INTERNET | Ladislaus Horatius

Internet, the American way

I wonder how many of us realize the USA-American nature of Internet. To begin with, it was started by the US Military (!!). Military interest (control, spying, making registers) are still an important part of it.

Let´s also remind ourselves that USA ´s “religion” is Commercialism. Salesmanship, shopkeeper mentality, the attitude that buying and selling are of paramount importance in life.

The commercial nature of Internet is seen by the everywhere present advertising. On almost every page something is being advertised to be sold. More than that, in a sense everybody who is present on the Net with a personal page, blog or something else is selling… himself.

“You are your brand” is a terrible, but commercially correct, statement.

Advertising has been raised to an art in America. What is advertising about? Getting attention, among other things. Attention is also the new currency that has invaded our lives with the Internet. Forget Euro, Pounds, Yen and Dollars. In our attention-economy the important currency is attention.

This brings some really tragic consequences with it.
Instead of trying to be a decent, intelligent, honest, good, wise person we more and more try to be noticed persons. If we are not noticed on the Net, we have failed somehow.

“Don´t forget to bookmark, like and subscribe.”

The new hunt is for followers.

This means that our self-worth is no longer in our hands, our control. It is in the hands of a mixed company, many of them strangers whose opinion we have no reason to respect. Or disrespect — but the main point is that they are strangers whom we for one or other reason added to Facebook.

The consequence of this is of utmost importance.
Self-worth now comes in large part from without, not from within, not from our own private doings. This results in a superficiality that is scary; we are standing there, looking in the mirror, the mirror of attention, and wondering if we are beautiful enough.

Contrast this with former times when the mirror was our introspection and conscience.

I am pretty sure (though I cannot prove it) that things would have been different if we Europeans (the French!), or Asians, or Africans had designed the Net. As it is, Americans did it. As Frankie almost sang “they did it their way”.

The American way.

Datorerna går för snabbt

[Kåseri publicerat i Internetworld. Skrivet nån gång under sent 90tal. På den tiden var min paroll “hård men rättvis”. Jag har mjuknat en del, blivit mera YIN och långsam sen dess, men försöker vara lika klarsynt.]

Datorerna går för snabbt. “Men så överraskande att Horatius tycker det! Han har kanske, till skillnad från oss andra dödliga, ständigt gott om tid.”

En klassisk motivering för jakten efter snabbhet, vare sig det gäller datorer eller högfartståg, är att man sparar tid. Men som så ofta överskuggar effektivitetstänkandet det sunda förnuftet. Vi satsar massor med pengar (och tid) på att utröna hur vi ska kunna spara ännu mera tid. Däremot har vi ingen seriös diskussion om hur man ska använda den besparade tiden.

Om jag åker X 2000, äter snabbmakaroner, snabbframkallar min film, samt sparar tio sekunder på att göra en omkörning på motorvägen — och sedan använder mina besparingar till att bläddra i en gratistidning eller halvt sovande glo på TV:n… då är jag en idiot. Det är som att torka sig i ändan med månadslönen.

Vår kultur ignorerar, rentav undviker, den viktigare frågan om tidens användning. Alla medborgare är i god demokratisk, förlåt infantokratisk anda fria att förslösa sin tid efter behag. De mera boklärda konstruerar skönt klingande sofismer om det futila i att söka skilja mellan meningsfull och meningslös tid. Låt dem fylla sina liv med meningsfulla futiliteter.

Vad är medel, vad är mål? Och hur mycket uppriktighet kostar vi på oss?

Få är så svidande ärliga att de erkänner att de sparar tid bara för att kunna titta mera på TV. Få erkänner att de byter till en snabbare dator bara för att de inte vill vara sämre än kompisen som inte vill vara sämre än kollegan som inte vill vara sämre än grannen.

Jag säger inte att det inte finns andra och bättre motiv för att skaffa snabbare dator, bara att jakten på snabbhet alltför ofta bottnar i simpel trendkåthet.

