8 SOCIETY | Ladislaus Horatius

Till snabbhetens lov

(Artikel publicerad i tidskiften 00TAL, någon gång på 00talet.)

Filosofen Ladislaus Horatius är förmodligen en av långsamhetens mer färgstarka förespråkare. De flesta minns honom kanske som personen som drog i snabbtåget X 2000-s nödbroms för att det gick för fort i tillvaron. Men när 00TAL bad honom beskriva långsamheten tog han givetvis tillfället i akt och riktade uppmärksamheten mot dess motpol snabbheten.

–Det faktum att jag talat väl om och försvarat långsamheten under snart sju år har grumlat och förmörkat synfältet, delvis även för mig själv. Därför vill jag nu rikta ljuset mot snabbhetens kvaliteter.

När vi talar om snabbhet talar vi om tid. Tempo = tempus = tid. Tid är tempo. Men tempo handlar inte bara om hastighet. Översätt tempoangivelserna på en metronom. “Largo” betyder brett, generöst. “Andante” gående, promenerande. “Allegro” glatt och livligt. Tempo anges alltså verbalt som känsloläge, som omätbara emotionella kvaliteter.

Hastighet (bpm, slag per minut) handlar om kvantitet. Snabbhet och långsamhet handlar om både rena hastigheter och omätbara kvaliteter.

Detta ser vi i talesättet “skynda långsamt”. Jag översätter det med “snabbt och lugnt”. (Vilket påminner om ett annat talesätt: grace under pressure.) Snabbt och lugnt är ett önskvärt läge. Mera vanlig och mindre önskvärd är positionen “skynda snabbt” (snabbt och stressat). Också vanlig, i denna tid av mikrosömn och stjäla-sig-en-stunds-vila, är varianten “slöa snabbt”. Varianten “Slöa långsamt” är svår att finna i ett protestantiskt land som inte förstår siesta men bara alltför väl nolltid och busybody.

Långsamhet är ingen patentmedicin. Jag brukar säga att det är lika dumt att vara långsam bara för att vara långsam som att vara snabb bara för att vara snabb. Men mindre vanligt.

Däremot kan faktiskt snabbheten fungera som medicin. Det finns många goda skäl till att vara snabb. Och detta menar jag inte som en uppmaning att följa strömmen, snarare att återgå till ett bortglömt och misskrediterat ideal. Titeln på James Gleicks senaste bok är “FASTER: The Acceleration of Just About Everything”. Except people, vill jag tillägga. För medan förvisso tåg, datorer, mat och generellt teknologi har blivit snabbare har människan tappat fart rejält.

Hastighet anknyter till fasthet anknyter till balans. Den som är långsam kallar vi slö, den snabbtänkte är skärpt och vass. Vi kunde likaväl talat om en kniv, ömsom slö, ömsom skarpslipad. Att vara en skärpt person är att gå på knivsegg, att vara balanskonstnär. (Och balunskonstnär. Hur var det Cocteau sa? “Takt handlar om hur långt man kan gå för långt.”) Är du skärpt är du en lindansare; du gungar och oscillerar men aktar dig noga för att falla ner i lufthavet på höger och vänster sida. Din balanserande stång genomborrar det förflutna och framtiden men du håller dig envist kvar på linan — nuet. Detta kräver snabbhet, vilket till stor del handlar om snabba reaktioner.

Observera en ackompanjatör. Han får inte inse efter konserten att hans sångare ville sjunga i ett annat tempo. Det måste han notera och reagera på omedelbart, i realtid. Däremot kan vi tänka tillbaka på en fest för länge sedan och inse att vår samtalspartner faktiskt satt och … förolämpade oss! Efter flera år trillar myntet ner. Det är förlåtligt, men det är inte skärpt. Det skulle aldrig tolereras hos en musiker. Vara skärpt = vara lyhörd = vara närvarande = leva i nuet = vara snabb.

Etik och etikett har mycket med snabbhet att göra. Praktisk etik i betydelsen civilkurage handlar om att göra det rätta utan dröjsmål.

Snabbheten gäller perception lika mycket som handling. Takt och god ton är att omedelbart uppmärksamma en social dissonans (till exempel att någon står övergiven på en fest, eller saknar dryck i glaset när det skålas), och att lika snabbt skrida till handling för att neutralisera dissonansen. Etikett är etikens lillebror.

Emotionell intelligens handlar, eller borde handla, om snabbhet. Att direkt gå till problemets eller medmänniskans kärna — rakt, snabbt och utan omsvep — är en emotionell, existentiell talang. Snacka inte så mycket skit, spela inte dum, cut the crap — borra dig snarare snabbt ner mot pudelkärnan. Detta hjälps ibland på traven av alkohol. Efter arbetsveckans formella och konforma tänkande är det skönt att åtminstone för några timmar bli skarp på krogen. (Berusning är — Baudelaire skulle hålla med mig — också ett slags skärpa. Att man ofta trillar av linan är en annan historia.)

tillsnabbhetenslov-600x688

En snabb sportbil behöver inte vara bättre än häst och vagn, men “snabbare” indikerar generellt “högre”. Sopranens toner har högre frekvens än tenorens, vilket har setts som ett tecken på kvinnans överlägsenhet. (Och visst jobbar jag hellre med sopraner än tenorer.) En andlig guru har snabbare vibrationer än en IT-guru. Swami Vivekananda sa att en smart person kan uppnå nirvana på sex månader. Även om det inte är “smart att vara snabb” så krävs det snabbhet för att vara smart nog att kunna bli upplyst på ett halvår.

