9 SVENSKA TEXTER | Ladislaus Horatius

Osjälvständighetsdagen, Dependence day, 5th of July

Mellan 1994 och 1997 firade jag den 5-e juli Osjälvständighetsdagen (Dependence Day). Detta genom att kedja fast mig vid ett träd i Kungsträdgråden i Stockholm (Central Park i New York ett år) och där fira mitt beroende.

1997 firade jag Osjälvständighetsdagen i Vadstena hamnpark, mindre teatraliskt (utan kedjor). Det blev en sokratisk stund under bar himmel kring frågor om beroende och oberoende. (Jag tror visst det regnande lite.)

I Kungsträdgården delade jag ut ett flygblad som sedermera kom med i min bok Offensiv Nostalgi.

Om vi måste vara kungar, låt oss vara stigande kungar… ack ja.

Någonstans i mina gömmor har jag kvar mina affischer som jag satte upp på träden i Kungsan. De kunde gott bli “virala” i dessa virustider.

Mitt hem är mitt fängelse, världen är min borg.
Jag behöver er och ni behöver mig.
Det finns inga sladdlösa människor.
Jag glömde att säga “tack”.

Här är en bild (inte från dagen men platsen) där jag bondar med ett ihåligt träd (en “filosofkramare”).

Utvärdering av öronbojan

[Kåseri från Computer Sweden. Året är 2005.]

Efter att ha varit, eller åtminstone kallat mig, mobiltelefonens fiende nummer ett, är jag numera också försedd med öronboja. Jag tänker inte skämmas för att jag inte längre håller kvar vid min gamla kritiska inställning. Däremot kan nämnas att jag fick min nalle i present, eller snarare som del av ett gage. Hade jag inte fått denna present hade jag kanske aldrig köpt en mobil.

Men nu fick jag det, och här är vi nu.

Efter att ha haft nalle i tre år vill jag nu utvärdera experimentet. (De flesta kallar experimentet för ”normalitet”.) En sak står helt klar. Behovet av mackapären kom EFTER mackapären.

Jag läser följande redaktionella sofism i gratistidningen Dialect: “Som så mycket annat i den mobila världen så kommer förändringen från gatan. Kidsen lärde Sverige att använda SMS.”

Ursäkta men de som upfann SMS var nog ändå före kidsen. Vilka (kids som pensionärer) kände behov av SMS innan det fanns?

Denna fråga är inte så dum som den kanske låter, och den är inte retorisk. Innan jag fick min mobil brukade jag notera de tillfällen när det hade varit bra att ha nalle. Det hände kanske 2-3 gånger i månaden. Det ansåg jag inte motivera inköp av mobiltelefon. 23 gånger i månaden hade varit en helt annan sak.

Och hur ofta inställer sig detta genuina behov numera, nu när jag har nalle? Ytterst sällan. Härom veckan hände det, och jag minns faktiskt inte när det hände gången innan.

Först ska jag säga att jag älskar att sitta på café. Det är nästan heligt för mig. Just denna dag hade jag fått besök av vän, och vi skulle gå och fika någonstans. Men jag skulle också få besök av en fönsterreparatör, han skulle ringa på min hemtelefon innan han kom.

Väl nere på fiket insåg jag min tabbe. Jag ville inte avbryta vår fikastund bara för att strax gå hem och vänta på samtal. Så innan vi satte oss gick jag tillbaka hem (det tog en halv minut), ringde till reparatören och gav honom mitt mobilnummer. Därefter kunde jag (nu med mobilen i fickan) i lugn och ro återgå till umgänget med min vän. Jag kunde både äta kakan och ha den kvar.

Se där, en mycket bra användning för mobiltelefonen. Men hur ofta händer detta? En gång i halvåret, skulle jag gissa. Var sjätte månad ungefär uppstår en situation där mobilen är till stor hjälp och ger stor njutning.

Visst kan det vara bra med SMS, det tycker också jag. Men SMS förändrar inte så mycket VAD utan mest NÄR. Meddelandet kommer fram snabbare på det sättet. Men i fallet med min vän blev det faktiskt en kvalitativ skillnad i upplevelsen. Det handlade inte bara om kvantiteter, som när och hur snabbt.

Så jag konstaterar att behovet av mobiltelefonen fortfarande inte är stort i mitt liv. Den tillför små vinster, men sällan njutning. Den förblir en kvantitativ hjälpreda.

Man kan med fog fråga sig varför jag behåller den. Jag vet ärligt talat inte. Kanske av samma orsak som de flesta; jag har vant mig vid den. När röntgen som teknik var ny använde läkarna den i tid och otid. Den fanns, alltså skulle den användas.

Eller så handlar det om strålning och minnesförlust. Även mitt sinne har förmörkats, inte heller jag kommer riktigt ihåg hur det var innan jag gick in i min andra barndom och fick nalle.

Avsmak (Ecce Merkantilius)

Jag har nyss sänt ut andra numret av min nya publikation Utsikt.

Läs den här.

Oj, så skönt det var att skriva det numret. Den handlar om något enormt, enormt viktigt, enormt försummat. Det var mycket enormt på en gång, men jag skämtar inte.

Ämnet för Utsikt 2 är något som legat över mig, och andra, länge. Med kanske den skillnaden att jag mår rejält illa av oket och vill kasta av mig det. Jag känner avsmak.

