May, 2018 | Ladislaus Horatius

Mitt syndaregister

För er som leker med tanken på att anlita mig, något om mina aktiviteter.

FÖRFATTARE

Många böcker på gång. “Offensiv Nostalgi” är kanske det viktigaste jag skrivit. Boken beställs HÄR.

TEATROSOFI (filosofisk teater)

Diverse “aktioner”.

OPERATION SKÖLDPADDA (nödbromsa X 2000, protest mot ekvationen Snabbare = Bättre)
OSJÄLVSTÄNDIGHETSDAGEN (5 juli, fira beroendet)
NYÅRSSÖRJANDE (det nya året blir bättre om vi gråter på Sylvester)
STOPPA TIVOLISERINGEN (sandwichman i Kungsan)
FÖRSTA MAJ BAKLÄNGES (gick kräftgång i 1-a majtåget under parollen “Framsteg är inte utveckling”)
INVISIBLE ART (omärkligt konstverk på Mäster Hans i Malmö)
SONAT FÖR PREPARERAD PIANIST (Högriskfestivalen)

TONSÄTTARE

Jag skriver kammarmusik, elektroniskt, vokalmusik, inte minst moderna romanser. En ny opera puttrar i ugnen. Soundcloud. YouTubekanal.

MUSIKALISK BAKGRUND

Är utbildad på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm som pianist. En längre meritlista hittas HÄR.

SKRIBENT & KÅSÖR

Jag har sedan mitten på 90-talet debatterat, skrivit artiklar och inte minst kåserat i följande publikationer:

CORREN (Östgöta Correspondenten)
EXPRESSEN (Sidan “Fråga Filosofen”)
SYDSVENSKAN
COMPUTER SWEDEN
UPSALA NYA
TIDSKRIFTEN HÄLSA
OPUS (musiktexter)
OPULENS

PAXOLOGI

Mitt viktigaste arbete numera handlar om fred, men inte på det vanliga, slitna sättet. Fredsdomänen behöver innovationer och ett musikaliskt, musiskt tänkande. Läs mer här: The Venusian Peace Project.

FOTOGRAFI

Ägnar mig en del åt bilder också. The Gentleman Photographer

Sagt om mina framträdanden

FÖREDRAG OM SAMHÄLLSUTVECKLING OCH IT

Sundsvall 42 Rundfråga till deltagare: Vad tycker du om Horatius tankar och idéer?

“Mycket stimulerande, det väckte eftertanke. Det är viktigt att vi inte förblindas av tekniken och glömmer bort de etiska frågorna.” (Bengt Ingemar Tufvesson, Ferring AB)
“Det var tilltalande med ett sådant nytänkande. Allt är inte så glassigt som det kanske kan verka på sådana här konferenser.” (Åsa Grip Nilsson, Stockholms Universitet)
“Jag håller med honom. Speciellt i IT-världen måste vi stanna upp ett tag och tänka efter vad vi håller på med.” (Jan-Olof Andersson, Sveriges Riksbank, Sthlm)

“Galen, genialisk, utflippad, inspirerande, förväntad, ifrågasättande. Ingen är likgiltig efter att ha hört Horatius. Han kan mixa och krydda vilken konferenseftermiddag som helst”.
Bo Hedin, VD och förlagschef, Resumé förlag

“Tack för en fantastisk föreläsning som fått högsta betyg från alla som lämnat in sin enkät. Lärarna som deltog var alldeles lyriska över ditt framträdande!”
Marie Hidén, Ung Företagsamhet

“Ett stort TACK för ditt “oefterhärmliga” inslag. Underbart professionellt och tänkvärt.”
Ingegerd Hedberg, Mercuri Kongress

“Horatius har ett pedagogiskt och spetsigt sätt att framföra sina filosofiska synpunkter på. Det leder både till eftertanke och engagemang.”
Sören Gyll

“Horatius har en suverän talang att skära rakt igenom ordridåer och blotta det väsentliga, det som verkligen betyder något. Att dessutom kunna utgå från filosofi och musik i diskussioner om stress, IT, affärer och företagsledning är alltid uppfriskande. Horatius är vår mest anlitade husfilosof, han tillför alltid nya tankegångar till våra seminarier och konferenser.”
Ola Feurst (ekonomie doktor, Marknadsakademien, SU)

MUSIK & TANKAR

“Efter en lång seminariedag med forskare, läkare och politiker om integrativ medicin i Linköping (http://www.sfim.se ) och en lång middag på Vadstena Klosterhotell, var vi en publik som ytterst få hade kunnat fånga. Och så kommer den filosofiske provokatören och musikaliske ensamvargen Ladislaus Horatius och gör just det. Vad han gör är svårt att förklara. Filosoferar och musicerar, skulle han kanske själv säga. Jag kan bara säga att det blev en lysande avslutning på en lång dag.”
Göran Rosenberg (som modererade konferensen)