Mina neuroner får spurta när jag räknar med papper och penna, jämfört med miniräknare. All den snabbhet som omger oss handlar snarare om människans rekvisita än om människan själv. (Gränsen som dras blir dock alltmer suddig.) Vi är stressade men saknar pigga ögon. Vi programmerar snabbt men har fortfarande inte listat ut frågan till svaret IT. Vi har lyckats spränga själva ljusvallen, men har vi existentiell koll nog för att ge bra svar om en fé skänker oss tre önskningar? Vet vi vad vi vill? Vet vi vad vi sysslar med? Carl Bildt har sagt: “Internets utveckling är en utveckling som styrs av alla och ingen.” Noll koll, alltså.

Vi ska akta oss väldigt noga för att förväxla snabbhet med friktionsfrihet. Friktionsfrihet är ingen sport. All djuputveckling och likaså all sport, utom kanske curling, handlar om att övervinna svårigheter och friktion. Ej om att ta bort friktion. Men våra våta teknologiska drömmar handlar just om friktionsfrihet. Att gå till en telefonkiosk sliter på lederna. Svaret på problemet är mobiltelefonen, med vars hjälp vi kan stå HELT STILLA och telefonera. Än så länge måste vi fortfarande lyfta luren och röra på munnen, men våra vetenskapsmän och uppfinnare ska nog kunna minska även den friktionen så småningom. Handsfree är ett steg på väg. Thoughtfree kommer nästa år. (Hur var det Cheech och Chong sa? “No brain, no pain.”)

Den nya ekonomin och e-handeln handlar också om att eliminera friktion, kostsamma mellanled, kurvor i vilka man måste sakta ner. Alltså stänger vi postkontor och banker. Luftmotståndet på Internet är minimalt, småprat med trevliga kassörskor (en ineffektiv förlustpost) finns inte heller. Friktion är olönsamt, det har vi förstått. Men den ger oss också bättre grepp om terrängen. Att gå till posten och småprata om ditt och datt kan synas meningslöst. Det är också mänskligt. Jag känner mig inte fullständigt som en komponent på ett löpande band. Jag gör civilt luftmotstånd. Och vad vore sex utan friktion? Menlös halkkörning.

Max Frisch slog huvudet på spiken när han i Homo faber skrev: “Teknologi handlar om att så inrätta livet att man slipper uppleva det.” När vi alltmer strömlinjeformar tillvaron ska vi påminna oss om att den yttersta glidmedelsinsmorda komforten heter koma. Draken lyfter i motvind. Friktion är synonym för LIV. Fatta det. Snabbt!

Invitation to yourself

Here are the questions that I try not to solve but understand these days… and they are not even real questions (they often bring out something “orating” in us) but just juxtaposed words:

listening, awareness, presence
centripetal and centrifugal rooms

Without being formally religious I have always enjoyed churches. For some reason music often “tastes” better in a church than in a concert hall (which also is a kind of church, even though some people work hard at changing that).

I prefer empty churches. The other morning I sat myself down in a beautiful, empty church. What a relief! It was like my soul getting a big, soft hug. My eyes, too. So much beauty to look at. The order helps, of course. Disorder is like dirt to the eyes and the aesthetic sense. And then the paintings, colors, candles…

church The spartan, ascetic kind of churches seem to say: “No, we are not giving you any eye candy! Nothing of beauty to rest your eyes on HERE.”

Well, this was a more generous church.

ornament5b

I also sensed something else. A kind of invitation… to be there. I was already there, of course, but rooms differ in their there-ness. Some rooms are present, and invite you to be present. I avoid the fashionable word “mindfulness”, but this was an invitation to mindfulness.

Or, better, to mind-emptiness.

When I write this I am sitting with my laptop in a cafe. That can be nice, of course, but this is a very different room.

What am I invited to here? To be a consumer, to drink coffee, eat a sandwich or a cake. (Yesterday I complained about the music: don´t you have something less monotonous? “Sorry, we don’t control that. The music comes from Mood Media” So, a stream of muzak with no remote control in our hands…)

No, back to the church.

My experimental science “domainology” is about understanding rooms and spaces. The way I see it there is a kind of room that has proliferated like hell. (I choose that word — proliferated — intentionally, since it sounds similar to “profit”, which it has created galore.)

I would generally call that room a “waiting room”. That sounds real boring, but our modern waiting rooms are spiced up, made hip and fun. And through the great modern invention of our times – telecom – they have turned into a different kind of room. They are no longer about waiting but they have the same relation to the church as a waiting room: you don’t go there to be there.

ornament5b

That church the other morning invited me to be there, even to be myself. There are other rooms, an archetypal/ typical example is the internet cafe, that invite me to chat, make a phone call, surf the World Wide Web. They inspire me to forget where I am, my actual surroundings.

The cafe I am sitting in, with music streamed from Mood Media, is like that. This is a centrifugal room.

Of course, talking about internet cafes is a bit old-fashioned, when so many people have their internet connection at home, or practically anywhere.

What this actually means is that the internet cafe is no longer a room, but a function.

— I go to a fancy restaurant and somebody is sitting there and working with a laptop = internet café.

— I search out a beautiful park to be close to mother nature, but what do I hear…? The familiar sounds of Skype and Facebook jingles = Internet cafe.

— I go to a library, a classic “silent room”, and hear from the adjacent room the constant inflow of SMS = internet cafe.

— I go to a concert hall, look to my right, and what do I espy? The Tweet seats! = internet cafe.

Here we have come full circle, in a way, because the concert hall is a close relative to the church: a room for meditation, going within, listening within, being just there.

This would be full circle, where it not for the idea of Tweet seats, which means that the concert hall is ALSO going to imitate the function of internet cafe, will be if not a centrifugal than at least no longer a centripetal room.

The invitation “be here, only here, now” is more and more seldom heard. For where are the doors closed to wi-fi, mobile phones and laptops, the instruments of telecom (distant communication) and centrifugality?

