Care and fear

More small nuances (that turn out to be big.) We sometimes think that care and fear are related, even synonyms.

Care is a double edged (s)word. When I hear someone say “Take care” I always add in my mind “and throw her down the stairs”. Careless it is not good to be, better to be careful. But to be full of cares is no good either…

Careful for me = being cautious. Which in turn means to keep one´s eyes open, look around, stay alert and awake. It is almost mindfulness.

Fear is the opposite of this, a paralyzing force that sweeps over us like a flood. It devours us, awakens phantoms in our heart and often scares the sh*t out of us. In short, fear closes our eyes and makes us more asleep (dreaming a nightmare).

Just as being blind is not seeing, being afraid is not being careful. So let us be careful and not confuse fear with care.

For the thing which I greatly feared is come upon me, and that which I was afraid of is come unto me. (Job 3:25)

 

Flattr this!

Problematisering

Vad betyder det alltmer populära ordet “problematisera”?

Några förslag:

  1.  Rikta lampan mot en missförhållande som vi, kollektivt, borde vara mer medvetna om
  2.  Göra mina problem till dina, gärna allas, problem
  3. Göra mina så kallade problem till dina, gärna allas, problem
  4. Göra mina ickeproblem till dina, gärna allas, problem
  5. Ett akademisk grepp med vilken man kan få pluspoäng i avhandlingar, uppsatser, med mera
  6. Rent allmänt krångla till saker

Det är intressant att se hur vissa försöker lösa och neutralisera problem medan det för andra tycks vara livsluft att skapa problem. (Var det någon som sa könsneutrala toaletter?) Livsluft, eller bara en dålig vana kommen ur bortskämdhet.

Och ja, jag ser detta som ett problem.Att vissa fått carte blanche på att lättsinnigt manipulera samhällets agenda efter sina personliga nycker och lustar, förbland särintresse med allmänintresse, gör inte livet på planeten mer intressant. Bara mer narcissistiskt och neurotiskt krångligt.

Flattr this!

Think outside the unbox

One of the strangest phenomena of our Brave Digital World is unboxing. A sort of technological strip-tease, only less sexy.

YouTube is full of this strip-tease. I wonder if it could be some strangely Warholian impulse that has caught on? “Let´s look at something really boring for a change. Not somebody sleeping for five hours but something more up to date and nerdy. Look, he is opening the box now! He takes the scissor… he unwraps…. the laminating machine… Far out! It´s out of the box!”

Some of us have too much time on our hands. Me, for example, even writing about this.

strip
Old-fashioned unboring unboxing, on playing cards to make it even more teasing.

 

 

 

Flattr this!

Tolerance and the fear of not seeming

Ah, the BIG difficulties we get ourselves into by not nothing small differences. Actually they are not small at all, but you have to stop yourself and reflect to see that.

Take tolerance for example. It means being open to differences, accepting that others are not like you, don´t think or feel like you. Tolerance is encapsulated in the old saying “live and let live”. Urbanity is another term that covers more or less the same thing.

There are many aspects and shading of this term that one could and should go into, like “Should we tolerate anything?”,  “What not?” and “Why not?”. But breakfast is waiting for me. So only one aspect, but an essential one.

Fear of not seeming tolerant ≠[does not equal] tolerance.

This is an immensely important thing to consider in a world where appearance and image (and image management) are so central.


“Esse non videri” means to be and not seem to be. However the actual case is more often “videri non esse” — seem to be, not be. This is the predominant logic of our world. Therefore it is not strange that we should confuse tolerance with fear of not seeming tolerant. Not strange, but still not excusable if we aim to live some kind of philosophical life.

Enough, breakfast is waiting. And yes, I AM hungry, is not just my image.

hungry
PS: It is supposedly something bad or ridiculous to be a wannabe. No, it´s great to want to BE, and act accordingly. Again we are missing a nuance; we should criticize the wanna-be-seen-as.

Flattr this!

Take it easy, break a leg!

[En text från AD 1999, tidig IT-era. Det var då trebokstavskombination Y2K var som mest populär, och fruktad. Vad skulle hända på nyårsafton…? Här en rapport från TV-programmet E-nytt på IT-fronten.]

TIEBAL (Take it easy. Break a leg!)