För att förstå vad jag menar behöver man möjligen i gå mina skor, storlek 41. Och förstå min världsbild, mitt perspektiv.

Ända sen jag publicerade Offensiv Nostalgi 1993 har jag levt med en bild av tidsandan som ytterligt religiös. Och ytterligt materialistisk. Jodå, det kan vara ett maka par. Det finns de som betraktar kommunismen som en materialistisk religion, och jag ser också vår tid (med eller utan kommunism) som religiös.

Polyteistisk, många gudar. Men också feg och krypto, dvs. religiös i lönndom, utan att våga erkänna saken.

I Offensiv Nostalgi katalogiserade jag 19 gudar. Det har gått några år sedan dess 1993, listan är fortfarande aktuell men det har tillkommit nya avgudar. Vår tid är ju mycket datoriserad och vi behöver också betänka våra digitala gudar.

Men Utsikt handlar om en gammal klassiker, som växt till sig något… enormt, under vår digitala era.

Jag ger den namnet Merkantilius, eller varför inte St. Merkantilius. Den merkantila andans avgud. Och eftersom han är så genomsyrad av, rentav härstammar från USA, får han också ett amerikanskt namn: Uncle Whatsells.

Detta kommer från ett citat av Konfucius. “The superior man knows what is right, the inferior man knows what sells.”

Vad är det som SÄLJER? Hur kan vi sälja bättre? Mellan dessa frågor oscillerar vi moderna människor som mellan pest och kolera. Fast så ser vi det förstås inte, för vi är religiösa, fromma troende. In business we trust. Vi har lärt katekesen, nämligen att säljande, business och kommers är bra, gott och önskvärt. Halleluja!

Åtminstone oundvikligt, så det är lika bra att gilla läget. Jag gillar inte läget, får tvärtom kväljningar av det.

Men nog ordat, läs hela Utsikt och se er i spegeln, se civilisation i spegeln. Ecce Merkantilius!

En god automatiserad jul!

En återuppvärmd bloggtext från 2013. Kan äga relevans även i dag, är jag rädd.

Det är den tiden på året…

Men vilka adjektiv ska man använda om julen? Sången talar om färg; den ska vara VIT.

Det är inte helt nödvändigt. För min egen del kom jag för länge sen på vad som fångar julens atmosfär för mig, och det har inte med färger eller syn att göra. Snö kan vara kul men ännu härligare är den doft som hör julen till.

Jag tänker inte på glögg, lussebullar eller julskinka utan på doften av julgran. Det är en smärre tragedi att så många saker (julgranar, rosor, med mera) numera mist sin doft. I år har jag dock lyckats hitta en gran med den rätta doften. Något svag, men att krypa nära den är en riktig nostalgitripp. Barndomen hoppar plötsligt fram ur minnets buskage…

DOFTANDE blir alltså mitt första jul-adjektiv.

Mitt andra adjektiv är inte lika trevligt.

Låt oss titta i backspegeln. Julen var en gång julkortens tid. Själv har jag alltid varit hopplöst dålig på att sända sådana, men det var alltid trevligt att FÅ kort.

Kortet visade att personen tänkt på mig. Hon har valt ett vykort, skrivit en liten, rentav medelstor hälsning, slickat och klistrat på ett frimärke samt gått till posten. Ingen liten investering i dessa spartider.

Detta var alltså på den gamla tiden, före Internet. Jag får fortfarande julkort men de är digitala, och julkort bör sättas inom citationstecken. Att någon skickar en tanke känner och ser jag inte längre.

Receptet är enkelt för att inte säga magert: man öppnar sitt mailprogram, väljer ut en bild eller fotografi, klistrar in en liten text med bildbehandlingsprogrammet och sänder sedan härligheten till hela adresslistan. Häpp!

Det som förr tog flera timmar, och kostade flera ören, går nu i ett huj. Nyckelordet är automation. Jag får alltså strikt talat inga julkort längre utan massutskick.

Vänner, sänd hellre ingenting än sådana halvhjärtade, pliktskyldiga försändelser! (Fast sänd helst ett riktigt kort eller ett mail, riktat bara till mig. Det är inte det digitala utan det opersonliga som är värst.)

Julens andra, något mindre trevliga adjektiv blir alltså LAT.

Personligt rekord. Julkort till alla på tre minuter blankt!

Värst var det för några år sedan när julen var s.a.s. dubbelautomatiserad. Jag fick inte ens ett digitalt kort utan bara ett meddelande om att jag skulle hämta ett kort.

NN har sänt dig en julhälsning. Hämta den på http://julhälsning.org/8HYdk72839=d7TUT7s8d/

Nå, jag beger mig till julhälsning.org. Men vad väntar mig där?

You browser is out of date. Please update HERE.

Tjena, där rök hela julstämningen! Jag vill bara brista ut i sång…

(Sjung gärna med i denna intressanta julsång. Melodin är bekant, orden mindre bekanta men högaktuella sedan minst 100 år. — Hela texten nedan.)