Buy more air!

We have a strange situation in the world today. If our product is material — bread, cars, telephones or even creating a new hairstyle — we can always make a living and make money.

If our product is more subtle (poems, music, philosophy, dance) making money is harder. Many people think music and philosophy should be free. They might say “philosophy is priceless and invaluable!” (ovärderlig) but in practice this often means “worthless” (värdelös).

This reminds me of what is written on the gravestone of romantic poet John Keats: Here lies One whose Name was writ in Water. That´s how it is. We artists write in matter that vanishes. Very immaterial, very real, very airy…

luft
This is the beautiful grave of Keats in Rome.

keats

A bit of history: In the past affluent individuals with an understanding of the value of art – and the plight of the artist — often become patrons. Haydn, Tchaikovsky and Wagner are three well known composers who were helped by patrons. And Horace (Horatius) of course was supported by Maecenas, who came to personify the high-minded benefactor.

But aristocracy is not what it was, and patronage vanished at the horizon for a long time. It seems to be doing a kind of comeback now. Not through aristocrats this time but through ordinary (= poorer) folks who also understand the plight of the artist. Folks who are prepared to pay not just for bread and mobile-phones but perhaps even for poems!

I recently discovered a web site that carries on the old patronage idea. It is fittingly called Patreon and I suggest that you check it out. You might find a contemporary Keats there, maybe even make his life less bitter by supporting his “writings in air”.

Horatius (always looking for Maecenas)

PS: My first project on Patreon was the online magazine Headwind, closely followed by Partyology.

Hurray for IKEA

“The Achilles Heel of modern intelligent robots appears to be the baffling world of Ikea furniture.”

Says this article in Daily Mail about Betty the Robot, I mean office manager.

Interestingly enough Betty (Happy Betty) is also the name of the evil dame — not a robot herself but turning humans into robots, NOT nice! — in the Italian movie Supervip and Minivip.

Watch this episode and be transposed into one possible (robot-filled) future.

The rise of the machines has begun

Check out this video, fittingly presented by a robot voice.

Self-Learning Robot Escapes Testing Ground

I hope we don´t have to read sometime soon “Human escaped in Roboville”, but am not sure of it.

Note the cuteness of Promobot. This is how they are designed to elicit positive emotions, attraction, acceptance and good-will.

After that phase they will show their real selves.

terminator
Then humans will regret their blindness, having so easily given in to this childish cuteness-mania, fostered on sites like Facebook.

cute-mania — Ohh…. Look at all those CUTIES!!

The need for incompetence

Competence, incompetence — which is really worst?

[Poem by the great Ogden Nash. Read it aloud, this is for the ears and not the eyes.]

The miraculous countdown

Let me tell you of Dr. Faustus Foster.
Chloe was lost, but he was loster.
He was what the world for so long has missed,
A truly incompetent scientist.
His morals were good and his person cleanly,
He had skied at Peckett’s and rowed at Henley.
The only liquor that touched his lips
He drew through pipettes with filter tips.
He could also recite, in his modest manner,
The second verse of The Star-Spangled Banner.
Yet, to his faults we must not be blinded;
He was ineluctably wooly-minded.
When his further deficiencies up are summed,
He was butter fingered and margarine thumbed.
You’d revoke the license of any rhymer
Who ranked him with Teller and Oppenheimer.
It took him, and here your belief I beg,
Twenty minutes to boil a three-minute egg,
Which will give you a hint as to what went on
Whenever he touched a cyclotron.
There wasn’t a problem he feared to face,
From smashing atoms to conquering space,
And, should one of his theories expire,
He had other ions in the fire,
Even walking to work to save his carfare
For tackling bacteriological warfare.
For years he went to no end of bother
To explode this planet or reach another.
A more ambitious, industrious savant
You may have encountered; I know I haven’t.
One Christmas Eve he was tired and irked,
He had shot the works and nothing worked.
I’d sell my soul,” he cried to the night,
To have one experiment come out right.”
No sooner said than his startled eyes
Saw a ghostly stranger materialize,
Who, refraining from legalistic jargon,
Announced, “You have got yourself a bargain.
Here’s a pact with iron-clad guarantees;
Sign here, in the usual fluid, please.”
Faustus disdained to quibble or linger,
He merely remarked, as he pricked his finger,
It had better be good, your quid pro quo;
My blood is especially fine type O.”
Always in character, come what may
(He was down in his doctor’s records as A.)
A snicker was heard from the stranger weird,
Then he snatched the parchment and disappeared.
Faustus was filled with wild surmise
And roseate dreams of Noble Prize,
Now certain to drop in his lap with awful ease,
He thought, with the aid of Mephistopheles.
Behold him now in his laboratory,
A modern Merlin, hell-bent for glory.
With a flourish worthy of the Lunts
He triggered every project at once.
Intercontinental ballistic missiles
Blasted the air with roars and whistles,
Rockets punctured the midnight clear,
And the atmosphere and the stratosphere.
Before the human eye could absorb it
A giant satellite entered orbit.
With the germ’s equivalent of a howl
The bacteria issued forth to prowl.
Faustus shouted with joy hysterical,
And was then struck dumb as he watched a miracle.
He gazed aghast at his handiwork
As every experiment went berserk.
The bacteria, freed from their mother mold,
Settled down to cure the common cold.
Distant islanders sang Hosanna
As nuclear fall-out turned to manna.
Rockets, missiles and satellite
Formed a flaming legend across the night.
From Cape Canaveral clear to the Isthmus
The monsters spelled out Merry Christmas,
Penitent monsters whose fiery breath
Was rich with hope instead of death.
Faustus, the clumsiest of men,
Had butter-fingered a job again.
I’ve told you his head was far from level;
He thought he had sold his soul to the devil,
When he’d really sold it, for heaven’s sake,
To his guardian angel by mistake.
When geniuses all in every nation
Hasten us towards obliteration,
Perhaps it will take the dolts and geese
To drag us backward into peace.

