Intervju med Veckans Affärer

VA hörde av sig, med anledning av att det gått drygt tjugo år (23 närmare bestämt) sedan jag drog i nödbromsen på X 2000 (“Operation Sköldpadda”).

Jag tillstår att jag gillar ungefärligheten i detta. Tre år och två månader efter “jubiléet”.

Som kontrast kan jag nämna att jag själv 2013 i samma ärende hörde av mig till SJ-s egen publikation Kupé — som jag ärligt tycker är mycket bra — tror det var någon vecka efter (eller om det var före?) själva “tjugoårsdagen”. Det var väl helt rätt tidning för ämnet? Men då var saken inte intressant, en sådan försening var inte acceptabel. (Att tågen inte håller tidtabellen… en helt annan sak.)

Det där med att nyheter kommer “för sent” är ju inte något som läsare, tittare och lyssnare bryr sig så hemskt mycket om, men vissa tidningsredaktörer har tyvärr fått för sig att Punktlighet är kung och att Nyheter Åldras i Progeritakt. Skönt då när Veckans Affärer bryter mot det mönstret.

Texten blev, som ofta händer, något kortad i VA. Här är hela oförkortade versionen. Som jag påpekade för Karl-Johan Byttner som kontaktade mig: bra frågor, de leder vidare.

Vart, ja, det är en annan fråga.


1. Du blev rikskändis när du drog i nödbromsen till ett X2000-tåg 1993 och delade ut flygblad till resenärerna där du menade att man måste fråga sig om ekvationen “snabbare är bättre” verkligen stämmer. Nu har det gått drygt 20 år sedan händelsen. Vart har samhället färdats under den tiden och vart är vi på väg som man brukar säga i SVT-programmet “På Spåret”?

I min bok “Offensiv nostalgi” från 1993 försökte jag identifiera och handgripligt protestera mot “tidens gudar”, till exempel snabbhet. Vad jag då inte förutsåg var den sanslösa IT-hysteri som skulle följa. IT utlästes informationsteknik, själv sa jag informationstyranni. Eller informationsteologi, halleluja! År 2000 utmanade jag Jonas Birgersson (som Veckans Affärer då jämförde med Jesus) på verbal duell. Samt skrev IT-psalmen “All you need is bredband“, hittas på nätet.

2. Vad kommer egentligen det här med att “snabbare är bättre” ifrån? Vem/vilka ligger bakom det och vad har det skapat i samhället, enligt din uppfattning?

En meme skapad av Illuminati? Eller så är det meningen att mänskligheten ska gå in i en superacceleration som är svindlande, smärtsam, men också utvecklande.

2. Jag har talat med stressexperten Anna Benich Karlstedt som är så stressad att inte hon får ihop sitt vanliga liv. Om hon som expert inte lyckas få ihop tillvaron hur ska vi vanliga dödliga lyckas med det?

Jag håller tummarna för Anna men läget behöver inte vara SÅ mörkt. Som någon sa: Det finns vissa saker man måste vara expert för att inte förstå.

3. Teknikutvecklingen kan tyckas paradoxal. Jag menar å ena sidan gör tekniken att vi kan utföra saker snabbare, men å andra sidan verkar mobiler, surfplattor och annat bara öka stressen i tillvaron och skapa ett samhälle där vi är ständigt uppkopplade. Håller du med om paradoxen och vad ska man göra åt den?

Vi gör saker 1) snabbare än förr men vi vill göra 2) SÅ MYCKET MER ön förr. Högre tempo, högre glupskhet, vi vill ha ALLT på julbordet! Är det då konstigt om man får existentiell paltkoma? Som kontrast har vi historien om den unga journalissan som besöker en hundraåring tant som bor i skogen. Blir det inte tråkigt här, undrar flickan. “Nej, varför det? Jag har ju katten och en lös tand!”

4. Håller vi på att stressa ihjäl oss i samhället – Anna Benich Karlstedt sade exempelvis att man inte ens får ha tråkigt på Långfredagen längre?

Detta är nästa paradox. Vissa har förstått att det är roligt att “ha tråkigt”. Dessa kloka får bli våra ljusgestalter som visar vägen framåt — till synes bakåt.

