[En tio år gammal text som bara blir godare med åren.]
Jag drömmer.
I drömmen ser jag på TV. Och det är inte vilket TV-program som helst utan direktsänd symfonikonsert från Wien. Jag lyxar med ett glas vin och Croque Monsieur i TV-soffan. Nu ska det bli fest!
Och det blir det verkligen. Kvällens dirigent, Vladimir Mastodontsky, är en gigant i konstmusikens arena. Hans tolkningar av Beethovens symfonier och Wagners Ringen är guldskivor sedan länge. Varje medborgare med självaktning har åtminstone en Mastodontsky-skiva. Ungdomar sover i tält veckor i förväg för att få biljett till hans konserter, autografjägare och skvallertidningar är som galna i honom.
Sådär, nu sparkar, förlåt, slår han igång orkestern. Det sprakar och gnistrar om hans Petrouschka. Med en fäktares elegans besegrar han varje motstånd och för orkestern i mål. Vilken spänning, vilken upphetsning, vilka applådåskor. JAAAAAAAA!!
Det är tydligt att Mastodontsky hörsammat Richard Strauss råd till dirigenter. “Svettas inte. Det är publiken som ska svettas.” Jag svettas definitivt, och publiken i Wien ser inte särskilt torr ut heller. Ingen förvånas när presentatören berättar att Mastodontsky blivit föreslagen för Nobelpriset i klassisk musik.
Denna magiska afton bjuder vår hjälte frikostigt på det som är hans specialitet: långsamma tempi. Mastodontsky är världsmästare i konsten att ta det lugnt. Inget kan stressa honom; när han skapar finns bara musiken. Tidtabeller och klockor smälter bort som i en tavla av Salvador Dali.
Programmet blir, som väntat, försenat. Tio, tjugo, trettio minuter. Men vem har bråttom? Aktuellt och Rapport får vänta. Likaså den direktsända fotbollsmatchen.
Nu har vi kommit till konsertens final och höjdpunkt: Mahlers sjätte, och längsta, symfoni. Femtio minuters försening. Speakern kommenterar några samtal till TV-huset. Tydligen har sportdårar busringt och klagat över förseningen. Men speakern drar huliganerna i örat. “Symfonisk musik går naturligtvis före lagsport. Och hör sen!”
Mastodontsky är i högform. Han suger på varje ton, som bara han kan. Fraserna tänjs till bristningsgränsen, pauserna laddas med maximal sprängkraft. Som lyssnare önskar man att konserten aldrig månde sluta.
Men – allt har ett slut, så även denna konsert. Jag torkar svetten ur pannan, röker en cigg, och tackar Sveriges Television för ännu en konstmusikalisk högtidsstund.
Nu, bara en och en halv timma för sent, är det dags för Aktuellt. Fast ursäkta, vad kan vara mera aktuellt än Mahler? Innan jag stänger av TV:n berättar hallåan att fotbollsmatchen redan är slut. Avsikten var att spela in den på band, men genom en teknisk fadäs misslyckades inspelningen. Nå, det var ju bara fotboll.
Väck mig inte ur drömmen…