Varför jag inte tycker om ordet “kreativ”

Människan är en underbart kreativ varelse. Hon lyckas med att intensivt såga på den gren hon sitter på, samtidigt som hon (med en annan tentakel, kallad PR-armen) lyckas få sågningen att framstå som det största av framsteg.

Ett citat jag brukar nöta på: “När man står vid branten av ett stup finns det bara ett sätt att gå framåt, det är att ta ett steg bakåt”.

Nu tänker jag närmast på den enorma kreativitet som vår PR-tentakel utvecklar visavi fenomenet drönare. Förr betydde detta ord en person som mest gjorde ingenting, latade sig, levde på andra, rullade tummarna och tittade på konstiga moln. Som inte gjorde någon nytta men ingen skada heller. (Inte bara en Sjundedagsnihilist utan en heltidsnihilist.)

Dagens drönare är mer aktiva. Små (ibland stora) flygande varelser som fotar och spionerar på oss och, om det vill sig illa, beskjuter eller besprutar oss. Fasiken! Ursäkta svordomen, men i prövningarnas ugn är ej lätt att vara lugn.

Eller så är de mer fredliga och nöjer sig med att ta jobben ifrån oss. Nå, vi old school drönare gillade ju aldrig att jobba ändå, men vi ville åtminstone ha möjligheten — om andan mot förmodan skulle falla på.

Nu är det annat som faller på. Och vi, även jag, börjar kalla de små liven för “varelser”. Fast de bara är fjärrstyrda maskiner. Det är kanske Skynet-tänket som börjar infiltrera nervbanorna. Robotar har väl också mänskliga känslor, robotar är väl också människor…? Och inte bara i Fablernas Värld utan även i vår uppfinningsrika, kreativa, helt vansinniga värld.

Att SKAPA, visst, fint och så. Spelar det någon roll vad man skapar? Ibland verkar det inte så. Kreativitet är av godo, oavsett motiv, konsekvens och resultat.

Napalm, kreativt. Mobiltelefon med inbyggd rakapparat, vajert. Atombomb, far out! Den visslande nyckelknippan, hur kunde vi leva utan den? Genetiskt modifierade organismer, smart! Unik kåpa för iPhone som visar din personlighet, klart man måste ha en sån!

Det är ingen ände på kreativiteten och reklamen för kreativiteten. Överorden haglar (kanske utsläpp från en PR-drönare?). Föga konstigt då, med alla dessa onödiga uppfinningar, att människan själv håller på att bli onödig.

Men det där lät för passivt, inte tillräckligt proaktivt [ännu ett härligt ord]. Jag menade: håller på att GÖRA SIG SJÄLV onödig. Ingen ska komma och påstå att vi är offer för yttre krafter. Nej, mottot är DITY — do it to yourself!

Pojkvänskudde. Kreativt. — Pojkvänskudde! Låt tusen kreativa idéer blomma…

Intervju med Veckans Affärer

VA hörde av sig, med anledning av att det gått drygt tjugo år (23 närmare bestämt) sedan jag drog i nödbromsen på X 2000 (“Operation Sköldpadda”).

Jag tillstår att jag gillar ungefärligheten i detta. Tre år och två månader efter “jubiléet”.

Som kontrast kan jag nämna att jag själv 2013 i samma ärende hörde av mig till SJ-s egen publikation Kupé — som jag ärligt tycker är mycket bra — tror det var någon vecka efter (eller om det var före?) själva “tjugoårsdagen”. Det var väl helt rätt tidning för ämnet? Men då var saken inte intressant, en sådan försening var inte acceptabel. (Att tågen inte håller tidtabellen… en helt annan sak.)

Det där med att nyheter kommer “för sent” är ju inte något som läsare, tittare och lyssnare bryr sig så hemskt mycket om, men vissa tidningsredaktörer har tyvärr fått för sig att Punktlighet är kung och att Nyheter Åldras i Progeritakt. Skönt då när Veckans Affärer bryter mot det mönstret.

Texten blev, som ofta händer, något kortad i VA. Här är hela oförkortade versionen. Som jag påpekade för Karl-Johan Byttner som kontaktade mig: bra frågor, de leder vidare.

Vart, ja, det är en annan fråga.

1. Du blev rikskändis när du drog i nödbromsen till ett X2000-tåg 1993 och delade ut flygblad till resenärerna där du menade att man måste fråga sig om ekvationen “snabbare är bättre” verkligen stämmer. Nu har det gått drygt 20 år sedan händelsen. Vart har samhället färdats under den tiden och vart är vi på väg som man brukar säga i SVT-programmet “På Spåret”?

I min bok “Offensiv nostalgi” från 1993 försökte jag identifiera och handgripligt protestera mot “tidens gudar”, till exempel snabbhet. Vad jag då inte förutsåg var den sanslösa IT-hysteri som skulle följa. IT utlästes informationsteknik, själv sa jag informationstyranni. Eller informationsteologi, halleluja! År 2000 utmanade jag Jonas Birgersson (som Veckans Affärer då jämförde med Jesus) på verbal duell. Samt skrev IT-psalmen “All you need is bredband“, hittas på nätet.

2. Vad kommer egentligen det här med att “snabbare är bättre” ifrån? Vem/vilka ligger bakom det och vad har det skapat i samhället, enligt din uppfattning?

En meme skapad av Illuminati? Eller så är det meningen att mänskligheten ska gå in i en superacceleration som är svindlande, smärtsam, men också utvecklande.