— Och så inrikes. Efter alla självmordssekter som låtit tala om sig på sistone kommer den senaste trenden: TIEBAL. “Take it easy. Break a leg!” eller på svenska: “Ta’t lugnt. Bryt benet!” Rapporter från hela landet talar om folk som kastar sig utför trappor, som skadar sig i judo- och karateklubbar genom att bära svart bälte, fast de är rena nybörjare. Akutmottagningarna är överbelastade och många läkare har själva gått med i sekten sedan de behandlat sektmedlemmar.

Vi har en expert med oss i studion. Psykolog Ulla Karlsson, hur uppstår en sådan märklig trend?

–Många individer upplever inte längre att det finns legitima kryphål i vår högeffektiva värld. De vill bara ha en paus, men förstår inte hur det ska gå till. De gör då något drastiskt, t.e.x. kastar sig utför trappan, för att få en samhälleligt accepterad orsak att pusta ut, läsa en god bok eller titta på konstiga moln.

Sektmedlemmarna träffas i parker och skriver dikter på varandras gipsförband, de har turneringar i kryckfäktning på ett ben. Andra vill bara sitta stilla. För dem som inte vill kasta sig utför trappan finns det speciella salonger — t.ex. Studio Benbrottet — där man kan få sitt ben knäckt under lustgasbedövning.

— Men rasar inte hela samhällsapparaten ihop om detta får fortsätta?

–Gör den inte det ändå? TIEBAL menar att År 2000-problemet i själva verket är det högteknologiska västerlandets sätt att bryta benet. För att få tid att läsa en god bok och äta en Napoleonbakelse har vårt undermedvetna ordnat så att datorerna, och därmed större delen av samhället, snart kollapsar. Kanske är det därför folk är så halvhjärtade med att rätta till sina datorsystem. Innerst inne VILL de att systemet ska krascha. De längtar efter en global kafferast.

–Tack, Ulla Karlsson. Över till vädret.


[Prislista från Studio Benbrottet]

PRIS  LISTA

  • Enkelt “knäck” (benbrott och inget annat, rekommenderas ej) — 100 kr
  • Knäck med gips (vi lägger förband åt Er) — 200 kr
  • Knäck + gips + kryckor — 300 kr
  • Som ovan, fast det står TIEBAL på kryckorna + en TIEBAL-T-shirt! — 500 kr
  • Som ovan + ettårsprenumeration på TIEBAL Magazine (Tidningen för oss som vill ha en global kafferast) — 650 kr
  • OBS! NYHET: Familjepaket. Vi invalidiserar hela Er familj (upp till sju personer) till ett fantastiskt enhetspris! (T-shirt och TIEBAL-Magazine ingår ej. Enkla kryckor.) — 1500 kr !!

Vi har också student och pensionärsrabatt. Fråga oss!


Tiebal´s Foto Album

tiebal
Tänk att något trasigt kan vara så vackert…
Lugnt och skönt i soffan!
Lugnt och skönt i soffan.
Brott lyckas inte alltid på första försöket, men ge inte upp!
Nu kan vi göra detta igen. Tack Tiebal!
Nu kan vi göra detta igen, tack vare Tiebal!
Livet är härligt sen jag gick med i Tiebal!
Livet är underbart…
Även lillgrabben har gått med.
Barn är också välkomna.
Följ alltid Victorias exempel!
Till och med kungligheter!

Flattr this!

Varför jag inte tycker om ordet “kreativ”

Människan är en underbart kreativ varelse. Hon lyckas med att intensivt såga på den gren hon sitter på, samtidigt som hon (med en annan tentakel, kallad PR-armen) lyckas få sågningen att framstå som det största av framsteg.

Ett citat jag brukar nöta på: “När man står vid branten av ett stup finns det bara ett sätt att gå framåt, det är att ta ett steg bakåt”.

Nu tänker jag närmast på den enorma kreativitet som vår PR-tentakel utvecklar visavi fenomenet drönare. Förr betydde detta ord en person som mest gjorde ingenting, latade sig, levde på andra, rullade tummarna och tittade på konstiga moln. Som inte gjorde någon nytta men ingen skada heller. (Inte bara en Sjundedagsnihilist utan en heltidsnihilist.)