AUTOMATION

It was automation, I know
That was what was making the factory go
It was IBM
It was Univac
It was all those gears going
Clickity clack, dear
I thought automation was keen
Till you were replaced by a ten-ton machine
It was that computer that tore us apart, dear
Automation broke my heart.
There’s an RCA 5-0-3
Standing next to me, dear, where you used to be
Doesn’t have your smile
Doesn’t have your shape,
Just a bunch of punch cards and light bulbs and tape, dear
You’re a girl who’s soft, warm and sweet
But you’re only human and that’s obsolete
Though I’m very fond of that new 5-0-3, dear
Automation’s not for me.
It was automation, I’m told
That s why I got fired and I’m out in the cold
How could I have known
When the 5-0-3
Started in to blink it was winking at me, dear
I thought it was just some mishap
When it sidled over and sat on my lap
But when it said “l love you ” and gave me a hug, dear
That’s when I pulled out. . . its plug.
(Melodi: Fascination)

Lättare och svårare solidaritet

Ibland är det lätt att vara solidarisk, ibland mest jobbigt, rentav skitsvårt.

Jag skulle vilja fråga alla kvinnor som nu är solidariska med sina systrar i kampanjerna #MeToo, #närmusikentystnar , #tystnadtagning, #visjungerut, #medvilkenrätt.

Var höll ni höll hus 2009?

Då fanns också någon att vara solidarisk med, och väldigt många att vara kritiska emot.

Men då fanns inte Twitter i samma skala som nu, inga virala hasthtags, ingen feministisk vinkel, inte det minsta tal om maktstrukturer och framför allt ingen massmedial och “socialmedial” medvind.

Då fanns däremot Facebookgruppen “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”.

Det klingar kanske bekant. Det skrev några artiklar om den i massmedia, så man kan inte skylla på att frågan tegs ihjäl.

Vad var då “frågan”?

Apoteket hade gjort en halvminuters lång reklamfilm för sin hudvårdsserie Apoliva där fotomodellen Adina Fohlin (“Apolivatjejen”) sjöng en vers på en folkvisa. Här är filmen på Youtube.

Jag skulle själv beskriva den som blek, nordiskt dyster och förvånansvärt oflirtig reklam.

Men underliga äro Guds och Facebooks vägar. Någon fick för sig skapa gruppen “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”. Och långt före hashtags fick samma smått farliga (eftersom de kan användas till gott likaväl som ont) genomslagskraft som de har idag, innan ordet “viral” simmade i var mans mun, blev denna Facebookgrupp otroligt viral.

På endast tre månader fick gruppen hundrasjutusen (107.000) medlemmar. Det är som hela Helsingborgs befolkning.

Stundtals växte gruppen med tretusen nya medlemmar per dag.

Det är viralt, det. I ordets absolut sämsta betydelse. För vad handlade Facebookgruppen om?

I ett ord, mobbning. I två ord, hysterisk mobbning.

Här några smakprov ur högen (det finns referenser, namn och tidpunkt till alla dessa citat):

-Den fulaste tjejen i världen!
-Jävla vampyr
-Hon är viiiiiiidrig !!
-Hon måste dö.
-hon ser ut som en jävla serie mördare !!
-hata adina folin! läskig fan
-Vill man inte bara slå in pannbenet på henne när ojar sig och fånar sig
så där?
-Vill slå henne på käften
-Hon är satans fru
-Häxa! Brinn!
-Skabbig som fan e hon …
-Jag vill verkligen slå den här människan! Bara, klippa till!
-Ge henne ett unibrow så e hon nog knullbar
-jag vill ge henne ett nackskott i panan [sic]
-Är det ens en människa?!
-hoppas att hon blir träffad en jävla blixt och dör
-kan någon ta livet av denna hemska varelse?

Tonen är knappast civiliserad, knappast okej. Snarare brutal och omänsklig, av grövsta kaliber.

Men fenomenet var tydligen accepterat och gick de flesta förbi. Inga solidariska manifestationer för Adina Fohlin.

Hur många kvinnor som nu solidariserar med sina systrar rörde ett finger för henne? Nej, hon var inte våldtagen, inte sexuellt trakasserad (fast naturligtvis kan många kommentarer ses precis så). Hon var “bara” offentligt trakasserad, å det grövsta.

Hatbrott känns som rätt ord i sammanhanget, fast nu är det reserverat för grupper och minoriteter och skyddar inte individer.

Då, 2009, krävdes solidaritet med den minsta minoriteten, individen, men den lyste med sin frånvaro.

Ett annat ord som kändes relevant i sammanhanget var FRIHAT.

–Det är så få man får hata i dagens värld, minoriteter är så himla skyddade. Men här har vi i alla fall ett oskyddat offer, lovligt villebråd…

Vi var några som skrev till Facebook (abuse@facebook.com)

Bästa Facebook

Vi är många som tycker att gruppen “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen” är osmaklig och strider mot er policy att inte attackera en specifik person. Nu vill vi ha ett rakt svar från er: Tycker ni verkligen att detta är okej?

Detta har fått hålla på i över två månader. Kära Facebook, nu är det hög tid att ni städar bort denna pubertala hatgrupp som strider mot er uttalade policy.

[Fast det var inte riktigt sant. Vi var inte många.]

På Facebooks egen sida hittas följande etiska deklaration.

Grupper som attackerar en specifik person eller andra grupper (och t.ex. har ett rasistiskt eller sexistiskt budskap) tillåts inte. Om du skapar en sådan grupp kommer ditt Facebook-konto att tas bort direkt.

Hur svarade då Facebook?

Unfortunately, at this time Facebook only provides customer support in English, French, German, Spanish, and Turkish. Please respond to this email with a translation of your question in one of our supported languages, and we’ll respond as soon as possible.