I Paris talar man om vårens kjollängd, i datorvärlden om höstens processorhastighet. Men medan kjolarnas längd går upp och ner och därmed erbjuder en behaglig variation beskriver processorernas och modemens hastighetsutveckling en tröttsamt förutsägbar kurva…

I mina drömmar säger branschfolket att årets datormodell ska gå aningens långsammare än förra årets. Löpsedlarna förkunnar: NU GÅR DATORN TILLRÄCKLIGT SNABBT!

Drömma kan man ju… I verkligheten skulle någon redan efter en vecka utropa: VÅR MODELL GÅR ÄNNU SNABBARE! Dvs. är ännu bättre. Ingen ifrågasätter ekvationen snabbare= bättre. (Möjligen norrlänningarna då.)

Jag använde nyss ordet infantokrati, ett sällsynt ord som för den skull inte är svårt att förstå. Det handlar om pojkstyre, om inte manligt men pojkigt tänkande.

Snabbhet har en infantiliserande verkan på oss människor. Eller så pekar vår snabbhetssträvan på något infantilt. Hur som helst, det är ett drag hos barn, speciellt bortskämda barn, att vilja ha saker “på en gång, NU!”.

“Det får inte ta för lång tid” är vår tids tragikomiska refräng. “Nolltid” är också ett märkligt ord som ständigt trillar ur vår mun. Det borde vara straffbelagt att inbilla människor att saker kan “gå på nolltid”.

Den bortskämde blir aldrig nöjd, det är alltid något som fattas. Hos den bortskämde själv fattas tacksamhet och förundran. Förundran över det vardagliga tyder på mänsklig storhet. Men numera är vi inte ens förundrade över det extraordinära, det fantastiska.

Datorn är (jag tillstår det) en fantastisk maskin, men redan efter några veckors eller bara dagars förundran börjar vi gnälla över vad den INTE har, vad den INTE kan.

Den viktigare frågan är inte vilken dator vi ska köpa utan hurdana människor vi vill vara. Bortskämdhet hos barn kan vara irriterande, hos vuxna blir den rent livsfarlig.

Se bara på miljöfrågan.

Att vi behöver en långsiktig planering för att bromsa miljöförstöringen är de flesta överens om. Men långsiktighet förutsätter tålamod, accepterandet av långsamheten. Tålmodigt miljöarbete (trist!) och otåligt lönsamhetstänkande går inte ihop.

I en kultur som sätter likhetstecken mellan snabbhet och utveckling är det ytterst svårt att fatta verkligt långsiktiga, hållbara beslut.

Reklamen stryker oss medhårs och påstår att “det är människans strävan efter bekvämlighet som driver utvecklingen framåt”.

Helt fel! Det är naturligtvis villigheten att göra det som INTE är bekvämt som driver utvecklingen framåt. Den mänskliga utvecklingen, vill säga. Handen på hjärtat, det är för lätt att förbättra datorer. Låt oss anta en större utmaning och utveckla, uppgradera människomaskinen.

Någon har myntat begreppet processorstress. Det är den stress och press man känner när ens bekanta har snabbare processor än man själv har. Det är alltså inte längre storleken som grabbarna jämför utan snabbheten. Datorn har övertagit elgitarrens roll som penisförlängare.

I detta pojkiga klimat väntar man förgäves på hjälp och uppmuntran för att bli vuxen. Däremot bjuds vi många tillfällen till pubertala klavertramp.

Det kräver både integritet, anspråkslöshet och en viss vuxenhet för att kunna säga: Min dator går tillräckligt snabbt. Kommersen vill ju hela tiden inbilla oss att den inte går tillräckligt snabbt, eller åtminstone att den mycket snart kommer att gå för långsamt.

Och varken reklam eller vänner säger: Så klokt av dig att acceptera tekniska begränsningar! Istället framställs man som oambitiös, en föredetting, om man är nöjd med den utrustning man redan har. Salivering har blivit ett mått på “framåtanda”.

