Month: April 2016

Vem är herre på täppan i vår tid?

Nu finns det ju många täppor, så vad talar vi om närmare bestämt? Formuleringstäppan, den som ibland kallas problemformuleringsmonopol. Alltså, vem ska få bestämma vilka frågor och problem som är centrala, primära, viktigast?

Detta monopol har vandrat stafett genom tiderna. Under långa tider vad det kyrkan som bestämde var skåpet skulle stå. Det viktiga var att leva ett dygdigt liv, prisa Herran och att inte synda.

Raskt hopp till nutiden. Kyrkan har fortfarande mycket att säga till om, där och där. Men inte här (i Sverige). Något monopol på de viktiga frågorna har den inte.

Dålig självkänsla verkar den ha också, det märks bland annat i språket. Jag tror det var Totte Wallin som en gång raljerade att Jesus, om han ska vara inne i vår tid, måste stava sitt namn med “z”. Jezuz, eller åtminstone Jesuz, skulle slå an mycket bättre.

Själv köper jag att man byter k till q i en kyrkas namn (tror jag). Men följande skylt andas inte religion, utan reklambyrå.

Tillbaka till täppan. Vem som är herre där beror på var vi är geografiskt och i vilka kretsar vi rör oss. På vissa ställen är det affärsintressen som har störst vikt, på andra är miljöfrågor primära. Här och där (fast fråga mig inte exakt var, detta är mer hypotes är något jag vet) är konstnärliga värden och frågor det viktigaste, på vissa platser är det andlighet och hälsa som smäller högst.

Generellt har vetenskapen norpat åt sig krona och spira från kyrkan.

Medan kyrkan förr hårt bestraffade hädare som trodde mer på räknesticka än katekes är nu rollerna ombytta; vetenskapsmän tar revansch genom att skriva böcker (biblar?) om Guds ICKE-existens och horder av både yrkes- och privatsoldater beskyddar vetenskapens treenighet (Tiden, Rummet och det Heliga Projektanslaget) med näbbar och klor mot vilseförda feltänkare som menar att vi kanske skulle prova naturmedel när vanliga mediciner inte hjälper, eller att planeternas rörelser och positioner, inte bara arv och miljö och Facebook, påverkar människors beteende. Fy, vilka dumheter! Tutta eld på bålet bara.

Men vem är då det allra högsta hönset, vem har det allra allra sista ordet?

Jag tror inte det är vetenskapen, även om den har rätt att köra över och skratta ut alla möjliga domäner som en gång i tiden behandlades med respekt. För även vetenskapen löper nu risk att bli utskrattad och hånad — av högsta hönset Hönan.

Det är kanske inte så konstigt, rentav överraskande logiskt, att högsta hönset ger sig till känna genom att kräva att vi alla börjar använder ordet “hen”. Jag pratar alltså om feminister och genusforskare.

Det syns mig, där jag sitter i mitt utsiktstorn, att av alla olika domäner och perspektiv: religiösa, affärsmässiga, politiska, vetenskapliga, filosofiska, m.m. är det genusperspektivet som numera får sista ordet.

— Religiös tes, visst, men hur är det med kvinnosynen?

— Vetenskaplig sanning, visst, men har lika många kvinnor fått anslag som män?

— Stora förtjänster i företaget, gratulerar, men hur många verkställande direktörer är kvinnor??

Jag glömde visst det musikaliska perspektivet, trots att jag är musiker.

— Kvinnlig anhopning av Svenska Tonsättare (KVAST) säger: Så fint ni spelar, symfoniorkestern, men hur många verk av kvinnor har ni spelat i år?

— Kvinnor upp på pulten (KUPP) säger: Så fint ni spelar, symfoniorkestern, men hur ofta, eller snarare sällan, anlitar ni en kvinnlig dirigent??