Fast det gjorde de inte. Vi var några som startade en namninsamling:

http://www.namninsamling.com/SlutmobbatForApolivagruppen

Den fick 308 underskrifter. Förvisso inte mycket mot 107.000. Hur många av underskrifterna kom från er som nu solidariserar med #MeToo?

Jag själv skapade Facebookgruppen “Vi som inte är rädda för Apolitjejen” samt lite senare “Vi som skäms för att ha mobbat Apolivatjejen”. Naturligtvis ingen viral framgång där heller.

Min poäng är att solidaritet, precis som rättvisepatos, finns i åtminstone två varianter.

1) Den som kommer inifrån och är “självgenererad” och 2) den som kommer utifrån och/ eller är hjälpt av yttre medvindar.

Inre solidaritet behöver inte se ut som solidaritet; den yttre behöver inte VARA solidaritet. (Inre solidaritet kan vara väldigt jobbig att uttala eller handla efter, särskilt när ingen annan i vår omgivning reagerar eller rör ett finger. Man kan känna sig väldigt ensam med den. Tänk kejsarens nya kläder, fast kritiken kommande från en vuxen som KAN spelreglerna.)

Ingen kallade Apolivamobbningen för hatbrott; det gör jag . Ingen kallade saken för sexuellt trakasseri, fast det skulle man också kunna göra.

Saken har en genusaspekt också: Adina Fohlin mobbades av BÅDE män och kvinnor. Eller snarare killar och tjejer, för åldern i gruppen lär ha varit låg. Ursäktar det saken? Unga killar som i dag kallar en tjej “hora” (vilket skedde många gånger i Facebookgruppen) ursäktas inte för sin ålder.

Ni som nu alltså är kollektivt solidariska, tänk er för nästa gång ni stöter på något som inte är uppenbart kriminellt, olagligt, brottsligt eller misogynt, men där ni ändå känner att något är väldigt fel.

Reagera då, trots att ingen annan gör det. Eller just därför. Oavsett offrets kön. Då har ni demonstrerat den allra finaste solidariteten, den som inte kommer från samhälle och sociala media utan från hjärtat.

PS: “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen” ligger fortfarande kvar på Facebook, som ett bedrövligt monument över rätten till frihat, över att mobbning, i praktiken om än inte i den vackra teorin, är okej. I alla fall om det bara gäller en fotomodell.

Det är en glädje att titta på mig

Soligt och fint senhöstväder. Jag är väg på till saluhallen för att köpa grönsaker och frukt. En söt kvinna ler mot mig. Och håller kvar blicken några sekunder. Jag säger: Hej, hur mår vi?

-Bra tack, svarar hon. Det är en glädje att titta på dig.

-Oj! säger jag. Det är inte ofta en man får höra något sådant.

Och så blir jag lite filosofisk.

-Relationen mellan män och kvinnor har blivit märklig på sistone.

-Jo, svarar hon. Vi har kommit ur balans. Men den kommer tillbaka.

– Vi hoppas på det. Vi jobbar på det. Hej då.

Människors möte, inte i skog utan mitt i stan.

Jag blir stående lite på gatan och samlar mig. Säger oj igen, och lyser upp
inombords. När har något sådant hänt tidigare, när har någon sagt något sådant? När jag tänker efter: aldrig.

Visst har man ibland hört att man är snygg eller stilig, särskilt när man har klätt sig till konsert eller fest. Men det är ju för att man har ryktat sig, klätt upp sig, gjort sig fin. Inte VARIT fin.

Först känner jag mig glad på ett fåfängt sätt, lite som en ytlig tjej. Efter en stund tänker jag (för jag är fortfarande inne på att det är mitt klädval som var glädjande att titta på): hm, det att göra sig fin kan också vara ett sätt att GE på. Inte bara en simpel fråga om vad man får utan hur man får andra att må. Det som vännen Peter Siepen är så bra på.

Nu har jag inga höga tankar om mitt klädvals möjligheter att glädja andra, fast det skulle jag kanske ha. Man kan i all fall betänka vilka energier man vill sprida kring sig.

Kvinnor är experter på det här, har svart bälte på ett område där män är gröngölingar. De är bra både på att få blickar, beundran, men också att glädja genom att göra sig fina.

Inte minst att glädja andras ögon.

Jag tror inte kvinnor förstår hur viktigt det är för män att “vila
ögonen”. Att parkera dem på något vackert och låta dem stanna där, pusta ut, andas ut.

Men också andas in. Vissa ansikten, kroppar, är som specialsyre för hjärtat och anden. Jag har förstås mina ansikten som är syre för mig.

Tänk om kvinnor som dels gör sig supersnygga, dressed to kill, och som dels klagar på att vi män tittar och glor, förstod detta. Visst, ibland glor vi, oftast på kvinnor som verkligen tar ut svängarna. Men ofta vilar vi bara ögonen.

Jag skulle nog också kunna tröttna på sådant om kvinnor varje dag glodde på mig. Så kul är det inte att bli beundrad. Men det är inte heller kul att aldrig bli det. Och jag befarar att många män aldrig blir beundrade.

Det sägs ibland att vi lever på olika planeter (Mars-Venus). Tänk så annorlunda liv det blir när det andra könet tittar på en hela tiden, respektive aldrig tittar på en. Inte konstigt att man har olika referenser och knappt förstår varandra.