5. Vad ska vi göra för att stoppa den här utvecklingen – jag menar det är vi människor själva som skapar stressen i tillvaron och statistik från Försäkringskassan visar på en explosion när det gäller människor som är sjukskrivna på grund av stressrelaterade besvär?

Vem är “vi”? Frågan “Vad ska vi göra?” indikerar ATT man vill göra något. Men det finns för många aktörer som tjänar grovt på att folk uppdaterar sin Facebookstatus och är ständigt uppkopplade. (Inte On-Off utan On-On. Jag kallar det ONONI). Den enes stress, den andras miljard. Starka ekonomiska särintressen uppmuntrar stress. Om alla tyckte illa om den skulle vi sluta rusa.

6. Vad var det som hände på 90-talet när man började prata om att “snabbare är bättre” och folk började gå in i väggen? Vad ser du för likheter mellan det som hände då med det som sker nu?

De som svalde memen fick betala dyrt. 2016 känns inte så mycket “gå in i väggen” som “milt sluttande nerförsbacke” (vilket är en finurlig författares definition på vägen till helvetet).

7. Vad kan du skönja för eventuella positiva signaler som skulle kunna bromsa utvecklingen med den ökade stressen i samhället?

Alltför många aktörer tjänar på att fotfolket stressar, så jag ser inga tecken på kollektivt lugn. Däremot har individer fattat galoppen. “Missa inte tåget”, skrek man i slutet på millenniet. Men det krävs mod för att hoppa av tåget. Det hjälper att se att tåget var ett boskapståg och att vägen mot det påstådda paradiset var en VÄGG.

8. Hur gör du som filosof för att finna lugnet i tillvaron – vilka är dina bästa tips?

Ta motgiftet klassisk musik. Gå med i Sjundedagsnihilisterna. Öva aktiv nonchalans: att en stund varje dag helt ignorera, ja, fullständigt skita i informationsflödets lavaflod.

9. Tycker du att det är dags att dra i nödbromsen på nytt och har du någon ny klurig idé för att återigen kunna lyfta frågan om livshastigheten?

Är inte klurig längre, vill inte längre bromsa världen. Den vill ju inte det själv, så vem är jag att insistera? Ibland är krasch bästa medicin. Om väggen är så attraktiv, gå in i den och kom ut på andra sidan som filosof!

Flattr this!

Sjundedagsnihilisterna (7DN)

— Intervju (oförkortad) med Veckans affärer. —

[Tidsdokument från år 2000 (Y2K). —  Det här hittade jag på när svenskar höll på som värst med att bränna ut sig och gå in i väggen. Kan vara relevant även i dag.

Lämplig bakgrundsmusik: All you need is Bredband (MP3) Och här även bakgrund och sångtext. ]

DET SÄGS ATT INGEN uppfunnit en perpetuum mobile (evighetsmaskin). Pyttsan! Vår moderna kultur är i själva verket ett experiment i perpetuum-mobilism. (Se bara på den fetischdyrkan vi ägnar nåbarheten genom perpetuum mobiltelefonen).
Massmedia är ett bra exempel på aldrig sova-modellen. TV sover aldrig. Radio sover aldrig. Tidningar sover aldrig. Internet sover definitivt aldrig. Här finns varken natt eller dag, sol eller måne. Livet liknar alltmer en symfoni där musikerna struntar i pauserna och bara spelar på (ON-ON istället för ON-OFF). Bortsett från att de inte bryr sig om att stämma instrumenten och spelar allting Allegro furioso (rasande snabbt). Som en tarantella ungefär. *

*(Neapolitansk dans i 3/8 eller 6/8.takt. Ursprungligen vilda kast hos person biten av en speciell spindel (tarantula). Den drabbade kunde inte hejda sig utan dansade tills hon föll ihop. En italiensk parallell till den japanska jobba ihjäl sig-modellen?)

Global är ett tjusigt uttryck som — tyvärr — upphäver veckan, och generellt den cykliska tiden. Cyklisk handlar om balansen mellan att cykla och att stiga av cykeln, aktivitet och vila, ton och tystnad. Detta förutsätter att pausen får sin plats. Men vi har blivit misstänksamma mot pausen. “Systemet får inte stanna!”
Vi är i dag lika missunnsamma mot pausen som vi är generösa mot herr Stress, fru Magsår och frk. Musarm.