2. Jag har talat med stressexperten Anna Benich Karlstedt som är så stressad att inte hon får ihop sitt vanliga liv. Om hon som expert inte lyckas få ihop tillvaron hur ska vi vanliga dödliga lyckas med det?

Jag håller tummarna för Anna men läget behöver inte vara SÅ mörkt. Som någon sa: Det finns vissa saker man måste vara expert för att inte förstå.

3. Teknikutvecklingen kan tyckas paradoxal. Jag menar å ena sidan gör tekniken att vi kan utföra saker snabbare, men å andra sidan verkar mobiler, surfplattor och annat bara öka stressen i tillvaron och skapa ett samhälle där vi är ständigt uppkopplade. Håller du med om paradoxen och vad ska man göra åt den?

Vi gör saker 1) snabbare än förr men vi vill göra 2) SÅ MYCKET MER ön förr. Högre tempo, högre glupskhet, vi vill ha ALLT på julbordet! Är det då konstigt om man får existentiell paltkoma? Som kontrast har vi historien om den unga journalissan som besöker en hundraåring tant som bor i skogen. Blir det inte tråkigt här, undrar flickan. “Nej, varför det? Jag har ju katten och en lös tand!”

4. Håller vi på att stressa ihjäl oss i samhället – Anna Benich Karlstedt sade exempelvis att man inte ens får ha tråkigt på Långfredagen längre?

Detta är nästa paradox. Vissa har förstått att det är roligt att “ha tråkigt”. Dessa kloka får bli våra ljusgestalter som visar vägen framåt — till synes bakåt.

5. Vad ska vi göra för att stoppa den här utvecklingen – jag menar det är vi människor själva som skapar stressen i tillvaron och statistik från Försäkringskassan visar på en explosion när det gäller människor som är sjukskrivna på grund av stressrelaterade besvär?

Vem är “vi”? Frågan “Vad ska vi göra?” indikerar ATT man vill göra något. Men det finns för många aktörer som tjänar grovt på att folk uppdaterar sin Facebookstatus och är ständigt uppkopplade. (Inte On-Off utan On-On. Jag kallar det ONONI). Den enes stress, den andras miljard. Starka ekonomiska särintressen uppmuntrar stress. Om alla tyckte illa om den skulle vi sluta rusa.

6. Vad var det som hände på 90-talet när man började prata om att “snabbare är bättre” och folk började gå in i väggen? Vad ser du för likheter mellan det som hände då med det som sker nu?

De som svalde memen fick betala dyrt. 2016 känns inte så mycket “gå in i väggen” som “milt sluttande nerförsbacke” (vilket är en finurlig författares definition på vägen till helvetet).

7. Vad kan du skönja för eventuella positiva signaler som skulle kunna bromsa utvecklingen med den ökade stressen i samhället?

Alltför många aktörer tjänar på att fotfolket stressar, så jag ser inga tecken på kollektivt lugn. Däremot har individer fattat galoppen. “Missa inte tåget”, skrek man i slutet på millenniet. Men det krävs mod för att hoppa av tåget. Det hjälper att se att tåget var ett boskapståg och att vägen mot det påstådda paradiset var en VÄGG.

8. Hur gör du som filosof för att finna lugnet i tillvaron – vilka är dina bästa tips?

Ta motgiftet klassisk musik. Gå med i Sjundedagsnihilisterna. Öva aktiv nonchalans: att en stund varje dag helt ignorera, ja, fullständigt skita i informationsflödets lavaflod.

9. Tycker du att det är dags att dra i nödbromsen på nytt och har du någon ny klurig idé för att återigen kunna lyfta frågan om livshastigheten?

Är inte klurig längre, vill inte längre bromsa världen. Den vill ju inte det själv, så vem är jag att insistera? Ibland är krasch bästa medicin. Om väggen är så attraktiv, gå in i den och kom ut på andra sidan som filosof!

Sjundedagsnihilisterna (7DN)

— Intervju (oförkortad) med Veckans affärer. —

[Tidsdokument från år 2000 (Y2K). — Det här hittade jag på när svenskar höll på som värst med att bränna ut sig och gå in i väggen. Kan vara relevant även i dag.

Lämplig bakgrundsmusik: All you need is Bredband (MP3) Och här även bakgrund och sångtext. ]

DET SÄGS ATT INGEN uppfunnit en perpetuum mobile (evighetsmaskin). Pyttsan! Vår moderna kultur är i själva verket ett experiment i perpetuum-mobilism. (Se bara på den fetischdyrkan vi ägnar nåbarheten genom perpetuum mobiltelefonen).
Massmedia är ett bra exempel på aldrig sova-modellen. TV sover aldrig. Radio sover aldrig. Tidningar sover aldrig. Internet sover definitivt aldrig. Här finns varken natt eller dag, sol eller måne. Livet liknar alltmer en symfoni där musikerna struntar i pauserna och bara spelar på (ON-ON istället för ON-OFF). Bortsett från att de inte bryr sig om att stämma instrumenten och spelar allting Allegro furioso (rasande snabbt). Som en tarantella ungefär. *

*(Neapolitansk dans i 3/8 eller 6/8.takt. Ursprungligen vilda kast hos person biten av en speciell spindel (tarantula). Den drabbade kunde inte hejda sig utan dansade tills hon föll ihop. En italiensk parallell till den japanska jobba ihjäl sig-modellen?)

Global är ett tjusigt uttryck som — tyvärr — upphäver veckan, och generellt den cykliska tiden. Cyklisk handlar om balansen mellan att cykla och att stiga av cykeln, aktivitet och vila, ton och tystnad. Detta förutsätter att pausen får sin plats. Men vi har blivit misstänksamma mot pausen. “Systemet får inte stanna!”
Vi är i dag lika missunnsamma mot pausen som vi är generösa mot herr Stress, fru Magsår och frk. Musarm.