Nu undrar kanske läsaren “Men hur såg du ut då, vad såg hon?”.

Om jag hade några miljoner i annonspengar skulle jag göra en kampanj. Den skulle göra två flugor på smällen.

I kampanjen skulle jag säga ungefär så här: Kvinna! Var som vi. Låt också mannen känna sig attraktiv och åtråvärd. Om du tycker han är värd att titta på, gör det. Vänd dig rent av om efter honom.

Var inte så attans rädd för att “väcka monstret”. Vi män är så trötta på att betraktas som Mr Hyde, doktor Jekylls demoniska nattsida. Ge oss en paus från svartmålningen.

Detta skulle kunna ha minst två positiva effekter. Dels skulle män kunna känna sig en smula mer uppskattade. Det skulle också bryta könsrollerna “män tittar – kvinnor tittas på”, en trist och dammig klyscha vi borde kunna arbeta bort.

Kvinnor vars näsa pekar alltför högt skulle få träna sig på att vara vardagsgenerösa mot karlar istället för att självklart förvänta sig att vi ska hålla upp dörren, betala notan och drägla som Pavlos hund bara för att de klär sig i den minimala lilla svarta; att någon är lättmanipulerad är en invit att INTE utnyttja personen.

Sist men inte minst skulle vi män lära oss vad det betyder att vara betittade. Utan att klä oss i drag skulle vi kunna nynna på Zarah Leanders paradnummer.

Vill ni se en stjärna, se på mig! Ni får mycket gärna se på mig!

När nyhetens behag över att vara attraktiv och uppskattad hade gått över skulle vi börja fatta att SÅ roligt är det inte att bli beundrad. (Alltså för sin yta. Geni och inre egenskaper är delvis en annan sak.) Vi skulle förstå kvinnor bättre om vi s.a.s. gick i deras högklackade skor en dag.

Kanske skulle detta rentav göra världen en smula mer harmonisk.

Datorerna går för snabbt

[Kåseri publicerat i Internetworld. Skrivet nån gång under sent 90tal. På den tiden var min paroll “hård men rättvis”. Jag har mjuknat en del, blivit mera YIN och långsam sen dess, men försöker vara lika klarsynt.]

Datorerna går för snabbt. “Men så överraskande att Horatius tycker det! Han har kanske, till skillnad från oss andra dödliga, ständigt gott om tid.”

En klassisk motivering för jakten efter snabbhet, vare sig det gäller datorer eller högfartståg, är att man sparar tid. Men som så ofta överskuggar effektivitetstänkandet det sunda förnuftet. Vi satsar massor med pengar (och tid) på att utröna hur vi ska kunna spara ännu mera tid. Däremot har vi ingen seriös diskussion om hur man ska använda den besparade tiden.

Om jag åker X 2000, äter snabbmakaroner, snabbframkallar min film, samt sparar tio sekunder på att göra en omkörning på motorvägen — och sedan använder mina besparingar till att bläddra i en gratistidning eller halvt sovande glo på TV:n… då är jag en idiot. Det är som att torka sig i ändan med månadslönen.

Vår kultur ignorerar, rentav undviker, den viktigare frågan om tidens användning. Alla medborgare är i god demokratisk, förlåt infantokratisk anda fria att förslösa sin tid efter behag. De mera boklärda konstruerar skönt klingande sofismer om det futila i att söka skilja mellan meningsfull och meningslös tid. Låt dem fylla sina liv med meningsfulla futiliteter.

Vad är medel, vad är mål? Och hur mycket uppriktighet kostar vi på oss?

Få är så svidande ärliga att de erkänner att de sparar tid bara för att kunna titta mera på TV. Få erkänner att de byter till en snabbare dator bara för att de inte vill vara sämre än kompisen som inte vill vara sämre än kollegan som inte vill vara sämre än grannen.

Jag säger inte att det inte finns andra och bättre motiv för att skaffa snabbare dator, bara att jakten på snabbhet alltför ofta bottnar i simpel trendkåthet.

I Paris talar man om vårens kjollängd, i datorvärlden om höstens processorhastighet. Men medan kjolarnas längd går upp och ner och därmed erbjuder en behaglig variation beskriver processorernas och modemens hastighetsutveckling en tröttsamt förutsägbar kurva…

I mina drömmar säger branschfolket att årets datormodell ska gå aningens långsammare än förra årets. Löpsedlarna förkunnar: NU GÅR DATORN TILLRÄCKLIGT SNABBT!

Drömma kan man ju… I verkligheten skulle någon redan efter en vecka utropa: VÅR MODELL GÅR ÄNNU SNABBARE! Dvs. är ännu bättre. Ingen ifrågasätter ekvationen snabbare= bättre. (Möjligen norrlänningarna då.)

Jag använde nyss ordet infantokrati, ett sällsynt ord som för den skull inte är svårt att förstå. Det handlar om pojkstyre, om inte manligt men pojkigt tänkande.

Snabbhet har en infantiliserande verkan på oss människor. Eller så pekar vår snabbhetssträvan på något infantilt. Hur som helst, det är ett drag hos barn, speciellt bortskämda barn, att vilja ha saker “på en gång, NU!”.

“Det får inte ta för lång tid” är vår tids tragikomiska refräng. “Nolltid” är också ett märkligt ord som ständigt trillar ur vår mun. Det borde vara straffbelagt att inbilla människor att saker kan “gå på nolltid”.