Så är det att leva i en infantokrati vars kardinalleksak är datorn. Oh boy!

Facebook metaphors

I am always looking for metaphors for Facebook. When I joined some years ago I was quite happy about the whole thing, fascinated with this system of contacting friend’s friend’s friends.

That was our honey-moon. Thing are less rosy now.

Here is a current metaphor for FB-discussions about sensitive subjects. Or maybe I should say discussing with sensitive, touchy subjects.

THE MINEFIELD

I haven’t been a soldier, haven’t been in a war. But I DO know what it’s like to walk on a minefield. Talk about gender, migrants, SD or homeopathy on Facebook and…boom. Boooomm! Booomm!!!

FACEBOMB!

Another Facebook metaphor points to the avant-gardist John Cage. In his classical book “Silence” he wrote “I have nothing to say and I am saying it.”

No comment.

Third metaphor: THE MOUSE TRAP

Imagine that you are mouse. No, not a computer mouse, I mean the small rodent that runs around in the attic at night.

Now imagine that people who don’t like mice have set a trap for you. With yummy Swiss CHEESE! You enjoy the cheese but pay for it dearly, with your life.

Discussions (especially “heated” discussions) on Facebook can be in a similar way traps, energy and time-traps. You come away angry and totally exhausted and ask yourself “Why, oh why did I nibble that cheese…?”

Maybe you “won” the discussion, but you totally lost the fight energy-wise.

Which reminds me of the robust old proverb from former, less politically correct and more courageous times: “If you wrestle with a turd you will be beshit whether you fall over or under.”

Moments before the heated discussion breaks out…

You are what you share

“Share” has become a strangely popular catchword these days. A word that catches our attention and minds.

No, it is not a question of sharing the wealth, or even the wisdom and insights. It is about sharing a photo of our newborn child or our dinner. Which often should or could be called showing. (Sometimes showing it down somebody’s throat.)

Sure, in a way you feel that I am sharing my life with you (a bit of it) if you can see pictures from my home or my birthday party. But it not sharing of bread, nor sharing a conversation at a café or a bar. Partly because it is so impersonal. There is nothing personal about a photo shared with two thousand Facebook friends. I would call that public or official.

Asking “What do we share?” is like asking “What am I putting in the drinking-water?” Because the so called feed in social media is like drinking-water. Small, short impressions that make up part of our total amount of impressions per day (TAIPD).

This can lead to the question: “How do I want to influence my circle of friends?” They are, in a direct and practical way, the “world” to me.

The world for me is my circle. THAT I can influence. I don’t know what happens beyond that circle, but something surely does happen.

It’s like chaos theory; the flutter of a butterfly’s wing can ultimately cause a typhoon halfway around the world. That “flutter” can be my posting a link to a Duke Ellington song or a selfie from my visit to my mom, or any such “small thing”.

No, I cannot predict what the effects of my “fluttering” will or might be. But I CAN be clear about my intentions and motives. I have enough light to see myself, if not all of my ramifications.

So, why am I putting this specific drop in the mental drinking water of the world? That can be a question for social media, Facebook and such. Or for our everyday actions: my expression when I buy bread at the bakery, my choice of words when I meet my brother or a waiter in a restaurant. Or even, gosh, the thought I will think in ten minutes from now! Or am thinking right now.

My thoughts are also butterfly wings. What typhoon or sand storm or festivity and joy will they cause, somewhere on the planet, in the Universe?

Imagine that my selfie could have such huge effects…!

Nobody knows that. But I CAN know my intentions and motives for my share, and thus carry my share in the forming of the world.

Klick in i döden

(Text från Computer Sweden 2013)

Det är andra gången det händer mig.

En vän dör och jag får reda på det genom den tramsigaste av kanaler: Facebook. En kanal som knappast kan kallas sakral, en flod i vilken rinner allehanda tjafs och trivialiteter. Mitt i flödet av heta länkar infinner sig plötsligt döden.