Ingen av de uppräknade domänerna, den religiösa, vetenskapliga, affärsinriktade eller musikaliska, vågar snart svara: “Vi ruckar inte på vår problemformulering för er skull. Det spelar ingen roll hur många VD-ar eller dirigenter som är kvinnor. Kvalitet går före kön. Det räcker inte att musiken är skriven av en kvinna; den måste uppfylla kvalitetskrav och tåla jämförelse med bra musik skriven av män.” Alla får gå och skämmas, åtminstone låtsas skämmas, om svaret på frågan inte är genuskorrekt.

Härmed har jag åtminstone för mig själv klargjort vad som är det allra heligaste i vår tid, i Sverige, och vem som är högsta hönset. Det är hen genusforskaren.

(Här en engelsk text om saken: HENS R US)

Vad händer i Sverige? More of the same, förstår jag när jag snavar över ett för mig nytt ord, ickebinär.

Nej, det handlar inte om datorer eller analoga kontra digitala värden, som jag som gammal IT-kritiker först tror. Utan ännu en gång (suck… svenskt uttal) om sex. Eller kön. Eller heter det kanske “gender” på nysvenska?

Ickebinär är tydligen ett begrepp för en person som inte är 100 procent man eller 100 procent kvinna. Men hallå? Var har ni hållit hus de sista hundra åren? Är namnet Carl Jung bekant? Hört talas om anima och animus? Yin och Yang, ringer det någon klocka?

Att människor skulle vara enbart män och kvinnor, att kvinnor inte har något manligt i sig (speciellt i Sverige. med alla dess amasoner) och män inte något kvinnligt, det ska vara ganska eller mycket oreflekterande människor som ser saken så.

“Ickebinär” tillför inget nytt till diskussionen. Transperson, räckte inte det?

Jag misstänker att saken egentligen handlar om något annat: narcissism, att göra sig märkvärdig.

Narcissistiska individer kan vara intressanta, underhållande eller mycket irriterande. Men de stör inte den stora bilden i alla fall, får inte båten att kantra.

När däremot stora minoriteter, vad jag kallar “megaminoriteter” (de riktigt små, som till exempel ungerska musikfilosofer bosatta i Sverige, är både osynliga och helt okej att fullständigt ignorera) börjar leva ut sin längtan efter att sticka ut, synas mera och höras mera, odlar sin lust att få känna sig annorlunda och mer intressanta än andra — då får samhället en obalans av den småtyranniska sorten. “Särart” börjar stiga minoriteterna åt huvudet och gör dem odrägliga. De börjar skrika på nya privilegier (som könsneutrala toaletter).

De vill synas och märkas av alla, enligt den klassiska narcissistlogiken “syns du så finns du”. Ingen ska få vara omedveten om queergender i Sverige, om hur man använder ordet hen, om att transpersoner känner sig otrygga när de måste välja mellan Herr och Dam när de ska kissa. De känner sig kanske som både och, eller varken eller.

Men lär er då något av oss konstnärer, en minoritet som det är helt i sin ordning att inte veta någonting om. Musiker, målare och poeter har alltid vetat att manligt och kvinnligt inte är någon onyanserad binär historia. Vi är alltsomoftast en blandning av komponenterna. Vi kallar oss “konstnärer” och det ordet har räckt och fungerat bra för våra behov, täckt in massor av varianter och dialekter.

Det finns till exempel många kvinnliga tonsättare som är män (Chopin med flera), och många kvinnliga musiker har, bildligt talat, åtskilligt med hår på bröstet. Vi lyfter inte på ögonbrynen över sådant. Vi känner inget behov av att hitta på nya, märkvärdiga ord för vår “sort”, även om vår sort ÄR nog så märkvärdig och ofta märklig. Detta beror på att det — faktiskt — finns gränser för vår (erkänt existerande) narcissism.

Att vilja bli sedd är ingen konstig impuls, men megaminoriteter som i spaltmeter på spaltmeter klagar på att de är (host) osynliggjorda låter inte riktigt övertygande. Att det också fanns en nypa narcissism i min handling att dra i nödbromsen på X 2000 torde varje djupare reflekterande människa kunna ana, det är inget sensationellt avslöjande. Varför bloggar folk, varför vill man “jobba med media”, klä sig utmanande? Varför vill alla ungjävlar nuförtiden bli artister? Man vill bli sedd.