Den bortskämde blir aldrig nöjd, det är alltid något som fattas. Hos den bortskämde själv fattas tacksamhet och förundran. Förundran över det vardagliga tyder på mänsklig storhet. Men numera är vi inte ens förundrade över det extraordinära, det fantastiska.

Datorn är (jag tillstår det) en fantastisk maskin, men redan efter några veckors eller bara dagars förundran börjar vi gnälla över vad den INTE har, vad den INTE kan.

Den viktigare frågan är inte vilken dator vi ska köpa utan hurdana människor vi vill vara. Bortskämdhet hos barn kan vara irriterande, hos vuxna blir den rent livsfarlig.

Se bara på miljöfrågan.

Att vi behöver en långsiktig planering för att bromsa miljöförstöringen är de flesta överens om. Men långsiktighet förutsätter tålamod, accepterandet av långsamheten. Tålmodigt miljöarbete (trist!) och otåligt lönsamhetstänkande går inte ihop.

I en kultur som sätter likhetstecken mellan snabbhet och utveckling är det ytterst svårt att fatta verkligt långsiktiga, hållbara beslut.

Reklamen stryker oss medhårs och påstår att “det är människans strävan efter bekvämlighet som driver utvecklingen framåt”.

Helt fel! Det är naturligtvis villigheten att göra det som INTE är bekvämt som driver utvecklingen framåt. Den mänskliga utvecklingen, vill säga. Handen på hjärtat, det är för lätt att förbättra datorer. Låt oss anta en större utmaning och utveckla, uppgradera människomaskinen.

Någon har myntat begreppet processorstress. Det är den stress och press man känner när ens bekanta har snabbare processor än man själv har. Det är alltså inte längre storleken som grabbarna jämför utan snabbheten. Datorn har övertagit elgitarrens roll som penisförlängare.

I detta pojkiga klimat väntar man förgäves på hjälp och uppmuntran för att bli vuxen. Däremot bjuds vi många tillfällen till pubertala klavertramp.

Det kräver både integritet, anspråkslöshet och en viss vuxenhet för att kunna säga: Min dator går tillräckligt snabbt. Kommersen vill ju hela tiden inbilla oss att den inte går tillräckligt snabbt, eller åtminstone att den mycket snart kommer att gå för långsamt.

Och varken reklam eller vänner säger: Så klokt av dig att acceptera tekniska begränsningar! Istället framställs man som oambitiös, en föredetting, om man är nöjd med den utrustning man redan har. Salivering har blivit ett mått på “framåtanda”.

Så är det att leva i en infantokrati vars kardinalleksak är datorn. Oh boy!

Den nya guden

Jag lärde mig nyss en ny trebokstavskombination: GUD.

Så långt har utvecklingen eller avvecklingen alltså kommit.

Saken har inget med gudomligt att göra. Nej, det handlar om globalisering, urbanisering och digitalisering.

Vi får skriva om psalmen: Vår gud är oss en väldig trebokstavskombination.

Enkla men svåra sanningar

Börjar vakna för visdomen i korta (svenska) sentenser.

De ger hopp på något sätt. Att vi hört dem så ofta betyder att de är “parkerade” i vår hjärna; de finns redan där, nu gäller det bara att vrida om nyckeln och starta motorn. (Och förstås höra dessa gamla fraser med nya öron.)

Några exempel.

En i taget (suveränt råd mot sjukan multi-tasking och multi-scattering)

Man kan om man vill (bot mot tron tvärtom: Man vill om man kan)

Det är som det är (svårt att säga mot, EXTREMT lätt att göra emot)

Man får ta det onda med det goda (samma kommentar)

Med mera, med mera. Ett sista exempel:

Det enkla är det svåra.

Att säga emot

Ett av mina favoritcitat kommer från filmen The Libertine.

“Anyone can oppose. It is fun to be against things. But there comes a time….”

But there comes a time when one must start to be FOR things as well.

Icke desto mindre finns det även en tid för att vara emot. Att protestera, säga ifrån, slå näven i bordet och springa mot strömmen.

Och nu tänker jag på mentala strömmar.

Jag minns inte exakt vilket år det var, men i mitt förra liv brukade jag alltid besöka Bokmässan i Göteborg. Inte för att jag hade en bok ute, utan för att parta. Kvällarna på Park Lane var mycket njutbara, i det för mig för övrigt mycket torra svenska festklimatet.

Nå, ett år kände jag mig mogen för att vara sandwichman på Mässan. Det ÄR något visst med att gå som en levande reklampelare, särskilt (bara?) om man presenterar sitt eget budskap. Och det gjorde jag.

Budskapet och projektet hette A.U.M.M — Alternativa Utsläpp i den Mentala Miljön.

Detta år stod jag utanför själva mässlokalen. Min rock var överfull med rockslagsmärken, egen produktion. Lite tatuerade mannen. Jag har alltid gillat det korta uttalandet, aforismen.

Nå, här passade jag på att säga en massa småsaker, om stora, viktiga frågor. Notera att detta hände sig under de tidiga, vilda IT-åren. Därför handlar så mycket om IT.

Detta var några av de tidigaste modellerna. Många är slutsålda och som ni ser är dessa slitna exemplar, nyss framplockade ur gamla gömmor.