Vad Sjundedagsnihilisterna säger om saken

Vi förespråkar fattigdomens ideal. Genom att återge pausen dess dag (söndag), kan vi göra livet 0.142857 fattigare på stress, magsår och musarm, alltså “tarantella”.
Y2K (år 2000-problemet) är enligt vårt förmenande svaret på Västerlandets undermedvetna längtan efter en global kafferast. Det är DÄRFÖR vi är så halvhjärtade med att rätta till datorsystemen. “Vadå problem?” Detta är en möjlighet. Vi längtar egentligen efter en krasch men är för fega för att erkänna det.

Sjundedagsnihilisterna kraschar varje vecka. Det är det vi menar med Y2K-kompatibel.

Missförstå oss inte. Pausen är nu inte till för sin egen skull utan för rytmens. Utan stopp, inget sväng. Keep swinging, gott folk!

Så vad gör en Sjundedagsnihilist på en söndag?

Tar en lång promenad
Tittar på konstiga moln
Hälsar på en gammal försummad vän
Äter en god frukost och lägger sig igen
Drar ur telefonjacket
Kollar inte e-mail
Går i kyrkan (speciellt om hon är ateist)

Ni kommer förstås på ännu bättre sätt att inte dansa tarantella. Principen är att under söndagen göra något som står i samma relation till Er vardag som en paus till en ton.

Sjundedagsnihilisternas fotoalbum

Bild 1.

par

Gäspa på söndag! Pensionerade Sjundedagsnihilister vet att uppskatta långtråkigheten medan lillgrabben bara söker action…

Bild 2.

Hon har verkligheten förstått vad saken gäller. Han är mera räddhågsen men funderar i detta nu på att också gå med i 7DN.

Bild 3.

jump

“Så här visar vi vår förtjusning på måndag över att inte ha gjort ett endaste handtag på söndag. Våra bekymmer har verkligen minskat med 0.142857!”

Bild 4.

pain

“AH! Quand je pense… När jag tänker på hur mycket rikare mitt liv blivit sen jag gick med i Sjundedagsnihilisterna, ja, då glömmer jag t.o.m. att äta mitt bröd!”

Bild 5.

sola

“Gosse! Fråga mig inte vad jag gjorde i söndags. Jag bara fanns…”

Bild 6.

Park

Sjundedagsnihilister gör det inte på söndag.

Ja tack, jag vill också gå med i Sjundedagsnihilisterna!

(När ni klickar på länken kommer ABSOLUT INGENTING att hända. God söndag.)

Celebrity death

Prince has passed away. He was not a hero of mine, far too much Narcissus and childish (young soul) play on sex, and when the movie Purple Rain came, I was angry; he had sold out.

David Bowie passed away recently too. I respected him much more as artist and musician. In contrast to Prince he had managed to paint himself into an interesting corner where people always expect you to renew — yourself, your music, most everything. While Prince could “do his thing”, Bowie was somehow expected not to have “a thing”.

Anyway, both Bowie and Prince are dead, and now the vultures are gathering overhead (especially for Prince now). But it should be underhead.

When celebrities such as these pass away the press need not worry about not having anything to write about. Squeeze every last drop from the celebrity death, unearth all possible trivia, revel in (possibly correct) conspiration theories, etc. In other words, leave no stone unturned, be it sensational or mundane.

As the Swedish saying goes: Den enes död, den andres bröd (One man’s loss is another man’s gain, or literally, The death of one is the bread of the other).

But not only mass media are tasteless. We the readers can be that too.

The mechanism seems a bit complex. First, we have to consider that there is something called “celebrity” in our modern world. This was not always the case. We had family, friends, perhaps enemies, and then people we knew about but probably never met. And never ever saw in TV interviews. We certainly did not own these strangers.

Of course there was gossip in the olden world, but it concerned people we knew, who lived close to us.

Very much changed with mass media. Total strangers, beautiful, fascinating strangers (perhaps not so beautiful up close, but we never got so close to them) somehow entered our lives, through the windows of newspapers, magazines, radio and television.

Not only did they come close, we established a relationship with them. We became their fans and stalkers. We joined fan clubs and soon the celebrities felt that they owed us. Certainly their freedom was circumscribed.

If you do this or that move, said their agent or promoter, the fans will be angry. Do not irritate them; they hate with the same fervour as they love. What you own you have a right to both love and hate, right?

Perhaps not.

And when the celebrity dies it almost feels like a family member has passed away. Which of course he wasn´t. Rather a weird kind of pseudostranger, pseudofriend, something that didn´t exist 1-200 years ago.

Another facet of the picture is sentimentality. Many of us are sentimental and our sentimentality is always looking for chances to manifest. The death of an idol or hero is an excellent opportunity. So we revel in tributes, write lists of our favorite Prince songs, post links and R.I.P.-s on Facebook, wallow in Prince trivia. It is almost as if we had a great time at a funeral party.

I ask myself is I am too stern and stingy here. Maybe, maybe not. Somebody said “Do not love your enemies, treat our friends a little better”. This is something worth pondering.

Are maybe these celebrities, these pseudostrangers / pseudofriends getting attention, love and interest that our friends better deserve, and need?

There´s an almost promiscuous gossipy quality about these tributes and eulogies.

But then, massmedia has never believed in minding our own friends, our own business. Quite the opposite. Just stick your nose into all kinds of things that do not concern your own life. It will make you more cultured and broadminded (ha!) — and us much richer (that I believe).

Musical favorites: David Ackles

I have written elsewhere about David Ackles. I bought his LP American Gothic after having read a great review of it in Melody Maker, I think.

