mental / musical /visual research
A good friend, terminally ill, did an admiring job at tying up loose ends in the last year of his life. Winter cleaning, clearing the last clutter away, he was preparing for the exit of death.
The same process can be a preparation for real life. Getting rid of unimportant things, making room for larger gestures, saying goodbye to words and distractions of no value.
When life is uncompromisingly real, it resembles death.
Klara – färdiga – språk! På alla Collindrar.
Den svenske utopisten Björn Collinder (1894-1983) menade att vi borde använda svenska ord när vi pratar svenska. Vilken tok! Vad är det för fel på I speak Swedish-modellen?
Redan 1968 utfärdade han en varning: DET VÄLLER IN ÅBÄKLIGA FRÄMLINGSORD. Men han gnällde inte bara utan gjorde något åt saken. Gav oss nya ord: både för att ersätta de åbäkliga nya och för att skapa kontakt med vårt förflutna. Snacka om hopplöst projekt…
Se här en liten katalog:
Acceleration: fortning
Afterski: Brasafton
Applådera: klappa i händerna
”AVTD (audiovideoteledatasytem) är ett slags undervisningsautomat för utvecklingsstörda. Man spar sju stavelser om man skriver fjärrhörseskola eller fjärrsehörskola.”
Barbarisk: vildmänsklig
Beach-party: Strandfest
Beatnik: Kafévilde
Black-out: medvetenhetsglapp
Bowling: kägelspel med fingerhålsklot
”Bungalow är ett hindi-ord, som egentligen betyder ”bengalisk”. Ordet bör ej nyttjas om europeiska stugor och hyddor. Frösö resebyrå hyr ut bungalows i Spanien och Jugoslavien.”
Visst är det underbart med känsliga själar som bryr sig om smånyanser.
Flera fina ord:
Centrifug: Vridslungare
Centripetal: mittpunktsträvande
”Clown bör stavas klaun” [Och scout skaut?]
Cocktail party: drinkträff
Eau de cologne: Kölnvatten
Eau de Vie: Folkkonjak
”Fiction är en icke önskvärd främling. Skriv: romaner och noveller.”
Global: Klotomfattande, alljordisk
Pessimist: mörkskådare
Pluralis majestatis: kungsvi
Ready-made: flasktorkskonst
Sandwich: varvsmörgås
Schlager: Topplåt, kassapjäs
Soft-ware: mjukgods
Stresstolerans: påkänningstålighet
Stupid: naturdum
Talangscout: Begåvningsletare
Uppdatera: Nuföra
Utopiskt och fint det där. Hoppsan, sa jag “utopiskt”?
Utopisk: Ingenstansländsk
Jag menade förstås ingenstansländskt och fint det där.
Anthony de Mello (SJ, that’s Society of Jesus!) was such a storyteller. He could have been, and maybe was while alive, the Life of the Party.
However, not all of his stories would have been cocktail party-friendly. Or maybe I am wrong. Strong cocktails can sometimes bring out our best and strongest sides.
Try out this one at your next cocktail party.
A man was being chased by a ferocious lion. He comes to a cliff and jumps off into a chasm thousands of feet below. He grabs a branch sticking out from the cliff side, looks up, sees the hungry lion above, looks down, sees the yawning chasm below.
Then he notices on the branch a red berry. He plucks it, puts it into his mouth, eats it.
And the berry was so good.
End of story. Some might think that there is no punch-line to this witz. Possibly it is too punchy. Too strong.
And it points to hardcore mindfulness. The lion above, the chasm below. We might say, the past behind us, full of memories, and the future before us, full of uncertainties, good and bad.
And in the middle of all this vagueness, this fuzzy future and memory-dependent past, the present. The red berry. The only thing that is really real.
To this great cocktail party story I would perhaps add that the man might be dead, crushed, the second after he ate that berry. MIGHT be… or a helicopter may turn up and rescue him.
From what? Physical death.
But he himself rescues himself from unreality, from “past” and “future”. That the helicopter cannot do.
Postscript: In a strange, almost perverse way, I can see that the lion and the chasm are so comforting in my life. They feel… secure, even though sometimes they are just as awful as a chasm or a lion.