Jag var inte omedveten om det provokativa i budskapet. Den som köpte den punkiga knappen “HEIL IT” och blev nerslagen fick pengarna (10 kr) tillbaka.

Och jag har inte övergett min AUMM-istiska gärning. Numera gör jag ofta små bilder med korta texter. Till exempel denna med Alice i Politikerlandet.

Oh dear! I know that Rebels are good and that Terrorists are very bad. But... how do I tell them apart?

Eller denna med stränga dominatrixen Wikimama.

Albert! You´ve been doing original research again!!
Fortsättning följer.

Vuxenpoäng

Sitter på biblioteket, på barnavdelningen som är helt tom och tyst. Lågt bord, ministol.

Ser mig omkring bland alla vänliga, snälla böcker. Några titlar:

Memmo och mysen
Vem matar djuren?
Min älskling
Harguden Isopo
Jag älskar Manne
Den stora vännen
Hur hunden fick sin blöta nos
Den lilla trädgårdsmästaren
Citronlemonaden
Pelle Svanslös fyller år
Vi hittade en hatt

Vilken fredlig värld detta är, tänker jag. När börjar kriget? När ska barn också dras in i en värld av konflikter, debatter och slagsmål? Vid vilken ålder upphör vänligheten och snällheten, när börjar konkurrensen, schismerna, utslagningen, utbrändheten? När kommer den själsdödande rutinen, kneget, den bottenlösa tristessen?

Är det det som kallas att bli vuxen?

FIMUM är tillbaka

Mitt nyhetsbrev FIMUM Gazette är tillbaka på plan. Efter några års paus är jag åter publicist. Av inre och yttre behov (tolka det själv).

Nypremiären är redan begådd och jag känner mig fullständigt hemma i denna publicistiska roll. FIMUMANG!

En poet

Nu är jag rörd.

Titta på den här bilden. Titta på den gamle mannen som får hjälp att gå och stå.

ofvandahl3-am Han är 101 år gammal. Så det är inte så konstigt att man behöver lite stöd då, varför inte av en vacker kvinna?

Mannen är Erik Ofvandahl, konditor och pekoralist (det förra kallade han sig själv, det senare kallade andra honom.) Många, inklusive mig, har gjort sig lustiga över honom, men när jag ser bilden här vill jag bara ge honom en kram.

Det är fint att skriva poesi, även om den hamnar på tvärs. Och vem är jag att prata? Jag, en peot.

Nå, jag har faktiskt i ett sammanhang skrivit några/två rader som var inspirerade av Ofvandahls diktkonst.

Ovan där i dalen / Hörs en trall av Fartein Valen.

(Valen var en norsk modern kompositör. Han skrev inte trallvänlig musik.)

Klick in i döden

(Text från Computer Sweden 2013)

Det är andra gången det händer mig.

En vän dör och jag får reda på det genom den tramsigaste av kanaler: Facebook. En kanal som knappast kan kallas sakral, en flod i vilken rinner allehanda tjafs och trivialiteter. Mitt i flödet av heta länkar infinner sig plötsligt döden.

Första gången var det en teatervän som gick bort. Jag visste ärligt talat inte ens att han var sjuk, hade skrivit många mail till honom och undrat varför han inte tog sig tid att svara. Så en dag postade hans kvinna på hans Facebookvägg en underbart vacker, sansad text om hans sista dag. Tungt.

Andra gången var härom veckan. Jag hade delat en länk på en musikerväns sida, varpå en främling skrev till mig att jag nog borde ta bort den. Varför undrade jag, gick in på hans sida, och fick lära mig att han nyligen gått bort.

Efter chocken sitter jag och scrollar på sidan — numera en minnessida — för att se vad han hade för sig, postade och sa före slutet. Makabert, särskilt att se ”12 people like this” under texten som förklarar att han inte längre lever.

Häromåret fick jag mail från en barndomsvän i mitt hemland om att hennes mamma gått bort. Tänd ett ljus skrev hon, och skickade länk till en sida där man tände virtuella ljus för sina bortgångna.

Nå, det kan jag leva med, även om jag inte direkt tänder (sic) på idén.

Men ljusen räknades också — vad ska man annars med statistik till? — och folk hade också tänt ljus för Jesus, Jungfru Maria och Michael Jackson (!).

Här kan man snacka om tävling in i döden. “36113 ljus har tänts för Annika, varav 1205 fortfarande brinner.” 36113 ljus! Hon ledde över självaste Jungfru Maria, som bara hade 25487 ljus.

Själv gick jag till den lokala kyrkan och gjorde på det gamla viset. Ett flämtande stearinljus är något annat än en JPG-bild. Att ta sig till kyrkan, placera ljuset i en ljusbärare, tända det och i tysthet sända tankar till den bortgångne är något annat än att sitta vid datorn och klicka fram en sista hälsning.

Det är många medmänskliga handlingar och gester som ersatts av ett klick. The Hungersite inspirerar oss sedan 1999 att skicka mat till fattiga genom att, just det, klicka. Fint och så, men när medmänsklighet blivit så till den grad strömlinjeformad att den bara handlar om att röra ett finger blir man bortskämd och stegrar sig inför krav på större medmänskliga handlingar. Som att resa sig ur stolen. Eller gå ut ur huset. Lyfta något tungt. Säga något som är svårt att framsäga.