Dagens drönare är mer aktiva. Små (ibland stora) flygande varelser som fotar och spionerar på oss och, om det vill sig illa, beskjuter eller besprutar oss. Fasiken! Ursäkta svordomen, men i prövningarnas ugn är ej lätt att vara lugn.

Eller så är de mer fredliga och nöjer sig med att ta jobben ifrån oss. Nå, vi old school drönare gillade ju aldrig att jobba ändå, men vi ville åtminstone ha möjligheten — om andan mot förmodan skulle falla på.

Nu är det annat som faller på. Och vi, även jag, börjar kalla de små liven för “varelser”. Fast de bara är fjärrstyrda maskiner. Det är kanske Skynet-tänket som börjar infiltrera nervbanorna. Robotar har väl också mänskliga känslor, robotar är väl också människor…? Och inte bara i Fablernas Värld utan även i vår uppfinningsrika, kreativa, helt vansinniga värld.

Att SKAPA, visst, fint och så. Spelar det någon roll vad man skapar? Ibland verkar det inte så. Kreativitet är av godo, oavsett motiv, konsekvens och resultat.

Napalm, kreativt. Mobiltelefon med inbyggd rakapparat, vajert. Atombomb, far out! Den visslande nyckelknippan, hur kunde vi leva utan den? Genetiskt modifierade organismer, smart! Unik kåpa för iPhone som visar din personlighet, klart man måste ha en sån!

Det är ingen ände på kreativiteten och reklamen för kreativiteten. Överorden haglar (kanske utsläpp från en PR-drönare?).  Föga konstigt då, med alla dessa onödiga uppfinningar, att människan själv håller på att bli onödig.

Men det där lät för passivt, inte tillräckligt proaktivt [ännu ett härligt ord]. Jag menade: håller på att GÖRA SIG SJÄLV onödig. Ingen ska komma och påstå att vi är offer för yttre krafter. Nej, mottot är DITY — do it to yourself!

Pojkvänskudde. Kreativt.
Pojkvänskudde! Låt tusen kreativa idéer blomma…

Flattr this!

Poppy

This song with Andrea Bocelli is… how was it we used to say? Spinning on my turntable? Well, nowadays it´s the CD that is spinning, or the invisible bytes in the MP3-player. Anyway, this is  what I am listening to this moment.

Two things: how nice to liken someone you prize or love to a poppy. As the Andrea, I will have much more to say about what I´ve learned from him.

poppy2
Amapola, my pretty little poppy.

Flattr this!

Intervju med Veckans Affärer

VA hörde av sig, med anledning av att det gått drygt tjugo år (23 närmare bestämt) sedan jag drog i nödbromsen på X 2000 (“Operation Sköldpadda”).

Jag tillstår att jag gillar ungefärligheten i detta. Tre år och två månader efter “jubiléet”.

Som kontrast kan jag nämna att jag själv 2013 i samma ärende hörde av mig till SJ-s egen publikation Kupé — som jag ärligt tycker är mycket bra — tror det var någon vecka efter (eller om det var före?) själva “tjugoårsdagen”. Det var väl helt rätt tidning för ämnet? Men då var saken inte intressant, en sådan försening var inte acceptabel. (Att tågen inte håller tidtabellen… en helt annan sak.)

Det där med att nyheter kommer “för sent” är ju inte något som läsare, tittare och lyssnare bryr sig så hemskt mycket om, men vissa tidningsredaktörer har tyvärr fått för sig att Punktlighet är kung och att Nyheter Åldras i Progeritakt. Skönt då när Veckans Affärer bryter mot det mönstret.

Texten blev, som ofta händer, något kortad i VA. Här är hela oförkortade versionen. Som jag påpekade för Karl-Johan Byttner som kontaktade mig: bra frågor, de leder vidare.

Vart, ja, det är en annan fråga.


1. Du blev rikskändis när du drog i nödbromsen till ett X2000-tåg 1993 och delade ut flygblad till resenärerna där du menade att man måste fråga sig om ekvationen “snabbare är bättre” verkligen stämmer. Nu har det gått drygt 20 år sedan händelsen. Vart har samhället färdats under den tiden och vart är vi på väg som man brukar säga i SVT-programmet “På Spåret”?