Att få en reflektion över samhällets alltmer rusande tempo (speed kills!) var mitt huvudmotiv, men där fanns också, som nästan alltid, personliga sidomotiv. Å andra sidan bad jag inte om speciella privilegier, krävde inte att toaletter skulle byggas om (eller att snabbtågen skulle köra långsammare). Ni läste inga snyftiga hemma hos-reportage om mitt privatliv heller. Det fanns gränser.

Skit i kön, säger vissa sofistiskt, men det är det sista man gör. Man tänker på och pratar om kön hela tiden, ständigt, varje sekund. I dag könsneutrala toaletter, i morgon vad? Dags för skräddarna att radikalt tänka om! Pth och ptv är djupt diskriminerande för hen; genderkorrekta transbyxor ska naturligtvis vara pim. I politiken är det väl också dags att ta bort höger- och vänsterpartier så att vi alla ligger i den korrekta, neutrala fåran. (Den idén gillar även jag!)

Som sagt, konstnärers narcissism känner ändå gränser. Det verkar inte transpersoners och ickebinära personers narcissism göra. Allt ljus på oss och våra problem och våra predikament. Vi är offer och vill ha offermakt, och självklart problemformuleringsmonopol. Allt ska betraktas (och förstås problematiseras, favoritord nr 1) genom ett könsfilter. Ingenting under solen ska få undslippa könskopplingen och floskelbingofraser om “patriarkala strukturer”.

Nej, skärp er nu och lär er något av oss konstnärer som haft koll på de här sakerna i hundratals år — utan att behöva göra stort drama och Titta på oss-spektakel av saken. Att vara “ickebinär” är vår normala vardag, utan att vi behöver ordet.

Ni behöver möjligtvis inte ordet heller, annat är för er fåfänga. Vi konstnärer fortsätter att kalla oss “konstnärer” (utan tillägget ickebinär), och er får vi kanske kalla ickebinära narcissister?

Det är möjligen inte könsgränserna vi behöver titta närmare på i Sverige (de har betraktats intensivt i många år), utan gränserna för narcissism, hur samhället påverkas av att vissa (stora) minoriteter ges möjlighet att leva ut den impulsen obehindrat. Låt oss inte vara naiva, att kalla sig offer är ofta en handling för expansion, ett mjukissätt för att skaffa sig makt.

Jag tar mitt eget råd från den förra (engelska) texten (Testament Mode) och skriver som om nästan all tid var ute, direkt i WordPress.

På svenska. För just nu är jag i Sverige.

Jag har precis tagit en kall promenad i Vinterviken. Fem grader i vattnet (mötte en son och pappa som kollade med termometer), diverse joggare, lite fint med viken och fåglarna. Men en stor melankoli störtar över mig, och den är inte bara personlig. Den är möjligen inte alls personlig, tvärtom en del av den melankoli som ligger över landet.

Har under mina många svenska år försökt förstå Sverige. Förstå = greppa, analysera, se vad som får den att ticka, kasta ner den på en analyssoffa och försöka gissa vad den skulle säga om sig själv om den var pinsamt ärlig.

Vet inte hur meningsfull denna lek är, är inte lika road av tanken längre. Men åtminstone förr har jag tänkt att detta skulle vara en present till Sverige. Möjligen inte alls välkommen, möjligen matnyttig ändå. Jag vet inte.

Vissa av mina intryck vill jag kanske ändå sätta på pränt, även om de är “mörka”, och inte känns positiva. Är det positivt att beskriva en varböld eller ett sår som vätskar? Knappast, men sådant accepterar vi som något naturligt ändå. Det är en fas i tillskrivandet, jag menar tillfrisknandet. Det finns något som heter “healing crisis”, osv.

Återigen går jag till Ray Bradbury och hans råd till författare. De kan appliceras på mer än skrivande.

What do you want more than anything else in the world? What do you love, or what do you hate?

Find a character, like yourself, who will want something or not want something, with all his heart. Give him running orders.