Första gången var det en teatervän som gick bort. Jag visste ärligt talat inte ens att han var sjuk, hade skrivit många mail till honom och undrat varför han inte tog sig tid att svara. Så en dag postade hans kvinna på hans Facebookvägg en underbart vacker, sansad text om hans sista dag. Tungt.

Andra gången var härom veckan. Jag hade delat en länk på en musikerväns sida, varpå en främling skrev till mig att jag nog borde ta bort den. Varför undrade jag, gick in på hans sida, och fick lära mig att han nyligen gått bort.

Efter chocken sitter jag och scrollar på sidan — numera en minnessida — för att se vad han hade för sig, postade och sa före slutet. Makabert, särskilt att se ”12 people like this” under texten som förklarar att han inte längre lever.

Häromåret fick jag mail från en barndomsvän i mitt hemland om att hennes mamma gått bort. Tänd ett ljus skrev hon, och skickade länk till en sida där man tände virtuella ljus för sina bortgångna.

Nå, det kan jag leva med, även om jag inte direkt tänder (sic) på idén.

Men ljusen räknades också — vad ska man annars med statistik till? — och folk hade också tänt ljus för Jesus, Jungfru Maria och Michael Jackson (!).

Här kan man snacka om tävling in i döden. “36113 ljus har tänts för Annika, varav 1205 fortfarande brinner.” 36113 ljus! Hon ledde över självaste Jungfru Maria, som bara hade 25487 ljus.

Själv gick jag till den lokala kyrkan och gjorde på det gamla viset. Ett flämtande stearinljus är något annat än en JPG-bild. Att ta sig till kyrkan, placera ljuset i en ljusbärare, tända det och i tysthet sända tankar till den bortgångne är något annat än att sitta vid datorn och klicka fram en sista hälsning.

Det är många medmänskliga handlingar och gester som ersatts av ett klick. The Hungersite inspirerar oss sedan 1999 att skicka mat till fattiga genom att, just det, klicka. Fint och så, men när medmänsklighet blivit så till den grad strömlinjeformad att den bara handlar om att röra ett finger blir man bortskämd och stegrar sig inför krav på större medmänskliga handlingar. Som att resa sig ur stolen. Eller gå ut ur huset. Lyfta något tungt. Säga något som är svårt att framsäga.

Själv har jag två önskningar angående mitt eventuella frånfälle (det kan hända i morrn). Jag vill inte att mina vänner ska få nyheten genom Facebook. Och jag vill inte att någon ska tända virtuella ljus för mig.

social media

You are sitting by yourself
You don’t see the other guy
You don’t hear his voice
You don’t smell his after-shave
You are talking with your fingers, not your mouth

And afterwards, you still feel alone
You feel alone if your iPhone doesn’t make a sound in 5 minutes
After five hour’ s silence you have grave doubts about your existence

How is this not ASOCIAL media?

Noble days

After just two days in an oldish house with no internet: there is something NOBLE about being “off-line”. (Good reason for the quotation marks.)

How come, noble? That is the word that comes to mind. A big word, contrasted by ignoble.

Off-line is of course an extremely biased word. Off-line with what, online with what?

This has to do with being. I am, my being exists, and is aware of itself. In this I am very much online with important, essential aspects of existence. But it has nothing to with wi-fi or internet. I am online with creation.

Sitting in front of my computer, on the other hand, with 20 or more open tabs in my browser, unless I have two different browsers open (!), and juggling with Twitter, YouTube, Facebook, stats, WordPress and I don’t know how many other balls, is pure confusion. It has almost nothing to do with presence. Writing this post I already feel myself slipping away.

Language gives it away so elegantly. “Surfing the net”. Surfing is an activity done on the surface of water. On-line with the Net — superficiality, forgetfulness, absence.

Or shall we claim that during the minutes and hours we sit with our computers or “smart” phones we are aware of our butt on the chair, our hand on the computer mouse, our eyes riveted on the monitor? Are we there? Or have we forgotten the very room we sit in? If we are not in the room, where are we? Surely we have not teleported to some other room? No, we are still there but we have forgotten it. (And the room has forgotten us.)