I didn´t like it at first, always a good sign of a coming Discovery.

There is very much dark melancholy and even depression in his music, which I resonated strongly with back then. And I still regard him as a great artist, painting with dark colours, most often looking at the Yin side of life, observing the Shadow.

David Ackles
He has written my very favorite “protest song”. Protest songs are generally about a crowd singing / shouting against this or that injustice. The tone is usually collective, the emotions crowd-emotions. Ackles has in the following piece captured the essence of protest without protesting, just by describing, softly and with irony, what happens to some of us when when we are cast out from the sphere of normal, “respectable” people.

Outsiders are one of his main themes, love songs is another branch. Here is a lovely one.

But we go back to dystopia. Here is one more dark song about the ugly side of life, tarnished by our disability to be humane to each other. Ah, the rash, thoughtless laughter, what a lacerating weapon it can be…

But let´s not part in darkness. Open the window wide so that fresh air can enter, with these lines:

Lend me a shack and I’ll perform you
All kinds of happy songs to ease your pain.
Think of all we will gain.
We’ll be sunny until it starts to rain. (from “California”)

På låtsas

Jag har nyss mött en dikt, den berättade något om svenskheten.

Ibland när man ser sig själv i spegeln upptäcker man, innan man hunnit möblera och frisera sina anletsdrag, något som inte är så vackert. Man kan då blunda, glömma vad man sett, eller kanske se det som vackert ändå. (Surt sa räven?)

Jag har länge försökt förstå, begripa och “se” landet Sverige, som jag bott så länge i. Alltså se som man ser någon som ligger på soffan framför en, någon som berättar om varför den inte är glad och lycklig över sitt liv.

Jag är ingen psykoanalytiker men spetsar ändå ögon och öron. Och när jag mötte denna lilla dikt från 1800-talet, då skymtade jag något av Sverige på soffan.

“När ingen hör mig, mången gång
Jag stämmer upp min lilla sång
Då låts [sic] jag som jag hade snille
Som om jag kunde vad jag ville

Men kommer någon, då tyst, ack tyst
Men kommer någon, då tyst, tyst, tyst, tyst
Låts om ingenting”

Nej, göm undan huvudet och modet och intellektet bara, det hör till god svensk ton.

ShakeHands trnsp Drygt hundra år senare kommer filosofgruppen Just D och gör en genialisk låt på liknande tema. Denna gång med glimten i ögat och efter att ha rest sig från soffan. Allting e bättre på låtsas!

The word “surfing”

Why do certain words stick? It might look like chance, just random reasons. Or maybe it´s Providence trying to convey something deeper to us.

Look at the words surf and surfing. They are now intimately connected with the Internet.

Surfing is a water sport. It is about waves and the skill to “ride” them, almost as a horse.

surfing
You surf on the surface. A skilled surfer stays above water while an amateur crashes deep below. The intention is to stay afloat.

So surfing is a great word for horizontal, outer-oriented movement. The vertical movement on the other hand is typified by diving, diver.

In an interesting article about how we came to “surf the internet” I find this quote.

“Before we surfed the net, folks mined it, navigated it, explored it, used it, or cruised it. “

The first word is thought provoking. What if it had stuck instead? Then our world might have been less superficial. We would be thinking mining, digging, excavating, unearthing when we sit down in front of our computer.

Nowadays we don´t even sit. We just walk, surfing the streets as we surf the Net.

If you want peace, prepare for peace

I know, the original say differently. Si vis pacem, para bellum (if you want peace, prepare for war). But that was supposedly taken from a Roman military book. And military men who don´t want war are like pianists who hate Steinways, right?

According to popular wisdom if you want peace you prepare for war. And if you want war you prepare for, I suppose, war. Whatever you do, you prepare for war. Boring!

Boring? After THIS everything is boring... — Boring? Does this look BORING to you…?

It is said that soldiers returning from war have a hard time getting used to everyday life where nothing really exiting ever happens. And so the beat goes on.
When will peace ever get a chance if we always prepare for war? Well, individual peace need not wait so long. Listen to a master of the inner kind.

“Look at the net and its many contradictions. You do and undo at every step. You want peace, love, happiness, and work hard to create pain, hatred and war. You want longevity and overeat, you want friendship and exploit. See your net as made of such contradictions and remove them — your very seeing them will make them go.”

This is from Nisargadatta. If he had lived today he might have said “matrix”, not net. One could also say: Look at the Net, and all ITS contradictions. All the spam, the virus, the salesmanship and the SEO hunt, all the noble projects, the Hunger site (helping people without having to get up from your chair, a philanthropic wet dream), etc. Well, Internet originally started from a military idea (Arpanet) so we shouldn´t be surprised.

Here a dialogue with a student:

S: I am familiar with the general sense of what you say. I do not crave for more knowledge. All I want is peace.
N: You can have for the asking all the peace you want.
S: I am asking.
N: You must ask with an undivided heart and live an integrated life.
S: How?
N: Detach yourself from all that makes your mind restless. Renounce all that disturbs its peace. If you want peace, deserve it.
S: Surely everybody deserves peace.
N: Those only deserve it, who don’t disturb it.

One contradiction here is working for outer peace with, or even through, inner war and restlessness (popularly called “passion” and such names).

shake

“Niche” is the new “normal”, or, Mommy Engine Optimization

What happened to breadth, versatility and universality?

There is nothing eyebrow-raising in the fact that Béla Bartók wrote ballets, dissonant string quartets and pretty piano pieces, that Beethoven wrote symphonies, piano sonatas and folk song arrangements, that Goethe wrote tragic plays, lyric poems plus a weighty Theory of Colours. Some classical composers admittedly specialized; Chopin composed almost only piano music, Wagner only overlong operas.