Vad Sjundedagsnihilisterna säger om saken

Vi förespråkar fattigdomens ideal. Genom att återge pausen dess dag (söndag), kan vi göra livet 0.142857 fattigare på stress, magsår och musarm, alltså “tarantella”.
Y2K (år 2000-problemet) är enligt vårt förmenande svaret på Västerlandets undermedvetna längtan efter en global kafferast. Det är DÄRFÖR vi är så halvhjärtade med att rätta till datorsystemen. “Vadå problem?” Detta är en möjlighet. Vi längtar egentligen efter en krasch men är för fega för att erkänna det.

Sjundedagsnihilisterna kraschar varje vecka. Det är det vi menar med Y2K-kompatibel.

Missförstå oss inte. Pausen är nu inte till för sin egen skull utan för rytmens. Utan stopp, inget sväng. Keep swinging, gott folk!


Så vad gör en Sjundedagsnihilist på en söndag?

  • Tar en lång promenad
  • Tittar på konstiga moln
  • Hälsar på en gammal försummad vän
  • Äter en god frukost och lägger sig igen
  • Drar ur telefonjacket
  • Kollar inte e-mail
  • Går i kyrkan (speciellt om hon är ateist)

Ni kommer förstås på ännu bättre sätt att inte dansa tarantella. Principen är att under söndagen göra något som står i samma relation till Er vardag som en paus till en ton.


Sjundedagsnihilisternas fotoalbum

Bild 1.

par

Gäspa på söndag! Pensionerade Sjundedagsnihilister vet att uppskatta långtråkigheten medan lillgrabben bara söker action…

Bild 2.

pb

Hon har verkligheten förstått vad saken gäller. Han är mera räddhågsen men funderar i detta nu på att också gå med i 7DN.

Bild 3.

jump

“Så här visar vi vår förtjusning på måndag över att inte ha gjort ett endaste handtag på söndag. Våra bekymmer har verkligen minskat med 0.142857!”

Bild 4.

pain

“AH! Quand je pense… När jag tänker på hur mycket rikare mitt liv blivit sen jag gick med i Sjundedagsnihilisterna, ja, då glömmer jag t.o.m. att äta mitt bröd!”

Bild 5.

sola

“Gosse! Fråga mig inte vad jag gjorde i söndags. Jag bara fanns…”

Bild 6.

Park

Sjundedagsnihilister gör det inte på söndag.


(När ni klickar på länken kommer ABSOLUT INGENTING att hända. God söndag.)

Flattr this!

Autoplaytime

[with loving thoughts for Jacques Tati]

I see that videos
on Facebook
now start by themselves

That´s great!

It used to be
SO tiring
to click on “play”

Clicking is old hat
Auto-play is the shit

We are finally getting there!
getting one step closer
to the stage of
ultimate comfort
(coma)

I wonder when
they will delete
the stop-button as well?

That will be playtime big time.

Flattr this!

Balthazar Rediviva

I love the Professor Balthazar series. Wonderful music, crazy adventures, tales that speak to children (I guess) as well as the children in adults. (How was it Liberace said? The difference between the men and the boys is the price of their toys.)

Balthazar is the Inventor, distant relative to Gyro Gearloose (Oppfinnarjocke) in Donald Duck. It says something (a lot, I´m afraid) about the cold, humorless world of Wikipedia to call him (Gyro) an “an anthropomorphic chicken”.

I think the Balthazar series is over, but here´s a new invention worthy of the Great Professor.

And here´s the Professor himself, in a wonderfully Taoistic adventure (Swedish text). Mission: creating holes!

(Original Croatian version.)

Flattr this!

Nokia connecting people my ass

E-mail hittat bland gammal korrespondens från sent 90-tal, alltså tidig IT-era.

Jag hade sökt vännen ett längre tag utan framgång. Till slut fick jag (trägen) ett mail.

Hej själv… trägen vinner som bekant

I övrigt är mitt liv mycket inriktat på att förflytta mig mellan möten på dagtid runt om i världen både fysiskt med hjälp av flyplan och elektroniskt via video konferenser. Det konstruktiva arbetet sker under kvällar och nätter. Än så länge är det kul att arbeta med den stora förändringsprocess som kallas telecom. Tänker ibland på Dina teser och funderingar runt tiden som begrepp och teknikens skruvstäd runt tidsutnyttjande utifrån någon form av krav på objektiv eller subjektiv effektivitet.