I min bok “Offensiv nostalgi” från 1993 försökte jag identifiera och handgripligt protestera mot “tidens gudar”, till exempel snabbhet. Vad jag då inte förutsåg var den sanslösa IT-hysteri som skulle följa. IT utlästes informationsteknik, själv sa jag informationstyranni. Eller informationsteologi, halleluja! År 2000 utmanade jag Jonas Birgersson (som Veckans Affärer då jämförde med Jesus) på verbal duell. Samt skrev IT-psalmen “All you need is bredband“, hittas på nätet.

2. Vad kommer egentligen det här med att “snabbare är bättre” ifrån? Vem/vilka ligger bakom det och vad har det skapat i samhället, enligt din uppfattning?

En meme skapad av Illuminati? Eller så är det meningen att mänskligheten ska gå in i en superacceleration som är svindlande, smärtsam, men också utvecklande.

2. Jag har talat med stressexperten Anna Benich Karlstedt som är så stressad att inte hon får ihop sitt vanliga liv. Om hon som expert inte lyckas få ihop tillvaron hur ska vi vanliga dödliga lyckas med det?

Jag håller tummarna för Anna men läget behöver inte vara SÅ mörkt. Som någon sa: Det finns vissa saker man måste vara expert för att inte förstå.

3. Teknikutvecklingen kan tyckas paradoxal. Jag menar å ena sidan gör tekniken att vi kan utföra saker snabbare, men å andra sidan verkar mobiler, surfplattor och annat bara öka stressen i tillvaron och skapa ett samhälle där vi är ständigt uppkopplade. Håller du med om paradoxen och vad ska man göra åt den?

Vi gör saker 1) snabbare än förr men vi vill göra 2) SÅ MYCKET MER ön förr. Högre tempo, högre glupskhet, vi vill ha ALLT på julbordet! Är det då konstigt om man får existentiell paltkoma? Som kontrast har vi historien om den unga journalissan som besöker en hundraåring tant som bor i skogen. Blir det inte tråkigt här, undrar flickan. “Nej, varför det? Jag har ju katten och en lös tand!”

4. Håller vi på att stressa ihjäl oss i samhället – Anna Benich Karlstedt sade exempelvis att man inte ens får ha tråkigt på Långfredagen längre?

Detta är nästa paradox. Vissa har förstått att det är roligt att “ha tråkigt”. Dessa kloka får bli våra ljusgestalter som visar vägen framåt — till synes bakåt.

5. Vad ska vi göra för att stoppa den här utvecklingen – jag menar det är vi människor själva som skapar stressen i tillvaron och statistik från Försäkringskassan visar på en explosion när det gäller människor som är sjukskrivna på grund av stressrelaterade besvär?

Vem är “vi”? Frågan “Vad ska vi göra?” indikerar ATT man vill göra något. Men det finns för många aktörer som tjänar grovt på att folk uppdaterar sin Facebookstatus och är ständigt uppkopplade. (Inte On-Off utan On-On. Jag kallar det ONONI). Den enes stress, den andras miljard. Starka ekonomiska särintressen uppmuntrar stress. Om alla tyckte illa om den skulle vi sluta rusa.

6. Vad var det som hände på 90-talet när man började prata om att “snabbare är bättre” och folk började gå in i väggen? Vad ser du för likheter mellan det som hände då med det som sker nu?

De som svalde memen fick betala dyrt. 2016 känns inte så mycket “gå in i väggen” som “milt sluttande nerförsbacke” (vilket är en finurlig författares definition på vägen till helvetet).

7. Vad kan du skönja för eventuella positiva signaler som skulle kunna bromsa utvecklingen med den ökade stressen i samhället?

Alltför många aktörer tjänar på att fotfolket stressar, så jag ser inga tecken på kollektivt lugn. Däremot har individer fattat galoppen. “Missa inte tåget”, skrek man i slutet på millenniet. Men det krävs mod för att hoppa av tåget. Det hjälper att se att tåget var ett boskapståg och att vägen mot det påstådda paradiset var en VÄGG.

8. Hur gör du som filosof för att finna lugnet i tillvaron – vilka är dina bästa tips?

Ta motgiftet klassisk musik. Gå med i Sjundedagsnihilisterna. Öva aktiv nonchalans: att en stund varje dag helt ignorera, ja, fullständigt skita i informationsflödets lavaflod.