But generally it was very normal for artists not to work in a niche, a specialized market, but to do most everything. The fact that composers once upon a time were performing musicians (often virtuosos), teachers, conductors, music critics and even impresarios was nothing strange.

Esther Vilar has some harsh words to say about specializing and limiting yourself — especially if you are a man. In the name of recognizability, I suspect — photographers often do this same self-limiting act, i.e. taking images that are so alike in style that one immediately recognizes their originator.

Where did surprise, novelty and some healthy hide and seek go in all this niche-thinking?

I am sure some photographers do this for honest reasons; this is what they like or do, who they “are”. But I suspect many others bow to the god, I mean goddess, of Praise.

Now Vilar:

“Take a man like Samuel Beckett. For twenty years he has produced a
series of Godot replicas – and surely not for pleasure. After all, he is an intelligent man. He avoids risk the way an alcoholic avoids a cure. Yet if only he could free himself from his conditioned behavior, he would probably do something quite different. Perhaps he might design planes – the reliable construction of his plays hints at a scientific talent – or grow rare plants. He might even, perhaps, just once, write a comedy. Surely so much success is bound to drive away the depths of despair. It might even turn out to he a success with the public. But no, the risk is too great for a carefully manipulated man. Better go on writing plays about the absurdity of the vital instinct – then, at least, he can be certain of praise.“

Ah, but we have so many fine words for this predictably conditioned behavior. We call it consistency, integrity, being firm and uncompromising. It may even bring us a Nobel Price.

Tell me I´m a good boy... — Tell me I´m a good boy, mommy…?

Specialization and niche thinking got even worse with the Internet. Now we are told that if we want our website to be successful — and what is our success? The same as the success of a store-owner or a used car salesman: many visitors / clients /buyers — we must create a niche website. We must think narrow and narrow down our product to fit the imagined niche audience.

This is fine for certain purposes. My site Provsjungning.se is very niched, and straightforward; it addresses singers who want to do better auditions. The site is also trying to sell a book, so the visitor IS a potential buyer.

But my new site, the one you are reading right now, it not niche. I usually say it´s about philosophy, music and photography, but really it is about most anything. And philosophy, music and photography is already very much. This, according to current SEO (search engine optimization)-thinking, is a problem and a difficulty, since I am not targeting my niche audience.

But what if the SEO-thinking is the real problem? (I am not talking about business sites now, but private sites like this one.) What is SEO-thinking? What likes behind it, really? And how deep are we prepared to gaze into the well of our psyche when trying to answer those questions?

Vilar again:

“Once a particular field of work has brought a man success and financial security, it is rare for him to test his abilities in another sphere, attempting to satisfy his curiosity. His supply of praise may be dangerously reduced. Like Miro with his dots-and-lines technique, Johann Strauss with his waltzes, and Tennessee Williams with his plays about psychotic women, he will stick firmly to his successful technique. The risk of attempting to be the measure of his own success is too great for him to take.”
(Both quotes from “The manipulated man”)

As a parenthesis, I´ve always wondered myself what would happen if somebody like Tom Waits woke up one morning and his voice was, lo and behold, pure and clear as a newly washed window? Would he sing Gounod´s Ave Maria, or drink a whiskey and have a smoke to get back into /out of form?

So — “success” seems to be not just a question of the number of visitors. Deep down it seems to be a question of acceptance and praise. And mainly from women, according to Vilar.

Ah, the things we do for love, the things we do for praise, we manipulated men!

Two things stand out from those Vilar quotes. First, if we go where our fancy leads us and not where we have found earlier success, our supply of praise may be dangerously reduced.

Secondly Vilar gives us, especially men, a desideratum to aim at: to be the measure of our own success. I decide what my success is, not the “world”, not my friends, sweetheart or admirers. Not women.

Trying to understand the SEO-impulse in depth, we can turn to the old adage “cherchez la femme”. Search Engine Optimization (SEO) = Mommy Engine Optimization (MEO)?

A fitting soundtrack can be the symphonic sketch “La Mere”.

Postscript January 28.

I find it both funny and somehow comforting that after I posted a link to this text on Twitter, somebody added me to a list of “SEO-experts”. (I see myself more as a MEO-explorer.)

The Daily Lie

I don´t subscribe to a newspaper, still I get it most every morning. It is called The Daily Lie. Others call it by other names, fine.

Here is one of the articles:

“I see, that your website needs fresh & unique articles. I know it’s hard to write articles manually everyday, but there is solution for this.”

Simply search in google for: Imcad's Essential Tool — Just joking! I would never get rid of this beautiful snout.

You can guess the rest of the article. It comes from the section Commentaries.

Here is another one, in Swedish, from the section Personals:

“Hur mar du? Jag ar valdigt glad for att skriva ett meddelande till dig! Och jag ska vara glad om du svarar mig. 🙂

Mitt namn ar Marina. Jag ar en stor oberoende kvinna. Jag ar 34 ar. Jag arbetar som forsakringsagent. Jag har aldrig varit gift. Jag skulle garna traffa dig. Jag har lange funnit din e-post pa dejtingsajt. Men hur lange har beslutat att skriva till dig. 🙂

Jag skulle vara glad att lasa ditt svar. Jag ser fram emot!”

Marina, en stor oberoende kvinna. — Marina, forsakringsagent och stor oberoende kvinna.

Where do I unsubscribe? You say I can´t? That´s too bad, because I start to feel marinated, steeped in lies. My eyebrow no longer goes up when they arrive. It has tired… become listless…. I fear it will start to droop and fall down to my knees.

No, that was a lie, a big exaggeration. I am infected.

Spam with grilled cheese. And that´s the TRUTH!