“Genom sorgsamt utvalda, briljant framförda pianostycken samt intelligenta och humoristiska eftertankar lyckades Ladislaus Horatius avrunda, nästan transcendera, vår internationella konferens om Integrativ Medicin i Linköping 29 maj 2007. Mycket uppskattat, tack!”
Wolfgang Doerfler, koordinationsgrupp SFIM (Swedish Forum For Integrative Medicine)

WORKSHOP & VISDOMSGILLE

Deltagare på workshop för Satellus: “Det finns massor av konsulter av olika slag som åker runt och pratar men i själva verket inte säger mycket annat än de vanliga flosklerna. Ladislaus samtal var däremot något nytt; självironi, humor under ytan, tankeväckande, verbal spänst, mm. Jag hoppas – och tror – att de tankar som väcktes hos mig inte lyckas skrivas över av trams från andra konsulter”

Deltagare i Vadstena Visdomsgille: “Gillet har förändrat mitt liv, men det fascinerande är inte det, utan att resan har varit så spännande, kärleksfull och rolig. Äntligen ett forum där den annars så esoteriska disciplinen filosofi dammas av, vitaliseras och får en relevans för människans vardag.”

“Visdomsgillet hjälper mig att bli mer medveten om mina tankar, emotioner och reaktioner.”

“Visdomsgillet är en lugn och rofylld samtalsform där verkligen var och en får komma till tals, vilket berikar ens egen självreflektion. Detta torde vara tämligen unikt, och har för mitt vidkommande varit utomordentligt givande, varför jag verkligen kan rekommendera alla som intresserar sig för filosofiska frågeställningar i vardagslivet att deltaga i dessa Visdomsgillen.”

MUSIKALISKA SALONGER
(ANTECKNAT I GÄSTBOKEN)

“Berusad av toner…”
“Nu är jag en fantastisk upplevelse rikare.”
“Such beautiful sounds coming from that baby grand – you make the snow fall upward.”
“Förödande vackert.”
“Diskot är dött. Leve salongen!”

Kontakta mig för föredrag, salonger, m.m.

Utvärdering av öronbojan

[Kåseri från Computer Sweden. Året är 2005.]

Efter att ha varit, eller åtminstone kallat mig, mobiltelefonens fiende nummer ett, är jag numera också försedd med öronboja. Jag tänker inte skämmas för att jag inte längre håller kvar vid min gamla kritiska inställning. Däremot kan nämnas att jag fick min nalle i present, eller snarare som del av ett gage. Hade jag inte fått denna present hade jag kanske aldrig köpt en mobil.

Men nu fick jag det, och här är vi nu.

Efter att ha haft nalle i tre år vill jag nu utvärdera experimentet. (De flesta kallar experimentet för ”normalitet”.) En sak står helt klar. Behovet av mackapären kom EFTER mackapären.

Jag läser följande redaktionella sofism i gratistidningen Dialect: “Som så mycket annat i den mobila världen så kommer förändringen från gatan. Kidsen lärde Sverige att använda SMS.”

Ursäkta men de som upfann SMS var nog ändå före kidsen. Vilka (kids som pensionärer) kände behov av SMS innan det fanns?

Denna fråga är inte så dum som den kanske låter, och den är inte retorisk. Innan jag fick min mobil brukade jag notera de tillfällen när det hade varit bra att ha nalle. Det hände kanske 2-3 gånger i månaden. Det ansåg jag inte motivera inköp av mobiltelefon. 23 gånger i månaden hade varit en helt annan sak.

Och hur ofta inställer sig detta genuina behov numera, nu när jag har nalle? Ytterst sällan. Härom veckan hände det, och jag minns faktiskt inte när det hände gången innan.

Först ska jag säga att jag älskar att sitta på café. Det är nästan heligt för mig. Just denna dag hade jag fått besök av vän, och vi skulle gå och fika någonstans. Men jag skulle också få besök av en fönsterreparatör, han skulle ringa på min hemtelefon innan han kom.

Väl nere på fiket insåg jag min tabbe. Jag ville inte avbryta vår fikastund bara för att strax gå hem och vänta på samtal. Så innan vi satte oss gick jag tillbaka hem (det tog en halv minut), ringde till reparatören och gav honom mitt mobilnummer. Därefter kunde jag (nu med mobilen i fickan) i lugn och ro återgå till umgänget med min vän. Jag kunde både äta kakan och ha den kvar.

Se där, en mycket bra användning för mobiltelefonen. Men hur ofta händer detta? En gång i halvåret, skulle jag gissa. Var sjätte månad ungefär uppstår en situation där mobilen är till stor hjälp och ger stor njutning.