Håller precis på att kolla en grej nere i Botswana där världen håller på att rulla in med dunder och brak och med krav på effektivt kommunikationsnät. Även om den stressade människan sitter ute i bushen och skall få stora naturupplevelser så måste han/hon ha tillgång till sin omvärld via lilla telefonen osv.

Såg förresten en reklamfilm på TV i London som var oerhört effektiv och samtidigt djävligt bra, apropå tidsbegrepp och stress osv.

En man sitter med ryggen mot kameran på en strandhäll och tittar ut över solnedgången över ett hav. Klipp. En man kommer gående sakta på kinesiska muren med ryggen mot kameran i tidiga gryningen innan solen gått upp. Klipp. Solen närmar sig horisonten i havet och mannen börjar gräva i sin ficka. Klipp. Mannen sätter sig ner på på vägen på muren. Gryningsljuset ökar. Han börjar gräva i sin ficka. Klipp. Solen sjunker långsamt ner mot horisonten. Ansiktet på mannen vid stranden fokuseras. Han tar sin telefon och sätter den mot örat. Solen sjunker ner i horisonten samtidigt hörs ringsignaler. Klipp. Kinesen på muren svarar i sin telefon samtidigt som solen kommer upp över bergen. Klipp. Mannen vid havet frågar om den kommit ännu. Klipp. Kinesen på muren bara ler och svarar lugnt ja den har kommit….. texten läggs ut “Nokia connecting people”.

Oerhört starkt!

Nu skall jag ut och hälsa på solen. Hoppas Du kan göra det samma!


Mitt svar:

Hej

Trägen var ordet…

Ofta är det så skrattretande svårt att få tag på folk genom e-mail att hela kommunikationssamhälle-hypen känns som en enda skärande förolämpning. Eller det att försöka närkommunicera med människor som har beslutat att fjärrkommunikation är finare, som alltid är beredda att släppa det (och DEN) de har framför sig bara för det **RINGER**. Detta är inte nåbarhet, det är störbarhet. (Självnåbarhet, kommunion, ska vi inte ens tala om.)

Som du kanske förstår blir jag inte lyrisk över reklamfilmen du såg i London. Hela stoltheten är fokuserad till häftiga maskiner, inte till människor eller mänskliga bedrifter. Om man ändå talade om och skröt över *den som uppfunnit nallen*. Men nej, det är själva prylen i sig (och att man har äger den) som är upphovet till stoltheten.

Nokia connecting people my ass. (Du ursäktar den rena svenskan.) Först raseras gamla sociala umgängesformer i vilka folk bor nära varandra och självklart bryr sig om varandra. Centrifugalkraften träder in, folk flyttar ut. Ut, ut, ständigt mot periferin. Då blir det lite långt att åka när man ska träffa sin familj och käresta, så man ringer. Man tar en “bro”. Broar har blivit BIG business i dag. Broar över stup vars gamla broar vi själva raserat. Inte bokstavligen; det är inte Nokia som bestämt att folk ska bo långt ifrån varandra, att alla ska bli amatörnomader. Men inte är det individerna heller.

Kommunikationssamhället (exilsamhället) kräver nomader. (Bor du vägg i vägg med din vän ringer du inte, du bara knackar på.) De som bygger bilar, motorvägar, snabbtåg, modem, m.m. ska ju också leva! Om de nu ska leva på de stackare som fått bli amatörnomader, så må de vara hänt.

Jag tror det finns en gammal stumfilm med Chaplin där den store komikern lagar fönster. Chaplins pojke går före honom och kastar sten på fönstren. Ett smart sätt att hjälpa till med försörjningen. I Chaplins fall ursäktas fusket, det är t.o.m lite charmigt. Men på Nokias plan är det en annan sak. Nokia connecting people who have forgotten the old ways to be connected, people who no longer can connect in the old ways, vore en längre men sannare devis.

Och kommunikation, ska man komma ihåg, kostar pengar. Umgänge är gratis. Det är inte umgängessamhället vi är på väg mot. Den kan vi vinka farväl till. Den var för olönsam.

Och Botswana… Som du säger, världen rullar in “med dunder och brak”. Vi moderna västerlänningar saknar verkligen finess och lyhördhet. Alla ska prackas på våra mackapärer (och med den vår teknostress, en s.k. totallösning) vare sig de vill eller inte. “Krav på effektivt kommunikationsnät” — hur har det behovet uppstått? Varifrån kommer det?

