was winking at me, dear
I thought it was just some mishap
When it sidled over and sat on my lap
But when it said “l love you ” and gave me a hug, dear
That’s when I pulled out. . . its plug.
(Melodi: Fascination)

Inside the box (Une Saison en Enfer)

I haven’t felt well for the last two days and I know exactly why: I went out into cold weather with too little clothes.

The result is fever, insomnia, pain in most of my body, including head, jaws and teeth. Been there before, it’s over in two days.

What is interesting is that dreams are also affected; they turn boxy and repetitive.

Now hell is not something that I think a lot about. It’s a four letter word, maybe there is no reality corresponding to the word. However, dreams such as these — the same or similar chunks of action repeating again and again, assembled as LEGO bricks, turning round and round, not getting anywhere, as being stuck in a roundabout — are my idea of hell.

You are inside a box and there is no way you can get out. At least so it feels. In such a case the thought and realization “nothing lasts forever” comes to the rescue.

Manuscript found in a beauty box

Necessity knows no law.

Sometimes your need is so great that you are forced to use the wrong toilet. No ladies there, but in a corner an abandoned, battered beauty box. Among lipsticks and brushes I find the following MS.

The commandments of Enemism

Sisters! Remember that you need men. Without men you don’t have an enemy, thus no war, thus nothing to live for.

Never be moderate or understanding!

Deny any eventual similarities with the enemy. That might lessen and soften the struggle. No mercy, no sympathy, no empathy. Just enmity!

Find fault wherever and whenever you can. If a man says something bad about you he is insolent. If he complements you, he is sexist. If he says nothing he is ignoring the issue or you — or proves by his silence that he is defeated. In either case, we win!

Wield the sword of victim-power. If you haven’t been raped or sexually assaulted, search your memory and you will surely find some instance of male insolence, touch, gaze (the new evil eye!) or being totally ignored that you can construe as harassment.

Nurture your sensitive corns, water your hurts. They are your greatest assets, your most powerful weapons in the struggle of our Enemistic Liberation Army.

Use political and military words like “rights”,”demands”, “struggle”, “liberation”, “power”, “empowerment” (“disempowerment” even more of course) a LOT. They should be your meat and potatoes. Avoid soft words like “love”, “harmony” and “peace”.

Shun peace, even the word. It is your worst, your ACTUAL enemy, since it removes your war and enemies.

Don’t get too close to men; you might loose your edge, get sentimental and wishy-washy. It’s hard to pull the trigger when you see the enemy eye to eye. Avoid him. Step back and step away. Do it with telecom: fire and pull the trigger on social media at a safe distance.

Always use blunt weapons, terms that are imprecise and vague and that hit both guilty and innocent. That will keep things going. You can rest assured the war will never stop. Not only will the guilty be angered and shamed, so will the innocent.

Deny that there exist such a thing as innocence. Only women can be innocent!

Don’t stop the carousel. Where will you be without ongoing conflict? Where will you be without victimization, victimhood, harassment? The very raison d’etre of the enemist will evaporate.

Therefore, don’t ever admit it, but value your enemy highly. Without him you are nothing. (Don’t tell anyone, but your enemy is your best friend!)

E.L.A.

I hope this note is a joke, of course. Unfortunately, Homo sapiens has a long history of making jokes into bloody realities.