9. Tycker du att det är dags att dra i nödbromsen på nytt och har du någon ny klurig idé för att återigen kunna lyfta frågan om livshastigheten?

Är inte klurig längre, vill inte längre bromsa världen. Den vill ju inte det själv, så vem är jag att insistera? Ibland är krasch bästa medicin. Om väggen är så attraktiv, gå in i den och kom ut på andra sidan som filosof!

Flattr this!

Simple pleasures: walking

Of course this is written by somebody who sits a lot. As to other simple pleasures I recall Henry Miller (or if it was Arthur Miller) saying in a TV program that urinating was one of the great pleasures of life. I, a romantic, poetry reading teenager was shocked!  Later I realized that yes, it could be that.

Back to walking. After a number of hours of sitting, reading and writing I hitch a hike with a friend to the nearest town. When I step out of the car it strikes me: Wow, what a pleasure it is to move my legs, to walk, stroll and promenade. The feel of trouser against leg, cloth against skin, what a sensual, simple joy — one of the many free pleasures in life.

August Strindberg caught in the act.
August Strindberg caught in the act.

Flattr this!

Sjundedagsnihilisterna (7DN)

— Intervju (oförkortad) med Veckans affärer. —

[Tidsdokument från år 2000 (Y2K). —  Det här hittade jag på när svenskar höll på som värst med att bränna ut sig och gå in i väggen. Kan vara relevant även i dag.

Lämplig bakgrundsmusik: All you need is Bredband (MP3) Och här även bakgrund och sångtext. ]

DET SÄGS ATT INGEN uppfunnit en perpetuum mobile (evighetsmaskin). Pyttsan! Vår moderna kultur är i själva verket ett experiment i perpetuum-mobilism. (Se bara på den fetischdyrkan vi ägnar nåbarheten genom perpetuum mobiltelefonen).
Massmedia är ett bra exempel på aldrig sova-modellen. TV sover aldrig. Radio sover aldrig. Tidningar sover aldrig. Internet sover definitivt aldrig. Här finns varken natt eller dag, sol eller måne. Livet liknar alltmer en symfoni där musikerna struntar i pauserna och bara spelar på (ON-ON istället för ON-OFF). Bortsett från att de inte bryr sig om att stämma instrumenten och spelar allting Allegro furioso (rasande snabbt). Som en tarantella ungefär. *

*(Neapolitansk dans i 3/8 eller 6/8.takt. Ursprungligen vilda kast hos person biten av en speciell spindel (tarantula). Den drabbade kunde inte hejda sig utan dansade tills hon föll ihop. En italiensk parallell till den japanska jobba ihjäl sig-modellen?)

Global är ett tjusigt uttryck som — tyvärr — upphäver veckan, och generellt den cykliska tiden. Cyklisk handlar om balansen mellan att cykla och att stiga av cykeln, aktivitet och vila, ton och tystnad. Detta förutsätter att pausen får sin plats. Men vi har blivit misstänksamma mot pausen. “Systemet får inte stanna!”
Vi är i dag lika missunnsamma mot pausen som vi är generösa mot herr Stress, fru Magsår och frk. Musarm.

Vad Sjundedagsnihilisterna säger om saken

Vi förespråkar fattigdomens ideal. Genom att återge pausen dess dag (söndag), kan vi göra livet 0.142857 fattigare på stress, magsår och musarm, alltså “tarantella”.
Y2K (år 2000-problemet) är enligt vårt förmenande svaret på Västerlandets undermedvetna längtan efter en global kafferast. Det är DÄRFÖR vi är så halvhjärtade med att rätta till datorsystemen. “Vadå problem?” Detta är en möjlighet. Vi längtar egentligen efter en krasch men är för fega för att erkänna det.

Sjundedagsnihilisterna kraschar varje vecka. Det är det vi menar med Y2K-kompatibel.

Missförstå oss inte. Pausen är nu inte till för sin egen skull utan för rytmens. Utan stopp, inget sväng. Keep swinging, gott folk!


Så vad gör en Sjundedagsnihilist på en söndag?