The Net draws us out from ourselves. We are nowhere when surfing. We may be in time (now) but not in space (here).

These two internet-free days I was only aware of furniture, smells, old books and wallpapers — and myself. The analog world does not draw me out, or away. It houses me, envelops me, anchors me.

Enough writing. Outernity is sucking me dry.

Invitation to yourself

Here are the questions that I try not to solve but understand these days… and they are not even real questions (they often bring out something “orating” in us) but just juxtaposed words:

listening, awareness, presence
centripetal and centrifugal rooms

Without being formally religious I have always enjoyed churches. For some reason music often “tastes” better in a church than in a concert hall (which also is a kind of church, even though some people work hard at changing that).

I prefer empty churches. The other morning I sat myself down in a beautiful, empty church. What a relief! It was like my soul getting a big, soft hug. My eyes, too. So much beauty to look at. The order helps, of course. Disorder is like dirt to the eyes and the aesthetic sense. And then the paintings, colors, candles…

church The spartan, ascetic kind of churches seem to say: “No, we are not giving you any eye candy! Nothing of beauty to rest your eyes on HERE.”

Well, this was a more generous church.

ornament5b

I also sensed something else. A kind of invitation… to be there. I was already there, of course, but rooms differ in their there-ness. Some rooms are present, and invite you to be present. I avoid the fashionable word “mindfulness”, but this was an invitation to mindfulness.

Or, better, to mind-emptiness.

When I write this I am sitting with my laptop in a cafe. That can be nice, of course, but this is a very different room.

What am I invited to here? To be a consumer, to drink coffee, eat a sandwich or a cake. (Yesterday I complained about the music: don´t you have something less monotonous? “Sorry, we don’t control that. The music comes from Mood Media” So, a stream of muzak with no remote control in our hands…)

No, back to the church.

My experimental science “domainology” is about understanding rooms and spaces. The way I see it there is a kind of room that has proliferated like hell. (I choose that word — proliferated — intentionally, since it sounds similar to “profit”, which it has created galore.)

I would generally call that room a “waiting room”. That sounds real boring, but our modern waiting rooms are spiced up, made hip and fun. And through the great modern invention of our times – telecom – they have turned into a different kind of room. They are no longer about waiting but they have the same relation to the church as a waiting room: you don’t go there to be there.

ornament5b

That church the other morning invited me to be there, even to be myself. There are other rooms, an archetypal/ typical example is the internet cafe, that invite me to chat, make a phone call, surf the World Wide Web. They inspire me to forget where I am, my actual surroundings.

The cafe I am sitting in, with music streamed from Mood Media, is like that. This is a centrifugal room.

Of course, talking about internet cafes is a bit old-fashioned, when so many people have their internet connection at home, or practically anywhere.

What this actually means is that the internet cafe is no longer a room, but a function.

— I go to a fancy restaurant and somebody is sitting there and working with a laptop = internet café.

— I search out a beautiful park to be close to mother nature, but what do I hear…? The familiar sounds of Skype and Facebook jingles = Internet cafe.

— I go to a library, a classic “silent room”, and hear from the adjacent room the constant inflow of SMS = internet cafe.

— I go to a concert hall, look to my right, and what do I espy? The Tweet seats! = internet cafe.

Here we have come full circle, in a way, because the concert hall is a close relative to the church: a room for meditation, going within, listening within, being just there.

This would be full circle, where it not for the idea of Tweet seats, which means that the concert hall is ALSO going to imitate the function of internet cafe, will be if not a centrifugal than at least no longer a centripetal room.

The invitation “be here, only here, now” is more and more seldom heard. For where are the doors closed to wi-fi, mobile phones and laptops, the instruments of telecom (distant communication) and centrifugality?

Think outside the unbox

One of the strangest phenomena of our Brave Digital World is unboxing. A sort of technological strip-tease, only less sexy.