Stressade sitter vi i bushen men i stället för att koppla bort stressen och hänge oss åt detta, vår naturnärhet och beroende av en gammal “akustisk” verklighet, så kräver vi storstadens komfort och bärbara telefonkiosk *även där*. T.o.m. när vi på fat serveras möjligheten att djupdyka väljer vi att surfa…

Vår tids melodi i sex ord: äta kakan och ha den kvar. Detta är förresten också barnets, det bortskämda barnets refräng. Bortskämda barn är inte bra, bortskämda vuxna = utveckling. Bush eller inte, “civilisationen” ska fram. Alla ska ta sitt renande bad i elektrosmog och återfödas till Det Nya Västerländska Konsumentlivet.

Som du märker är jag en riktig glädjedödare. Killjoy was here. Det skrattas för mycket. Glädje behöver på ett djupt plan *förtjänas*. Detta innebär bl.a. att man inte smiter ifrån sitt dåliga samvete. Den moderna teknomänniskan har så mycket att skämmas över. Visst är hon kreativ, bara alltför kreativ vad gäller att med allehanda sofismer övertyga sig själv (och andra) om att hon snarare ska vara stolt än skamsen.

Allt gott

LH

Flattr this!

The word “surfing”

Why do certain words stick? It might look like chance, just random reasons. Or maybe it´s Providence trying to convey something deeper to us.

Look at the words surf and surfing. They are now intimately connected with the Internet.

Surfing is a water sport. It is about waves and the skill to “ride” them, almost as a horse.

surfing
You surf on the surface. A skilled surfer stays above water while an amateur crashes deep below. The intention is to stay afloat.

So surfing is a great word for horizontal, outer-oriented movement. The vertical movement on the other hand is typified by diving, diver.

In an interesting article about how we came to “surf the internet” I find this quote.

“Before we surfed the net, folks mined it, navigated it, explored it, used it, or cruised it. “

The first word is thought provoking. What if it had stuck instead? Then our world might have been less superficial. We would be thinking mining, digging, excavating, unearthing when we sit down in front of our computer.

Nowadays we don´t even sit. We just walk, surfing the streets as we surf the Net.

 

Flattr this!

Sherlock and I (bored)

ONE SIMILARITY between Sherlock Holmes and me is that people probably think that we live fascinating, or at least very interesting, lives, while we are terribly bored most days of the week.

I sure am. And not only in the week, I would say most days of my life.

My friends, especially those few who have nine to five jobs, might protest. “Let ME tell you about boredom…!”

We probably talk about different things. The boredom of a steady, monotonous job is alleviated, perhaps every day even, by “entertainment”. You put your day job aside and do things that are fun, relaxing or at least somehow different. You probably also see other people at work, which I don´t. Most of my days are lonely (lonely can be wonderful or terrible company) and I can´t say “No, I am not a composer and writer, that´s just my job.”

Anyway, I am on to this great insight that I am bored most of the time, and that boredom is a central factor in my life. There are so many things I´ve done in life just not to be bored — and so many other (often productive and useful) things I didn´t do, only because they were boring.

Boring is like a traffic sign, and in this case I have been law-abiding.

stop
Of course everything said in French sounds fancier than in English or Swedish but the pangs of “l’ennui” or “spleen” might have been just as painful as ever banal boredom was. Especially for sensitive folks like Baudelaire.

I begin to realize the strength, the acid strength of it. Thinking back on my life I have been severely bored, probably as a child but even more as a teenager when moving to Sweden. Ursäkta Sverige, but there is so much boredom and boring things in Sweden that if I could exchange the moments for coins, I would be a millionaire… in a country of millionaires.  (I am certainly not the only non-Swede to feel this way.)

There is even a Latin word for fear of boredom: thaasophobia. Boring.

What is less boring is to slowly realize what a dark and truly heavy cloud boredom can be, how it weighs us down as lead. I am especially thinking of a friend that suffers a lot from this disease. He goes into heavy depressions which I think come from lack of stimulation.