Själv har jag två önskningar angående mitt eventuella frånfälle (det kan hända i morrn). Jag vill inte att mina vänner ska få nyheten genom Facebook. Och jag vill inte att någon ska tända virtuella ljus för mig.

Vetenskapligt korrekt ändalykt

[Ett kåseri som jag hittade i gömmorna. Skrivet 2008 för Uppsala Nya.]

Vetenskapligt korrekt ändalykt

I dag ska det handla om krig. Men först några nyanser. Det är populärt att tala om manligt och kvinnligt tänkande, men det finns också tjejigt tänkande (fokus på smink, kläder, utseende) och pojkigt tänkande (prylar, teknik, att slå rekord). Låt oss inte utestänga barnen ur tankefamiljen.

Kriget jag talar om är inte uppenbart blodigt. Det kallas Herre på täppan eller kampen om formuleringsmonopolet. Vad är viktigast – det är den yttersta frågan. Ekonomi och pengar? Tekniska framsteg? Konst och filosofi? Andlighet? Den vars fråga får flest röster vinner kriget.

Det är fint med mjuka, immateriella värden, får man ofta höra. Men det mjuka får ändå klä sig i marschkängor för att bli tagen på allvar. Titta bara på tjejmodet. Massor av smink, korsett, balettkjol, men det slutar ändå med Dr Martens-skor. Helt utan hårt det nu inte går (Mel: Csardasfurstinnan). Det skulle bli alltför kvinnligt.

Jag som musiker, filosof, och flummare vet precis vad det mjuka är. Det är inte binärt och det går inte att lägga på våg. Det går knappt att säga i ord, men ge mig en flygel så får ni en demonstration.

Jag sitter ibland i en grupp som diskuterar framtiden. Vi skärskådar sådant som utbildning, infrastruktur, juridik och etik. Det sistnämnda är en mjuk domän. Det är den som ingen riktigt förstår – utan att förstå det. Vi tror att etik är en legal fråga, ungefär som trafikregler. Är det grönt får du gå, är det rött får du stå.

Men etik är inte ordentlighet; ibland är det tvärtom etiskt att bryta mot lagen.

Många obegripliga ord sägs också om det mjuka. Det manliga tänkandet är till stora delar ett mjukt tänkande. Titta på poeterna, kompositörerna, filosoferna, målarna. De var experter på mjukt. Shelley, Chopin, Blake, Dali, Tati – se där delar av det mjuka gardet.

Fast ingen pratade om det mjuka då. Det är när det saknas som det kommer på tal.

“Godhet” och “sanning” kan låta som ett maka par, men de har tagit ut skilsmässa. När religionen och kyrkan hade makten gällde det framför allt att vara en god människa.

Nu när Vetenskapsmannen (vetenskapspojken?) blivit herre på täppan är det inte lika viktigt att älska sin nästa. Varken godhet, samvete eller själen kan läggas på våg, alltså finns de inte.

Viktig är däremot sanningen om smådelarna. Analys, sönderdelning och mikroskop är våra verktyg par excellence. Frågan om god och ond är numera ett fall för polis och rättsväsende, precis som fortkörningar.

Högst på den aktuella dagordningen står att låta schweiziska protoner krocka med varandra. Pang. BOOOM! Ungefär som en bilkrasch, fast MYCKET finare. De stora pojkarna dikterar att inga leksaker ska få förbli hela. Allt måste plockas sönder; det är vetenskapligt korrekt att slita vingarna av flugan.

Nå, om jorden skulle rämna kan vi trösta oss med att vi åtminstone följt den vetenskapliga metoden. Vår ursäkt är klar:

Vi skapade historiens första ISO-certifierade Armageddon!

Den heliga pålästheten

Ett beklagligt fenomen som jag ser speciellt i Sverige. Låt oss kalla det påläst dumhet.

Exempel: Jag talar med någon och använder ett svårt ord. Två vanliga reaktioner:

1) Personen får något simmigt i blicken, säger inget. 2) Personen frågar: Vad betyder det ordet?

Om vi pratar status, vem har högst status här? För mig tveklöst den andra personen. Dels visar hon ärligt var hon står visavi ordet (känner inte till det): ett pluspoäng. Dels lär hon sig ordet när det förklaras; ett pluspoäng till.

Men i Sverige vill man gärna tro att det är tvärtom, att man “framstår som dum” när man gör så [att framstå som dum verkar vara en svensk mardröm storlek åtminstone medium]. Kanske det, i vissas ögon.

Men i det första fallet förblir man dum, vilket torde vara ännu värre. Man är varken ärlig eller lär sig ordet, man bara håller upp en bildad mask.

ShakeHands trnsp Av någon anledning synes det väldigt viktigt att vara “påläst” här i landet. Och därmed himla lätt, ifall man har lust med det, att psyka folk. Använd bara svåra begrepp, krydda med lite konstiga fackuttryck och se hur folks ögon blir simmiga.

Tänk om vi kunde sträcka på oss och rättframt stå för vår nivå — vad gäller ordförråd, och mycket annat. Att kunna många ord, årtal och fakta är absolut inget tecken på intelligens eller klokhet, snarare lite nördigt. Att vara ärlig och nyfiken däremot smäller mycket högre.

I Kina sa man allt detta i en enda mening: Den som ställer fråga, idiot i fem minuter, den som inte ställer fråga, idiot resten av livet.

Frågvisdom... — Frågor leder till frågvisdom.