Farväl till jäntan Ruda

(Ett kåseri från 2007 om en av mina favoritblondiner, Anna Nicole Smith. Fast texten handlar egentligen om småsinthet, avundsjuka och “frihat”, denna rättighet som vi tydligen måste få ta oss ibland – i denna så vidsynta värld där kritik mot minoriteter [megaminoriteter, de små är det ingen som bryr sig om] är verboten och förskaffar oss en smäll eller gatlopp i sociala media. När vi äntligen hittar någon att vara elaka mot måste vi ta chansen. Annars exploderar vi inifrån.)

Det är inte svårt att välja ämne i dag, för jag har nyss fått nyheten om Anna-Nicole Smiths död.

Jag vet inga detaljer och jag skriver ingen dödsruna. Jag utgår från att ni är så pass hemma i populärkulturen att ni vet vem hon är.

Denna forna HM-modell, och framför allt de känslor hon väckte och fortfarande väcker, fascinerar mig. När inte ens mina vänner har ett gott ord att säga om henne måste jag bli nyfiken. Hur kan man väcka så mycket ogillande? Hon måste ha trampat oss på en öm tå eller fot. Det är något visst med en person som väcker så mycket universell eller åtminstone nationell aversion. Henne måste man ju gilla.

På ett sätt klandrar jag den sfär jag själv lever och verkar i, den “finkulturella” sfären. Där, men inte bara där, är det himla viktigt att inte vara ytlig. Vad är då ytlighet? Ingen kan riktigt tala om det för mig, men det verkar ha något med utseende att göra, och kläder.

Jag har varit i få länder där man “klär ner sig” så mycket som här. Det är nästan värre att ha snygga än skitiga kläder i Sverige. Jag är ingen klädsnobb, men en förbryllad observatör. Är man finklädd till vardags ska man nästan be om ursäkt, precis som den som sysslar med finkultur helst bör skämmas litet. Åtminstone se ner i golvet.

Fint är fult. Vackert är ytligt. Så låter “fulkulturens” oskrivna lag.

Damen Anna Nicole var ytlig nog att operera brösten. Två stora minuspoäng redan där. Fast andra har opererat sig utan att bli stigmatiserade. Hon har också gift sig med en gammal rik man, vilket låter som en klassisk kioskroman. Men jag förstår fortfarande inte hennes kardinalsynd.

Kan det ha varit hennes blonda hår? Eller finns det en feministisk hund begraven här? Var hon möjligen alltför jämställd? Det slags bus hon ägnade sig åt är meriterande för oss män. Man skriver artiklar om oss i GQ och Slitz om vi beter oss som hon. Det hade kanske varit okej att vara så busig om man varit lite fulare. Nu var hon ju inte det.

Jag misstänker att vi, innerst inne, är avis på Anna. Det kommer vi naturligtvis aldrig att erkänna. Sett ur ett lagomperspektiv var hennes liv som en vild dag på Gröna Lund. Berg och dalbana, sockervadd, berg och dalbana, kräks, lotteri, teddybjörnar.

Saken handlar kanske inte alls om ytlighet, opererade bröst eller blonda pengar. Utan om vad vi själva hinner med och hunnit med.

Medan de flesta av oss försiktigt petar i oss maten vräkte hon i sig livet. Kanske är detta vi är arga på, att hon åt så fort och höll gaffeln i fel hand. Att hennes ljus brann i bägge ändarna medan våra knappt fladdrar.

Flattr this!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *