Salongstankar

Ett litet avsnitt ur min kommande, i magen väldigt länge liggande, bok om salonger. (Människor som föds efter mer än nio månader betraktas som genier. Kanske blir detta en bok för genier också .-)

Fullt medveten om att jag kan ses som Pojken som ropade “färdig” kan jag nu meddela att värkarna har satt in!



Ett parallellt spår till salongens borttynande är konstens eller rättare konstnärers  gradvisa hemlöshet.

Om en konstnär inte bokstavligt lever i kappsäck eller sover på parkbänkar har han troligtvis ett hem. Men om han inte är stugsittare med eremitkynne är hans ”andra hem” troligtvis ännu viktigare för honom. I salongen fann konstnärer under flera hundra år en fristad där de var älskade och beundrade, där de för omväxlings skull kunde äta sig mätta, pokulera (och kanske det andra ordet också), argumentera, konversera utan skyddsnät, konspirera, starta nya ismer, framföra sina sonetter och sonater för en entusiastisk alternativt buande, och inte bara konstpolitiskt väluppfostrad och vattenkammad, publik.

När salongerna efter hand tynade bort eller blev blaskigt utspädda drog konstnärerna upp sina bopålar och flyttade vidare – weiter, immer weiter! Caféerna blev under en period denna vildvuxna grupps nya fristad. Men även detta dubbelboende upphörde så småningom. När jag hälsar på i mitt hemland Ungern med dess fashionabla konditorier och mycket smarriga bakelser och frågar vännerna till vilket café konstnärerna går ler de generat, som om jag ställt en dum fråga.

Konstnärscaféer finns inte längre; konstnärerna träffas hemma hos varandra. Två hem har blivit ett. Vilket är ett annat sätt att säga att hemlösheten kommit över oss, att vi — alltså även vi konstnärer med vår sega motståndskraft mot dumma modetrender — blivit bitna av den lömska cocooning-flugan (= stanna hemma och drick ditt thé eller rödvin i nedsänkt ensamhet).

Och hur är läget i dag, 2016?

Hemlöst.

Konsten har varit död i cirka sextio år, tack vare den dumdristigt gränsöverskridande konceptkonsten. (Dess motto ”allt är konst” betydde egentligen ”ingenting är konst” (fast det förra lär bättre). Konceptkonstnärerna avrättade konsten och fick exekutionen att se ut som en frustande vital happening. Tragiskt — och på sätt och vis imponerande.)

Det som fortfarande lever är konstatomer, alltså ensamma konstnärer. Men var ska dessa atomer mötas, stimulera varandra, sammansmälta, explodera, alstra tankefoster, nu när cafékulturen också tynat bort och när salongen redan för länge sedan stängt sina välkomnande portar?

Det är en sorglig bild. På den plats där salongen en gång bredde ut sig med divaner, persiska mattor och Pleyel-flyglar gapar nu ett stort svart hål. Andra umgängesformer, inte minst digitala, har tagit plats på scenen men salongsumgänget har inte ersatts, den kan inte digitaliseras.

Man kan kalla Internetcaféer och digitala chatrum för ”salong” hur mycket man vill. Man kan också kalla Facebook eller ungdomsgårdar (!) [Fotnot: detta vilda tankekast kom från någon som tyckte att min franska salongsmodell var förskräckligt exklusiv.] för ”en sorts salong”. Man kan också kalla päron för ”en sorts äpple”. Jag menar att det är olika saker. Den som aldrig smakat ett äpple är möjligen villig att kalla det för päron; hos den som aldrig varit på en salong med finess går tanken – tveksam och trevande i sin bristande erfarenhet av delikat umgänge – möjligen till chat på Nätet. Men den oerfarne ska vara försiktig med likhetstecken, det är ett farligt skiljetecken.

Ett andra hem…

Flattr this!

Anything you can point at (Mr Caveman kicks in)

(Written after having eaten slightly too much at a rich breakfast buffet..)

Sometimes I find myself in situations with unlimited free food. At Swedish Christmas dinners for example, but also other occasions.

