Avsmak (Ecce Merkantilius)

Jag har nyss sänt ut andra numret av min nya publikation Utsikt.

Läs den här.

Oj, så skönt det var att skriva det numret. Den handlar om något enormt, enormt viktigt,  enormt försummat. Det var mycket enormt på en gång, men jag skämtar inte.

Ämnet för Utsikt 2 är något som legat över mig, och andra, länge. Med kanske den skillnaden att jag mår rejält illa av oket och vill kasta av mig det. Jag känner avsmak.

För att förstå vad jag menar behöver man möjligen i gå mina skor, storlek 41. Och förstå min världsbild, mitt perspektiv.

Ända sen jag publicerade Offensiv Nostalgi 1993 har jag levt med en bild av tidsandan som ytterligt religiös. Och ytterligt materialistisk. Jodå, det kan vara ett maka par. Det finns de som betraktar kommunismen som en materialistisk religion, och jag ser också vår tid (med eller utan kommunism) som religiös.

Polyteistisk, många gudar. Men också feg och krypto, dvs. religiös i lönndom, utan att våga erkänna saken.

I Offensiv Nostalgi katalogiserade jag 19 gudar. Det har gått några år sedan dess 1993, listan är fortfarande aktuell men det har tillkommit nya avgudar. Vår tid är ju mycket datoriserad och vi behöver också betänka våra digitala gudar.

Men Utsikt handlar om en gammal klassiker, som växt till sig något… enormt, under vår digitala era.

Jag ger den namnet Merkantilius, eller varför inte St. Merkantilius. Den merkantila andans avgud. Och eftersom han är så genomsyrad av, rentav härstammar från USA, får han också ett amerikanskt namn: Uncle Whatsells.

Detta kommer från ett citat av Konfucius. “The superior man knows what is right, the inferior man knows what sells.”

Vad är det som SÄLJER? Hur kan vi sälja bättre? Mellan dessa frågor oscillerar vi moderna människor som mellan  pest och kolera. Fast så ser vi det förstås inte, för vi är religiösa, fromma troende. In business we trust.  Vi har lärt katekesen, nämligen att säljande, business och kommers är bra, gott och önskvärt. Halleluja!

Åtminstone oundvikligt, så det är lika bra att gilla läget. Jag gillar inte läget, får tvärtom kväljningar av det.

Men nog ordat, läs hela Utsikt och se er i spegeln, se civilisation i spegeln. Ecce Merkantilius!

Flattr this!

Stranger danger!

I am sitting in a café and spot a girl with Rosetti hair. Can I take a portrait of you, I ask. Not make, take — since this is not about painting but photography.

She gives me her email address. I write to her and send some photos.

After a week or so I get a reply, very polite and cultured (she is neither Hungarian nor Swedish, sorry to have to write that), saying that she is open to being photographed but… “you must understand that stranger danger has been running in my head like a mantra all through my childhood”.

Never heard that phrase before, but Google gives me 397.000 hits for “stranger danger”.

I know why I have “missed” it. And why I don’t miss it. It feels very correct for me not to know this saying, since I actively try not to mistrust and fear strangers, and life.

I write back to her, saying I understand her worry and suggest a couple of places where we could meet, open, well-lighted, not at all shade places.

After that, I don’t hear anything from her again.


This universal fear of The Stranger… is not universal, but very common.

The worst part of it is that Big Mother (the up-to-date, softened, feminized version of Big Brother) very actively encourages this fear, by stressing our need for security. Everywhere we turn, we are told that we should stay safe, shown all the measures (surveillance cameras, etc.) taken for OUR security. Beside Big Pharma and other biggies stand Big Security.

These measures are not for OUR security but rather spying tools for the security of Big Mother, who is herself TERRIBLY insecure. Unless she knows what we, her citizens, her subjects, are doing she cannot sleep at night.

So in her typically sneaky way she is trying to assure her own safety by making us fear for ours. Big Mother is a primitive creature, inspiring us all to be just as primitive: careful (full of care), fearsome and paranoid.

Being careful can be wise. Fearsome is not necessary, if you are a careful in a sane way. Paranoia is optional, and very popular.

Stranger danger! Women should (and do) fear men. Men should not (but do) fear women. No, not being raped but being rejected and snubbed.

“Living dangerously” is a nice-sounding phrase, but its meaning has shrunk. Nowadays the danger we are prepared to face are perhaps being without our smartphone for a day, maybe even two. Remember how it worked in the old days? “ring-ring” and “Hello?”. You had no idea who was calling you before the era of Caller ID. Today you are living dangerously if you just say “hello?” without looking at the screen to see who’s calling. That’s modern courage.

Of course it shouldn’t be called living dangerously but living fearfully.

I can’t sleep well at night if YOU can. Remember: stranger = danger!

 

Flattr this!