  • Tar en lång promenad
  • Tittar på konstiga moln
  • Hälsar på en gammal försummad vän
  • Äter en god frukost och lägger sig igen
  • Drar ur telefonjacket
  • Kollar inte e-mail
  • Går i kyrkan (speciellt om hon är ateist)

Ni kommer förstås på ännu bättre sätt att inte dansa tarantella. Principen är att under söndagen göra något som står i samma relation till Er vardag som en paus till en ton.


Sjundedagsnihilisternas fotoalbum

Bild 1.

par

Gäspa på söndag! Pensionerade Sjundedagsnihilister vet att uppskatta långtråkigheten medan lillgrabben bara söker action…

Bild 2.

pb

Hon har verkligheten förstått vad saken gäller. Han är mera räddhågsen men funderar i detta nu på att också gå med i 7DN.

Bild 3.

jump

“Så här visar vi vår förtjusning på måndag över att inte ha gjort ett endaste handtag på söndag. Våra bekymmer har verkligen minskat med 0.142857!”

Bild 4.

pain

“AH! Quand je pense… När jag tänker på hur mycket rikare mitt liv blivit sen jag gick med i Sjundedagsnihilisterna, ja, då glömmer jag t.o.m. att äta mitt bröd!”

Bild 5.

sola

“Gosse! Fråga mig inte vad jag gjorde i söndags. Jag bara fanns…”

Bild 6.

Park

Sjundedagsnihilister gör det inte på söndag.


(När ni klickar på länken kommer ABSOLUT INGENTING att hända. God söndag.)

Flattr this!

Fifteen year old unkissed Mexican girl

What do I care whether the legend´s true or not? I am not Wikipedia, thank God.

As I am sure Oscar Wilde would say, never destroy a great story with facts. And anyway, it might be true.

So this is what the fifteen year old unkissed Mexican girl Consuelo produced: one of the most beautiful popular melodies around.

Kyss mig långsamt….

Flattr this!

“Jeu” (synthesizer piece)

Synthesizer… The word evokes very different pictures in different minds. I have several synthesizer-crazy friends but I also know folks who have a very cold attitude towards it. For them a synthesizer is something plastic, un-organic, artificial, not a “real” instrument. I could certainly respect that if they added that for them a car is not a real means of transportation, compared with horse and carriage. But they almost never say that.

If I, a self-styled “vanguard nostalgian”, can accept that we live in an electronic world, maybe music listeners in general can accept that too? Besides, a synthesizer is not an instrument.

— What?

A violin is an instrument, or a piano or a xylophone. We know how these instruments sound. But we don´t know how a synthesizer sounds.

— Why?

Because it can sound like a violin or piano or xylophone (or saxophone), plus hundreds of other traditional instruments. It can imitate them (called imitative synthesis), but it can also sound totally different from them. In other words, the synth is a chameleon. Or, in a way, an orchestra.

This is not an instrument.
This is not an instrument.

For me personally the synth is connected to a perhaps banal association; outer space. Leaving earth, moving among the stars, novas and galaxies. Outer space is connected with inner space, so the synth moves both outward and inward.

But I admit that it is too often used as the Poor Man´s Pseudo-Orchestra, or just as an awful string-machine.

Anyway, I have fooled around A LOT with the synthesizer, have written entire compositions (even an opera) around its “orchestra”.

What follows here is a small bagatelle that I wrote for a competition by synth manufacturer Roland. I didn´t win anything. I suppose the fact that my piece was done entirely on a Prophet [competitor brand] didn´t help.

When I listen to it now, some 30 years later, I hear — besides the obvious playfulness of it — one of the main “themes” or obsessions of my life (especially in the middle section): the desire for a weightless existence. Ah, to soar like a bird!

CREDITS: one synth (Prophet 600), two hands (no sequencer), multitrack recorder. Engineer: Dagge Lundqvist of Trettioåriga kriget, Adolphson & Falk etc. fame.

Flattr this!

Autoplaytime

[with loving thoughts for Jacques Tati]

I see that videos
on Facebook
now start by themselves

That´s great!

It used to be
SO tiring
to click on “play”

Clicking is old hat
Auto-play is the shit

We are finally getting there!
getting one step closer
to the stage of
ultimate comfort
(coma)

I wonder when
they will delete
the stop-button as well?

That will be playtime big time.

Flattr this!