In such situations my inner Stone Age Person — an old, atavistic guy who feels absolutely no trust in there being food at the table tomorrow — kicks in. He wants to eat EVERYTHING offered. Which of course would result in paltkoma as the Swedes say.

“Koma” means coma and “palt” is a nauseating Swedish dish made out of blood. (Paltkoma = eating so much you can´t keep awake.) Real cave man food, I think it would put me in coma even without eating much of it.

The Vikings and historic man very probably knew a thing or two about over- and under-eating. Much less about regular, square meals.

Anyway, something similar happens with children of very rich families when they enter a toy shop. You can have anything you want, anything you point at, says the parent. Wow, what a feast!

Sometimes these children grow up to be bibliophiles. A story tells of one entering an antiquarian bookshop, looking around, thinking for a minute, and finally deciding: “I´ll buy that wall.”

Not many of us have had this kind of childhood, or such a frivolously bookish life.

But there´s another example of You can have anything you point at-situation, much closer to us. The Internet.

With the Internet you can go to, visit, save, i.e. download, i.e. take with you, millions and millions of texts, pictures, mp3-s, YouTube videos. From certain sites you can download entire movies, CD-s, books, free (cracked) programs, etc..

In a way Internet IS a toy shop where you can have (“save”) anything you point at, or a Swedish Christmas dinner where you can eat as much as you want.

So Mr Caveman hasn´t really left the building. He is just hiding behind a new mask, a new identity — lurking, waiting for the next chance to overindulge and totally pig out.

Mr Cave man
Monsieur, give me the Bucket à la carte

Flattr this!

Elements

One, two, or three? If you are lucky you can have all four. But then usually the trouble also begins.

I am standing with my feet deep in black sand. (EARTH) The Atlantic is playing tag (or is it Hsing Yi?) with me, attacking me playfully, then retreating for a new onslaught. (WATER). My lungs are drinking fresh oxygen. (AIR) And from above the yellow sphere with the warm rays, responsible for life on Earth, is competing with my sun screen (FIRE).

I seldom experience all of these elements in such a positive way. But when the quartet is so strong a fifth member tends to join in. I don´t mean ether, I mean tourists.

How fresh the air, water, sun and sand, and how dull and boring we humans. I don´t want to resort to irony or satire here, but tourist resorts… what to say about them?

Mainly that I don´t understand them.

Definition: Resorta place to which people frequently or generally go for relaxation or pleasure, providing recreation and entertainment.

I can see the relaxation.

I can see the entertainment.

Happy new 2016!

But I can´t really see the pleasure.

Of course people find pleasure in different places. This whole resort thing reminds me of a children’s holiday camp (the Swedish “kollo”), only more boring. Seems that it´s mainly couples coming here. Seems they don´t want too much change from home. They don´t seem to interact with other couples, and not too much with each other, either.

The vibrations are slow, but not meditative. (Old French sortir, to go out.)

So wherein lies the pleasure? Perhaps in being lax, walking around in shorts and flip-flops. Perhaps in exchanging one set of predictability for another.

Of course I am not tourist material and therefore cannot fathom the mystery. “Tourist” for me means a certain attitude towards life and its experiences: Not too much of anything, not too different from home, not too cold, not too close, not too strong, not too pleasurable, and most of it done in groups.

But I am not complaining. I am intensely enjoying four of five elements. And three of them are praised in this classical summer song.

Flattr this!

Partyology – presentation

This is where the FUN begins. Or should begin…

Since partyology is, well, the science of parties and socializing we cannot close our eyes to the regretfully many instances of dull, boring and plain painful party life.

But let´s keep the shining ideal in front of our eyes. Fun. Enjoyment. Exhilaration! Exiting and stimulating meetings with fascinating strangers. A deep sense of satisfaction coming from receiving not one but three kinds of food: food for belly (that one we almost always get), food for heart, and food for thought (mind). Now that is a wonderful meal!

This kind of enjoyment — apart from understanding the dynamics of parties, and generally socializing — is the goal and desideratum of Partyology.

Flattr this!