YouTube is full of this strip-tease. I wonder if it could be some strangely Warholian impulse that has caught on? “Let´s look at something really boring for a change. Not somebody sleeping for five hours but something more up to date and nerdy. Look, he is opening the box now! He takes the scissor… he unwraps…. the laminating machine… Far out! It´s out of the box!”

Some of us have too much time on our hands. Me, for example, even writing about this.

Intervju med Veckans Affärer

VA hörde av sig, med anledning av att det gått drygt tjugo år (23 närmare bestämt) sedan jag drog i nödbromsen på X 2000 (“Operation Sköldpadda”).

Jag tillstår att jag gillar ungefärligheten i detta. Tre år och två månader efter “jubiléet”.

Som kontrast kan jag nämna att jag själv 2013 i samma ärende hörde av mig till SJ-s egen publikation Kupé — som jag ärligt tycker är mycket bra — tror det var någon vecka efter (eller om det var före?) själva “tjugoårsdagen”. Det var väl helt rätt tidning för ämnet? Men då var saken inte intressant, en sådan försening var inte acceptabel. (Att tågen inte håller tidtabellen… en helt annan sak.)

Det där med att nyheter kommer “för sent” är ju inte något som läsare, tittare och lyssnare bryr sig så hemskt mycket om, men vissa tidningsredaktörer har tyvärr fått för sig att Punktlighet är kung och att Nyheter Åldras i Progeritakt. Skönt då när Veckans Affärer bryter mot det mönstret.

Texten blev, som ofta händer, något kortad i VA. Här är hela oförkortade versionen. Som jag påpekade för Karl-Johan Byttner som kontaktade mig: bra frågor, de leder vidare.

Vart, ja, det är en annan fråga.

1. Du blev rikskändis när du drog i nödbromsen till ett X2000-tåg 1993 och delade ut flygblad till resenärerna där du menade att man måste fråga sig om ekvationen “snabbare är bättre” verkligen stämmer. Nu har det gått drygt 20 år sedan händelsen. Vart har samhället färdats under den tiden och vart är vi på väg som man brukar säga i SVT-programmet “På Spåret”?

I min bok “Offensiv nostalgi” från 1993 försökte jag identifiera och handgripligt protestera mot “tidens gudar”, till exempel snabbhet. Vad jag då inte förutsåg var den sanslösa IT-hysteri som skulle följa. IT utlästes informationsteknik, själv sa jag informationstyranni. Eller informationsteologi, halleluja! År 2000 utmanade jag Jonas Birgersson (som Veckans Affärer då jämförde med Jesus) på verbal duell. Samt skrev IT-psalmen “All you need is bredband“, hittas på nätet.

2. Vad kommer egentligen det här med att “snabbare är bättre” ifrån? Vem/vilka ligger bakom det och vad har det skapat i samhället, enligt din uppfattning?

En meme skapad av Illuminati? Eller så är det meningen att mänskligheten ska gå in i en superacceleration som är svindlande, smärtsam, men också utvecklande.

2. Jag har talat med stressexperten Anna Benich Karlstedt som är så stressad att inte hon får ihop sitt vanliga liv. Om hon som expert inte lyckas få ihop tillvaron hur ska vi vanliga dödliga lyckas med det?

Jag håller tummarna för Anna men läget behöver inte vara SÅ mörkt. Som någon sa: Det finns vissa saker man måste vara expert för att inte förstå.

3. Teknikutvecklingen kan tyckas paradoxal. Jag menar å ena sidan gör tekniken att vi kan utföra saker snabbare, men å andra sidan verkar mobiler, surfplattor och annat bara öka stressen i tillvaron och skapa ett samhälle där vi är ständigt uppkopplade. Håller du med om paradoxen och vad ska man göra åt den?