Visst kan det vara bra med SMS, det tycker också jag. Men SMS förändrar inte så mycket VAD utan mest NÄR. Meddelandet kommer fram snabbare på det sättet. Men i fallet med min vän blev det faktiskt en kvalitativ skillnad i upplevelsen. Det handlade inte bara om kvantiteter, som när och hur snabbt.

Så jag konstaterar att behovet av mobiltelefonen fortfarande inte är stort i mitt liv. Den tillför små vinster, men sällan njutning. Den förblir en kvantitativ hjälpreda.

Man kan med fog fråga sig varför jag behåller den. Jag vet ärligt talat inte. Kanske av samma orsak som de flesta; jag har vant mig vid den. När röntgen som teknik var ny använde läkarna den i tid och otid. Den fanns, alltså skulle den användas.

Eller så handlar det om strålning och minnesförlust. Även mitt sinne har förmörkats, inte heller jag kommer riktigt ihåg hur det var innan jag gick in i min andra barndom och fick nalle.

Breaking the private barrier

As so many people, I have kept a strict, if not intentional and logical, border between my private and public life. “You can’t come closer than this!”

In a way I am even more strict with this nowadays, in this eaves-dropping, wired-tapped world. None of your concern where I am at the moment, who I am with or how I feel.

But at the forking of the roads, our society chooses piracy [state controlled] before privacy.

In another way I am more and more letting go of my privacy, the part of it which has to do with… let’s call it embarrassment, maybe shame.

PARENTS AND TEACHERS: “There are certain things you shouldn’t talk about or admit. Don’t expose your vulnerable neck; keep your dark (or even light) secrets to yourself.”

There is some wisdom in this, and some folly. It definitely has a tinge of war-logic.

Going to the other extreme, I am also NOT interested in the rather embarrassing and unseemly public confessions that media figures and celebrities are making, seemingly to boost the sales of their books or music.

Exposing your sex-life or delivering juicy gossip will find a large audience, but then the confession was just mercantile. The goal was not to get rid of not-needed, hindering armor and defenses — just boosting sales.

So obviously I am not going to tell you all about my life, nor trying to lure you, as a fly, with sweet and sticky stories from my private sphere. However, getting rid of no longer needed coverings and defenses are not only in order; they are a necessary step.

In this I am guided, and inspired, by a saying of Cyril Connoly. “Art is by the lonely for the lonely.” The art in question here is my current monologue, to an audience of presumable, and at least partially lonely people. I am not addressing the masses, so that they will buy my book or CD.

And IF my audience is a mass audience, I still address its lonely part, not the collective, imitative tendencies.

Am I building up to an awful let-down here, as Fred Astaire sang? Maybe.

I wanted to talk about pain, a subject best avoided in “cultured” circles. Embarrassing. Maybe. But part of so many people’s lives, so one can question the wisdom of making it a taboo subject.

I am in pain now and my thoughts go to the question of acute versus chronic pain.

Acute may be sharper but is definitely shorter. I take some pride in not asking for anesthesia at the dentist. I can at times suffer harsh treatment for an hour without resorting to chemical help.

That’s acute.

Chronic is something different. I know, and know of, people with chronic pain. The few times I’ve had it, I see frightening things happening to my psyche. It becomes dark; thoughts, feeling, impulses… all turn dirt grey-black.

This is not unavoidable but it takes much effort to stop this darkening. And that is perhaps the virtue of chronic pain; it lets you gather your forces against a strong(er) opponent. After having lifted only 10 kilo, you now have to lift 50 or 100.

In this process something else happens; a demarcation, a division, a separation: between my lazy and comfortable sides, and my inner let’s say Jedi. If I am to not drown in the swamp of negativity that the pain generates, I need to summon my best and strongest inner forces. Less will not do.

If I am somewhat successful in this I might come to the point where pleasure and pain, pleasant and painful, lose their antithetic qualities. They are no longer opposites; both are part of how life feels.

We learn early in life to divide experiences into light and dark, pleasant and painful. But this division seems to ensure that while we are in some kind of pain, we do not really exist; only the pain and the complaining about the pain exists. Seen logically it is a pity that bodily pain (or psychic pain, can be just as bad) should have the power to make us non-existent.

So this text could also be called breaking the pain barrier.

I sometimes say that if I get into a situation of really drawn out chronic pain, I will commit suicide. As a sober observer remarked, the thought (sic) of suicide has helped many a man through many a difficult night.

Question is also, drawn out for how long? I now think there is a virtue in resisting the pscyhe-darkening tendency of bodily pain. In the long list of different kinds of fasts (from food, drink, talk, sleep, etc) this could be called pleasure fast; not asking or requiring life to be pleasurable (to the body).

There are some people who punish dogs who shit in inappropriate places by forcing their head into the shit. That’s cruel, but I think life sometimes does something like that to humans. Making us “eat” what we have considered un-eatable, nudging us towards the state of omnivore.

PS: There’s more to say about being secretive. Another time. Let’s hear what Spirit has to sing about it.