I used to say that there is no excuse for being bored; you are doing something very wrong then. Not so sure about that now. And we don´t need to talk about depression. There is an everyday, “normal” level of boredom.  Some common antidotes are

  • Facebook
  • television
  • eating
  • sitting at a sideboard café (my personal favorite)
sideboard cafe
“Café Terrace at Night” by van Gogh

Another non-boring observation has to do with enthusiasm. I believe it can be a reaction against boredom, even stem from fear of boredom. It need not be a wholly positive energy, it could be based on a running away from-impulse.

Another one: Folk wisdom has it that “one needs to learn to be alone*”. Yes, yes, we´ve heard that one before. Silly thought! One = alone. One is the loneliest number, as Three Dog Night sang.

I believe that many a “one” accepts loneliness, and boredom, far too easily. One can mistake this acceptance for strength or “stoicism”. How noble! But what if one is just wasting precious time,  throwing away one´s life? Perhaps non-acceptance is the only wise choice.

Enough, time to put down my pen.

No, I wasn´t ready yet.

What makes Sherlock bored is the lack of a juicy mystery to sink his teeth into. I cannot claim the same excuse; I have mysteries galore to wrestle with, am presently knee deep in one of them, the dark side of music.

No, there is more to it than lack of mystery, probably lack of company.

More needs to be said about boredom´s relation to loneliness. Much depends on the quality of our circle of friends. If they are not stimulating, and we see them a lot, we will cherish loneliness. If they are stimulating and we see them seldom, the opposite.

With the possible exception of those rare hermit personalities I believe there is almost a self-poisoning mechanism in action here. Being “all by myself” for a long time makes me rust. Even a short visit to Lotz Terem makes me fresh again — for a while.

Variatio delectat, but more than that. Change (an important part of which is company) may be not only delightful spice but a basic staple need for humans, at least most of us. Surely for me and maybe even for Sherlock. I mean, he always had Watson to turn to and solving mysteries involves meeting a lot of people. It´s the wait that is lonely, not the hunt.

I will go so far as to suggest that loneliness can kill. Not being lonely, but feeling lonely. In that sense I believe Facebook can be a kind of medicine. And, just like other modern medicine men, Mark Zuckenberg (the sixth richest person in the world, even richer than the Koch Brothers thanks to Facebook earnings) sure knows how to cash in on the disease, this widespread loneliness of our modern world.

A friend of mine some years ago critically called the Internet “one big cry for help”. There is a grain of truth in that exaggeration. Maybe one should say a cry for company. But luckily we need not expose our solitary nakedness. There are smart and sophisticated ways of saying “I feel lonely”. Like posting a picture of our yummy dinner or a cute pet. Or writing a blog post.

Flattr this!

“Niche” is the new “normal”, or, Mommy Engine Optimization

What happened to breadth, versatility and universality?

There is nothing eyebrow-raising in the fact that Béla Bartók wrote ballets, dissonant string quartets and pretty piano pieces,  that Beethoven wrote symphonies, piano sonatas and folk song arrangements, that Goethe wrote tragic plays, lyric poems plus a weighty Theory of Colours. Some classical composers admittedly specialized; Chopin composed almost only piano music, Wagner only overlong operas.

But generally it was very normal for artists not to work in a niche, a specialized market, but to do most everything. The fact that composers once upon a time were performing musicians (often virtuosos), teachers, conductors, music critics and even impresarios was nothing strange.

Esther Vilar has some harsh words to say about specializing and limiting yourself — especially if you are a man. In the name of recognizability, I suspect — photographers often do this same self-limiting act, i.e. taking images that are so alike in style that one immediately recognizes their originator.

Where did surprise, novelty and some healthy hide and seek go in all this niche-thinking?

I am sure some photographers do this for honest reasons; this is what they like or do, who they “are”. But I suspect many others bow to the god, I mean goddess, of Praise.

Now Vilar:

“Take a man like Samuel Beckett. For twenty years he has produced a
series of Godot replicas – and surely not for pleasure. After all, he is an intelligent man. He avoids risk the way an alcoholic avoids a cure. Yet if only he could free himself from his conditioned behavior, he would probably do something quite different. Perhaps he might design planes – the reliable construction of his plays hints at a scientific talent – or grow rare plants. He might even, perhaps, just once, write a comedy. Surely so much success is bound to drive away the depths of despair. It might even turn out to he a success with the public. But no, the risk is too great for a carefully manipulated man. Better go on writing plays about the absurdity of the vital instinct – then, at least, he can be certain of praise.