Why is that? Because they promise some kind of stability, some non-change. But can they keep their promise? I suspect not.
And I come to this radical question: What if all there is in life is… berries? Red berries, blue berries, sweet berries, sour berries.
Moments.
Present moments.
That one can attend to, mindfully, or not.
Året är 1981, platsen Folkoperans gamla scen på Roslagsgatan i Stockholm (numera tillhåll för Jam Music).
På scenen står en gänglig man och talar. Han berättar om sin far, en metamorfosens mästare som kunde förvandla vatten till vin och sten till en varm kropp, en alkemist som satte kronan på sitt livsverk genom att istället för att sonika dö förvandla sig själv… till musik.
”Mina damer och herrar, får jag presentera – min pappa.”
Och så börjar musiken, alltså pappan. Hänger ni med?
Detta var min första personliga kontakt med Per Oscarsson. Som så många andra hade jag sett honom strippa hos Hyland och jag beundrade hans skådespelarkonst i Trettondagsafton och TV-filmen Inferno av Stanislav Barabas. Och nu jobbade vi tillsammans. Inte bara det, han jobbade i mitt verk.
Sällsam text kräver sällsam man. Till ”Det oupphinneliga” behövde jag en berättare och jag fick tag på den bäste. Så där står vi på scenen, Per Oscarsson, jag som klaviaturist samt tenoren Björn Haugan, och sträcker oss efter det man inte kan nå. (Delar av ”Det oupphinneliga” finns på skivan “Life´s a Beach, and then you swim”.)
Åren går. På 90-talet flyttar jag till Göteborg och upptäcker att Per också bor där. Vi träffas för att fika. Per väljer något överraskande en plats där man inte kan vara enstöring, Junggrens trånga café. Själv hade jag valt Paleys (på den tiden granne med fantastiska parfymaffären Queen’s.)
Vi författar båda två och Per berättar om sina memoarer som han våndas över och har svårt att släppa från sig. Det är som om läsarens ögon skulle göra våld på texten. Jag försöker peppa honom och anmäler mig som provpublik. Per säger att han ska skicka ett kapitel till mig men det blir aldrig av.
Jag är stolt över att sitta ensam med mannen som hela eller åtminstone halva Sverige beundrar. Och det är vackert så, för Per är egentligen ingen folklig figur, ingen Snoddas eller Jokkmokks-Jokke.
Vi pratar om allt möjligt och jag noterar hur bra han är på att lyssna, inte bara på mig utan på alla som kommer till vårt bord för att hälsa eller be om en autograf. Per blir aldrig en ”proffslyssnare” trots att han säkert träffat tusentals autografjägare. Han hörsammar. Jag lär mig något.
Vad ska jag kalla honom? Klyschor som ”särling” och ”excentriker” går bort. Till vårt gemensamma projekt hade jag valt ett vackert, ovanligt ord: det oupphinneliga. För att beskriva Per behövs också ett ovanligt ord. Jag väljer ”udde” som inte bara betyder halvö utan också en person som inte går jämnt ut.
Med oregelbunden frekvens fikar vi när vi är i samma stad. Det är alltid fest när man träffar Per, även om jag har svårt att föreställa mig honom på party. Han skulle vara en fantastisk men troligtvis ovillig gäst på salong.
Någon gång på 2000-talet byter han telefonnummer och vi tappar kontakten. För något år sedan får jag en ny bekant som bor granne med honom. Jag ber henne hälsa, Per hälsar tillbaka, men längre än så kommer vi inte.
Så läser jag om huset som brann. Min första eller kanske andra tanke är att Per dragit oss vid näsan, att han bara bildligt gått upp i rök. Medan huset förkolnar sitter han själv på Bahamas eller någon alptopp och jobbar i lugn och ro med memoarerna. Det kommer att bli ett lysande sista kapitel.
Ännu ett busstreck alltså, men denna gång långt från offentlighetens TV-skärm. Vi har kanske åskådat Per tillräckligt mycket; nu är det dags för invisible art.
Men detektiverna fortsätter att gräva och det visar sig att paret Oscarsson åkt längre bort än Alperna. Nästa fika får bli i en annan dimension.
Mina damer och herrar, får jag presentera…
(Fast jag tror fortfarande han är i Alperna.)