Vi gör saker 1) snabbare än förr men vi vill göra 2) SÅ MYCKET MER ön förr. Högre tempo, högre glupskhet, vi vill ha ALLT på julbordet! Är det då konstigt om man får existentiell paltkoma? Som kontrast har vi historien om den unga journalissan som besöker en hundraåring tant som bor i skogen. Blir det inte tråkigt här, undrar flickan. “Nej, varför det? Jag har ju katten och en lös tand!”

4. Håller vi på att stressa ihjäl oss i samhället – Anna Benich Karlstedt sade exempelvis att man inte ens får ha tråkigt på Långfredagen längre?

Detta är nästa paradox. Vissa har förstått att det är roligt att “ha tråkigt”. Dessa kloka får bli våra ljusgestalter som visar vägen framåt — till synes bakåt.

5. Vad ska vi göra för att stoppa den här utvecklingen – jag menar det är vi människor själva som skapar stressen i tillvaron och statistik från Försäkringskassan visar på en explosion när det gäller människor som är sjukskrivna på grund av stressrelaterade besvär?

Vem är “vi”? Frågan “Vad ska vi göra?” indikerar ATT man vill göra något. Men det finns för många aktörer som tjänar grovt på att folk uppdaterar sin Facebookstatus och är ständigt uppkopplade. (Inte On-Off utan On-On. Jag kallar det ONONI). Den enes stress, den andras miljard. Starka ekonomiska särintressen uppmuntrar stress. Om alla tyckte illa om den skulle vi sluta rusa.

6. Vad var det som hände på 90-talet när man började prata om att “snabbare är bättre” och folk började gå in i väggen? Vad ser du för likheter mellan det som hände då med det som sker nu?

De som svalde memen fick betala dyrt. 2016 känns inte så mycket “gå in i väggen” som “milt sluttande nerförsbacke” (vilket är en finurlig författares definition på vägen till helvetet).

7. Vad kan du skönja för eventuella positiva signaler som skulle kunna bromsa utvecklingen med den ökade stressen i samhället?

Alltför många aktörer tjänar på att fotfolket stressar, så jag ser inga tecken på kollektivt lugn. Däremot har individer fattat galoppen. “Missa inte tåget”, skrek man i slutet på millenniet. Men det krävs mod för att hoppa av tåget. Det hjälper att se att tåget var ett boskapståg och att vägen mot det påstådda paradiset var en VÄGG.

8. Hur gör du som filosof för att finna lugnet i tillvaron – vilka är dina bästa tips?

Ta motgiftet klassisk musik. Gå med i Sjundedagsnihilisterna. Öva aktiv nonchalans: att en stund varje dag helt ignorera, ja, fullständigt skita i informationsflödets lavaflod.

9. Tycker du att det är dags att dra i nödbromsen på nytt och har du någon ny klurig idé för att återigen kunna lyfta frågan om livshastigheten?

Är inte klurig längre, vill inte längre bromsa världen. Den vill ju inte det själv, så vem är jag att insistera? Ibland är krasch bästa medicin. Om väggen är så attraktiv, gå in i den och kom ut på andra sidan som filosof!

Sjundedagsnihilisterna (7DN)

— Intervju (oförkortad) med Veckans affärer. —

[Tidsdokument från år 2000 (Y2K). — Det här hittade jag på när svenskar höll på som värst med att bränna ut sig och gå in i väggen. Kan vara relevant även i dag.

Lämplig bakgrundsmusik: All you need is Bredband (MP3) Och här även bakgrund och sångtext. ]

DET SÄGS ATT INGEN uppfunnit en perpetuum mobile (evighetsmaskin). Pyttsan! Vår moderna kultur är i själva verket ett experiment i perpetuum-mobilism. (Se bara på den fetischdyrkan vi ägnar nåbarheten genom perpetuum mobiltelefonen).
Massmedia är ett bra exempel på aldrig sova-modellen. TV sover aldrig. Radio sover aldrig. Tidningar sover aldrig. Internet sover definitivt aldrig. Här finns varken natt eller dag, sol eller måne. Livet liknar alltmer en symfoni där musikerna struntar i pauserna och bara spelar på (ON-ON istället för ON-OFF). Bortsett från att de inte bryr sig om att stämma instrumenten och spelar allting Allegro furioso (rasande snabbt). Som en tarantella ungefär. *

*(Neapolitansk dans i 3/8 eller 6/8.takt. Ursprungligen vilda kast hos person biten av en speciell spindel (tarantula). Den drabbade kunde inte hejda sig utan dansade tills hon föll ihop. En italiensk parallell till den japanska jobba ihjäl sig-modellen?)