Ah, but we have so many fine words for this predictably conditioned behavior. We call it consistency, integrity, being  firm and uncompromising.  It may even bring us a Nobel Price.

Tell me I´m a good boy...
Tell me I´m a good boy, mommy…?

Specialization and niche thinking got even worse with the Internet. Now we are told that if we want our website to be successful — and what is our success? The same as the success of a store-owner or a used car salesman: many visitors / clients /buyers — we must create a niche website. We must think narrow and narrow down our product to fit the imagined niche audience.

This is fine for certain purposes. My site Provsjungning.se is very niched, and straightforward; it addresses singers who want to do better auditions.  The site is also trying to sell a book, so the visitor IS a potential buyer.

But my new site, the one you are reading right now, it not niche. I usually say it´s about philosophy, music and photography, but really it is about most anything. And philosophy, music and photography is already very much. This, according to current SEO (search engine optimization)-thinking, is a problem and a difficulty, since I am not targeting my niche audience.

But what if the SEO-thinking is the real problem? (I am not talking about business sites now, but private sites like this one.) What is SEO-thinking? What likes behind it, really? And how deep are we prepared to gaze into the well of our psyche when trying to answer those questions?

Vilar again:

“Once a particular field of work has brought a man success and financial security, it is rare for him to test his abilities in another sphere, attempting to satisfy his curiosity. His supply of praise may be dangerously reduced. Like Miro with his dots-and-lines technique, Johann Strauss with his waltzes, and Tennessee Williams with his plays about psychotic women, he will stick firmly to his successful technique. The risk of attempting to be the measure of his own success is too great for him to take.”
(Both quotes from “The manipulated man”)

As a parenthesis,  I´ve always wondered myself what would happen if somebody like Tom Waits woke up one morning and his voice was, lo and behold, pure and clear as a newly washed window? Would he sing Gounod´s Ave Maria, or drink a whiskey and have a smoke to get back into /out of form?

So —  “success” seems to be not just a question of the number of visitors. Deep down it seems to be a question of acceptance and praise. And mainly from women, according to Vilar.

Ah, the things we do for love, the things we do for praise, we manipulated men!


Two things stand out from those Vilar quotes. First, if we go where our fancy leads us and not where we have found earlier success, our supply of praise may be dangerously reduced.

Secondly Vilar gives us, especially men, a desideratum to aim at: to be the measure of our own success. I decide what my success is, not the “world”, not my friends, sweetheart or admirers. Not women.

Trying to understand the SEO-impulse in depth, we can turn to the old adage “cherchez la femme”. Search Engine Optimization (SEO) = Mommy Engine Optimization (MEO)?

A fitting soundtrack can be the symphonic sketch “La Mere”.


Postscript January 28.

I find it both funny and somehow comforting that after I posted a link to this text on Twitter, somebody added me to a list of “SEO-experts”. (I see myself more as a MEO-explorer.)

Flattr this!

All you need is broadband

[A historical document from Early IT-age, circa A.D. 2000. Note: This it not satire.]

Year 2000: In this era of “immaterial values” I have eavesdropped on the seductive, inverted siren song that, instead of luring sailors down into the depths, rather throws them up on terra firma, where they happily “surf” on dry land.

I have transcribed the song that is hummed in secret. You cannot accuse the IT (information theology) folks for speaking a ruthlessly honest language, and you don´t need a particularly sharp ear to discern the new Credo: A Mighty Cabel Is Our God.

Uppkoppling



Listen to the Hymn (from my CD "Life´s a Beach and then you swim")

(All you need is Bredband MP3 510kB, LO-FI)



Join in and sing along!

(Melody: John Brown’s body)

Refräng: Bredband, bredband Halleluja
Bredband, bredband Halleluja
Bredband, bredband Halleluja
Bredband, BREDBAND, B R E D BA N D!

Vers 1: Surfa, surfa, surfa, surfa
Surfa, surfa, surfa, surfa
Surfa, surfa, surfa, surfa
Det är det som är livets mening och mål

(English translation, if needed:
Broadband, broadband Halleluja, etc. etc.

Surfing, surfing, surfing, surfing
Surfing, surfing, surfing, surfing, etc. etc.
Is the Goal and Meaning of Life.)