Shoot him off. Then follow as fast as you can go. The character, in his great love, or hate, will rush you through to the end of the story. The zest and gusto of his need, and there is zest in hate as well as in love, will fire the landscape and raise the temperature of your typewriter thirty degrees.

Zest = entusiasm, livsaptit. Att hat skulle ha med livsaptit att göra tolkar jag, ska vi säga litterärt. Att skriva av sig mörka saker… tänker på Wilhelm Reichs på alla sätt svidande lilla bok “Listen, Little Man!“.  (Läs den om ni törs.) Med ett modernt ord skulle man kalla den för en “flame”. Den koncentrerar sig i vilket fall på det mörka, imperfekta, snåla, trånga, omänskliga.

Nå, jag har preludierat tillräckligt. Här följer mina intryck från promenaden.

Gatan slingrar sig strömlinjeformat, men är ödslig. Jag känner denna ödslighet utan och innan. Det är inget konstigt, det är så vibrationerna svänger här i landet. En klinisk renhet och tystnad, människor med stora mellanrum.

Jag lämnar gatan, väl nere vid viken gläds jag åt fåglarna. De deppar inte vad jag ser. Tvärtom uppstår något slags gruppsex med fyra änder på en gräsplätt. Tur att det är djur, annars skulle moralpolisen ryckt ut med tjutande sirener.

Viken är också ren, och tyst. Tystnaden är kanske mitt eget fel; varför har jag inga hörlurar i öronen, som så många andra här? Då skulle ljuv musik, av den privata sorten, klinga. Inte i luften men rakt in i mitt öra. Inte i en gemensam sfär men i alla små avgränsade, avskilda sfärer.

Många joggar, det gäller att värna om hälsan och konditionen. Och visst är naturen vacker. Naturen! Den borde skrivas med stora röda bokstäver på flaggan. Hur man älskar naturen i Sverige! Men kärleken syns mig både överdriven och smakande surrogat. Visst är det fint med samklang med skogar, sjöar, skärgårdar och norrsken, men det finns också något som heter människor. John Donne sa att de inte var öar, men det är de nästan i Sverige.

Nå, man kan inte få allt. Man kan gå på krogen och dränka sorgen i en redig sup eller tre. Eller man kan gå på gym eller jogga i skogen och glömma den stora, djupa svenska ödsliga ensamheten, den som får det att kännas som om man ropar från en skärgårdsö till en annan när man kommunicerar.

Kommunicerar, där kom det ordet. För det är ju det man så gärna gör i Sverige. Något annat än pratar, för samtal är gratis.

“Kommunicera” är som längdhopp, handlar om glädjen i att kringgå den nära människan framför en och hoppa flera led bort till en kompis som är ännu längre bort. Detta görs med dator eller mobiltelefon. Dessa maskiner lättar på känslan av ödslighet, minskar rädslan för det nära och de nära.

Musik i hörlur kan också skydda från den svarta ödsligheten, från insikten “Oj, det är ju FÖR SVÅRT i det här landet med enkel mänsklig kontakt. Den är allt annat än enkel, den är det svåra… Men gu´vad den här låten svänger och tvättar bort jobbiga joggartankar från horisonten!”

Det lätta däremot är framtidshopp, om man med framtid menar teknologi och smarta maskiner. Det är lätt med know-how, med effektivitet och IKEA-tänkande. (IKEA — synonym till Sverige?) Det är också lätt med viss sorts ordning, att skilja mellan olika sorters sopor (fast ligger inte rasismens frö i detta, att särskilja och separera?), att sätta T-banans avgångstid före “äsch, jag plockar upp den där stackaren som springer med andan i halsen”.

Ordning och reda, rent och fint. Åtminstone om man inte skrapar på ytan, för då flyter allt var fram och de många sår som vätskar och luktar illa.

Själv har jag varit en sån där “skrapare” så jag är van vid lukten. Numera tycker jag att mina egna sår är viktigare än Sveriges, eller rättare att hela dem.

Ändå tillåter jag mig efter denna promenad som satte gråa fingeravtryck i mig att, i något slags testament mode, formulera mig kort om saken. Vem vet, kanske kan orden ändå fungera som en present?