Global är ett tjusigt uttryck som — tyvärr — upphäver veckan, och generellt den cykliska tiden. Cyklisk handlar om balansen mellan att cykla och att stiga av cykeln, aktivitet och vila, ton och tystnad. Detta förutsätter att pausen får sin plats. Men vi har blivit misstänksamma mot pausen. “Systemet får inte stanna!”
Vi är i dag lika missunnsamma mot pausen som vi är generösa mot herr Stress, fru Magsår och frk. Musarm.

Vad Sjundedagsnihilisterna säger om saken

Vi förespråkar fattigdomens ideal. Genom att återge pausen dess dag (söndag), kan vi göra livet 0.142857 fattigare på stress, magsår och musarm, alltså “tarantella”.
Y2K (år 2000-problemet) är enligt vårt förmenande svaret på Västerlandets undermedvetna längtan efter en global kafferast. Det är DÄRFÖR vi är så halvhjärtade med att rätta till datorsystemen. “Vadå problem?” Detta är en möjlighet. Vi längtar egentligen efter en krasch men är för fega för att erkänna det.

Sjundedagsnihilisterna kraschar varje vecka. Det är det vi menar med Y2K-kompatibel.

Missförstå oss inte. Pausen är nu inte till för sin egen skull utan för rytmens. Utan stopp, inget sväng. Keep swinging, gott folk!

Så vad gör en Sjundedagsnihilist på en söndag?

Tar en lång promenad
Tittar på konstiga moln
Hälsar på en gammal försummad vän
Äter en god frukost och lägger sig igen
Drar ur telefonjacket
Kollar inte e-mail
Går i kyrkan (speciellt om hon är ateist)

Ni kommer förstås på ännu bättre sätt att inte dansa tarantella. Principen är att under söndagen göra något som står i samma relation till Er vardag som en paus till en ton.

Sjundedagsnihilisternas fotoalbum

Bild 1.

par

Gäspa på söndag! Pensionerade Sjundedagsnihilister vet att uppskatta långtråkigheten medan lillgrabben bara söker action…

Bild 2.

Hon har verkligheten förstått vad saken gäller. Han är mera räddhågsen men funderar i detta nu på att också gå med i 7DN.

Bild 3.

jump

“Så här visar vi vår förtjusning på måndag över att inte ha gjort ett endaste handtag på söndag. Våra bekymmer har verkligen minskat med 0.142857!”

Bild 4.

pain

“AH! Quand je pense… När jag tänker på hur mycket rikare mitt liv blivit sen jag gick med i Sjundedagsnihilisterna, ja, då glömmer jag t.o.m. att äta mitt bröd!”

Bild 5.

sola

“Gosse! Fråga mig inte vad jag gjorde i söndags. Jag bara fanns…”

Bild 6.

Park

Sjundedagsnihilister gör det inte på söndag.

Ja tack, jag vill också gå med i Sjundedagsnihilisterna!

(När ni klickar på länken kommer ABSOLUT INGENTING att hända. God söndag.)

Autoplaytime

[with loving thoughts for Jacques Tati]

I see that videos
on Facebook
now start by themselves

That´s great!

It used to be
SO tiring
to click on “play”

Clicking is old hat
Auto-play is the shit

We are finally getting there!
getting one step closer
to the stage of
ultimate comfort
(coma)

I wonder when
they will delete
the stop-button as well?

That will be playtime big time.