REFR

Vers 2: Innehållet det kan kvitta
Innehållet det kan kvitta
Porr och chat, Quake och Tetris
“Klicka här för en bild på vår hund”
VI KRÄVER 2 MEGABIT PER SEKUND! [Ja, det var faktiskt det man krävde på den tiden.]

talkör: Det ska gå fort att surfa
Annars får de kvetta

(Who gives a damn about content?
Porno, chat, Quake, Tetris
Click HERE for a picture of our doggy.
We DEMAND 2 Mb per Second!)  [2MB, those were the days!]

 

Bredband, bredband Halleluja
Bredband, bredband Halleluja
Bredband, bredband Halleluja
Bredband gör oss till ledande IT-land

[ultima volta:] Bredband gör oss till världens bästa IT-land

AMEN!

(Broadband makes Sweden the No. 1 IT-country in the world.
AMEN!)

Text, arrangement, keyboards, vocals: Ladislaus Horatius
Choir: Diana Nunez, Inger Ohlén
Recording, drums, choir: Lasse Beijbom



Måste jag ha dator? JA!

Flattr this!

Technology – presentation

William Shatner wrote a series of science fiction novels called TekWar. I haven´t read them but have seen several episodes of the TV version. Great sci-fi.

The premise in TekWar, according to Mama Wiki: “The 23rd century universe is centered around “tek“—an illegal, addictive, mind-altering digital drug in the form of a microchip.”

My take on technology has a lot to do with “tek”. Technology is certainly not illegal — how stupid it would be to prohibit one´s best cash cow — but I believe it is addictive, mind-altering and often acting like a drug.

This may sound like a Luddite attitude, which is partly true. The bright side of the coin is also there of course, but since most everybody and his mother company is looking, if not staring, at that side, I will look at the other, dark side, to point out that technology has become an idol and an object of worship and fetishism, this in our “scientific” age.

(A link to Tekwar (1994) on YouTube)

Flattr this!

The Parable of the Charger

Imagine that you are on vacation or visiting a new country. You did not forget your laptop or your two mobile phones, but in your haste you DID forget your chargers. All three of them.

Of course a laptop or a smartphone works without charger. For a while. But after that “while” they are dead, you could have just as well left them at home.

We react differently to this, of course. Last time I discovered that I had not packed my mobile charger I was confused for a while. Then utterly relieved.

— Yes, that´s easy for you to say. I am sure you do not have a steady job where people need to reach you. But we others do!

Hello, “others”! True, I don´t have that kind of job. But if I had, I could have enjoyed that state of inaccessibility even more. It could have been even more sensual, in a sinful way!

Let´s say I am in the middle of the jungle… but let´s not exaggerate. I am in the middle of a country where I will not be able to find another charger for my phone. So what can I do about it? Nothing. And if I also forgot the charger for my laptop, BINGO! I cannot tell my 3000 friends on Facebook that they have to write me there, instead of phoning me.

I am totally cut off from life! Hurray!

I am not so stupid though as not to realize that I am NOT cut off. The other way around: I am just now connected to life FOR REAL. To life all around me: people, nature, winds, sounds, situations, sights, moments, meetings… And last but not least, to myself.

Myself as I am without the company, nay, the scaffolding of “others”. (“Others” in quotation marks because these others are not here. The ones that are here need no quotation marks.)

So now I am without these distant contacts, these tele-contacts. Good riddance and how wonderful to lose them for a while. I mean, I´ve had to live constantly with them, they´ve been on my back for — what is it now? — five years or more.

All this online life, this connectedness to what and who is NOT HERE has been my normality for a long time. And now, thanks to my forgetfulness I am rid of it.

I am HERE, and I am with all that is HERE. WE are here. The “others” are not even in my thoughts, because the sheer enjoyment of being sharp — like a photo with razor-sharp corners, not vacillating or oscillating between here and there — is so great that it fills me totally. No room for There, Then and Those.

And all this strange happiness just because I packed my things in haste and forgot my chargers.

Morale: never say that hurry and haste cannot lead to stunning results.


Of course, I might get fired when I return to work in two weeks, but hey! I didn´t like my job anyway. Good riddance. Actually I might never leave this new country. Very few Internet cafées around and nobody seems worried about things like Skype or Facebook (“what´s that?”) updates.

No, the updates around here… are here.

Flattr this!